Hon undrar om det blivit bättre (inom Socialtjänsten, för barnen, vad gäller sexuella övergrepp och incest) och jag vet inte vad jag ska svara. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om allt, eller ens någon färsk statistik, men jag har jobbat med utsatta barn sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?
Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Vad får dom lära sej på Juristlinjen om detta? Eller på Polishögskolan?
Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet. Allt sånt fick man antingen ta reda på själv, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.
Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom….När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan INGENTING om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag var fylld av att ”rädda alla barn i världen” och viskade tillbaka: ”Jag kan! Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag)….men jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.
Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning på kvällstid på studiefrämjandet när jag gick i åk 9. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var så intresserad! Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess OCH suuuuuga i mej kunskap om barn och allt som rör barn. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med Äldste Sonen; då jävlar ville jag lära mej ALLT. Jag skulle ju bli Världens Bästa Mamma!
När jag började på Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna fanns det ingen BBIC och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns inget SYSTEM hur man utreder, ej heller hur man följer upp. Det fanns en gräns för hur länge man får utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta och oj, vad jag träffade utsatta barn där. Till exempel Tuva-Li och hennes bror (se tidigare inlägg).
Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och fått en psykos där och försvunnit. Mamman hade dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han satte sej fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet inte säkert.
Jag träffade också en 12-13-årig liten och späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd. Hon sa nästan ingenting men man såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till….
…..placerade henne i ett fosterhem och fick sedan veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan! Snacka om (kultur-) krock! Mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inte kunde göra något åt det och lät det ske.
Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa berättelser.
….eller som tjejen som skolan oroade sej eftersom hon ”inte förstått att hon var gravid”, kom till mej och jag tänkte ”Jo, det förstår hon. Det går inte att INTE förstå!”. Hon hade stor mage och det gick INTE att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.
Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så hon flyttade hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av den blivande pappan (till båda barnen), men den unga tjejen var jättekär i honom och frun gick med på arrangemanget, vilket inte jag förstod, men, men…. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen och barnet, när det föddes. Om jag får gissa: Inte bra.
Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen lekte ”sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma och pappa och skolor och fan och hans moster och det SKREK inuti mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var KNÄPP och behövde BUP-behandling (vilket han fick).
Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte iallafall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker. Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Berättar ett barn något hen utsatts för så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fiiin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar och inte ens ord för vad som hänt? Allt ska dessutom BEVISAS.
Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker”. Bara för några år sedan när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp??” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”trots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan.
Det människor utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen berättar vad dom sett hört och bevittnat. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig.
”Nej, jag super inte!” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver!” säger mamman.
”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” säger styvpappan.
”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.
”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.
Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Visst. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom.
MEN FAAN VAD MÅNGA PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM GÅR OMKRING OCH MISSHANDLAR OCH FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN SOM ALDRIG BLIR PÅKOMNA!! Och OM dom blir det, smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker ur, skyller ifrån sej, ljuger, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och det finns inga bevis.
———————————————————————————————————-
”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”
Förstår ni?
Ovanstående statistik är från 2007 och efter det har internet exploderat. Det finns nu pedofiler över hela världen som välvilligt delar med sej av sina offer till varandra…
”Vem ska man tro på, tro på, tro på när
Tro på när det är så här?”
Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågar och för att du fortsätter kämpa!
Vi borde börja tro på barnen OCH lära oss symtomen OCH bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).
Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni?
Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!
Förstår du?
Vem är du?
erviluca #mammatillfyrakillar 