Minsting tog tåget från Kungsbacka till Stockholm och vi möttes på T-Centralen den 17 december. Hundarna var med. Jag sa ingenting till hundarna innan. Dom kände inte igen honom direkt utseendemässigt, men gick fram och nosade med glada svansar och när dom kände att det var Minsting överföll dom honom med glada skall, och krumbukter så att han ramlade omkull och så låg/satt dom i en hög av glädje. Jag filmade slutet.
Jag höll i två glada hundar samtidigt som jag skulle trycka in koden på mobilen och hitta till kameran och hela fadderullan. Så är det alltid. Jag hinner aldrig filma ”IT”, utan bara slutet eller efter slutet. Dessutom säger mina söner att alla mina bilder blir suddiga. Det tycker inte jag. Dom kanske inte blir så skarpa, men inte direkt suddiga heller.
Det var såååå kul att träffa Minsting igen. Han förändras hela tiden. Det blir väl så när man flyttar hemifrån. Man tänker inte på det själv, som ung vuxen, men som gammal vuxen (förälder) ser man det.
På vägen hem i pendeltåget säger Hugo att han börjar bli förkyld, har ont i halsen. Denna förkylning blir sedan värre och värre och till slut är det någon slags influensa och vi beställer Corona-test. Det visar sej senare vara negativt. Även mitt är negativt när jag tar det senare. Just saying.
Några dagar senare dyker Storing upp. Han har åkt tåg från Östersund, där han bor och utbildar sig till sjuksköterska. Han är en statsvetare som nu ska bli sjuksköterska. Coolt. Målet är ”troligen ambulanssjuksköterska” men mycket kan hända i livet när man är mitt i det.
Storing hade ont i magen när han kom. ”Det blir väl så när man sitter still i nästan 7 timmar i sträck”, konstaterar han på kvällen. Ett dygn senare har han feber och kräks: Vinterkräksjuka.
Sen börjar jag snora och hosta, får värk i kroppen och har fått influensa.
Jag och Storing ligger i varsin del av min hörnsoffa och tittar på serier och filmer, dricker te och vatten och mår rätt dåligt. Minsting ligger i sitt rum och spelar spel och tittar på TV. Ibland reser jag mej långsamt, hostande och stapplar ur i hallen, kopplar hundarna och går runt husen ett par varv.
Så ser julen ut för oss.
Dom övriga sönerna, Äldste Sonen och Mellan, som bor i Stockholm i varsin lägenhet (och är friska), undrar när vi kan fira jul tillsammans, som vi tänkt. Vi kommer fram till att vi ska göra ett försök den 27 december, vilket vi gör. Jag mår lite bättre då och Storing och Minsting är i princip friska.
Vi håller avstånd så gott det går, firar och spelar julklappspelet. Wopp! Wopp!
Några dagar senare mår jag sämre och när jag ligger ner hör jag ett högt ljud som piiiper och jag undrar varifrån det kommer och tittar mej omkring. Det är mina lungor! HerreGud! Jag har då aldrig varit med om maken! Mina lungor gurglar, bubblar, fräser och har en hel orkester där inne.
Enligt sköterska på sjukvårdsupplysningen bör jag inte ligga ner alls, dricka mycket – gärna varmt – och söka akutsjukvård ”inom ett dygn”. Det gör jag inte. Jag kollar infon som finns om Huddinge närakut och tänker: ”Nej, dit åker jag inte! Never!” Deras betyg av patienter är 1 av 5 möjliga och människor skriver att personalen är ”elak, sur, irriterad, lyssnar inte” etc. Nope. Dit åker jag inte.
Jag bokar en tid hos onlineläkare. Hon säger samma som 1177 och att det troligen är ett virus och därför ska jag inte äta penicillin. Hon tycker också jag ska åka in ”om det blir värre”.
Det har inte blivit värre. Jag bara hostar vidare och medlemmarna i orkestern i lungorna har lämnat en efter en….nu är det bara någon liten blockflöjtsspelare kvar.
Nyår? Äh, jag hostade mej igenom hela skiten. Har det ens varit nyår?
Nu kan det väl bara bli bättre?
#mammatillfyrakillar #erviluca #ervilucah #sjuk #vinterkräksjuka #influensa #covidtest #blandrashundar #blandras #visomvilllevahund #ryskgatuhund #julafton #jul #nyår #2021 #tillsammans #familj #vuxnabarn #huddingesjukhus #huddingenärakut #närakut #akutsjukvård
erviluca #mammatillfyrakillar 