Alla dom där känslorna, som man inte fick känna ”förr-o-tiden” för man skulle ”hålla masken” och vara ”en fin flicka” eller en ”behärskad pojke”….

Man skulle LE och vara snäll, eller vara behärskad och lyda och inte trassla med en massa obehagliga känslor.

Och många tycker att det var dumt och larvigt och fånigt att man inte FICK känna det man kände. Då.

Men NU då?

Vad FÅR man känna NU?

Typ: Ingenting.

För man ska vara så himla Tacksam och Glad, och Fånga Dagen och ha förståelse för varför man utsätts för just DEN prövningen och så ska man tacka för att man blev utsatt för just det, och LÄRA SEJ något utav det. För att sedan GÅ VIDARE i livet. Med en ny kunskap.

Om man blir ARG är det bara dumt, för man ska FÖRSTÅ varför istället. Man ska FÖRSTÅ den andre/dom andra. Eller sej själv.

Om man blir LEDSEN eller känner sej ÖVERGIVEN och GRÅTER, så är det också lite korkat, för egentligen borde man FÖRSTÅ att det är en LÄRDOM och att man ska LÄRA SEJ av svårigheten.

Och man ska GLÖMMA det som hände IGÅR, och TA NYA TAG idag. Allt är värsta KBT-lektionen.

”Du VÄLJER att vara ensam/ledsen/övergiven/utsatt…”, säger dom. ”Du kan VÄLJA att må bra istället”. Och så står man där men svansen mellan benen och skäms, för att man känner alla jobbiga och ledsna och övergivna känslor. Ensam.

Vanmakten, frustrationen, sorgen och ensamheten är självvald.

Så gå och lägg dej och skäms om du känner en massa (negativa) känslor.

För man ska vara POSITIV, GLAD, utåtriktad, vältränad, äta bra (!) och FÅNGA DAGEN.

Man ska helt enkelt vara PERFEKT.

Eller ”lite lagom perfekt”. Men svagheterna ska man ”förstå” och ha ”bearbetat” och ”gått vidare” och ”glömt” (nästan…).

Typ.

Man får inte vara lite överviktig och låta bli att träna. Det räcker inte att vara ”en lagom tjock kvinna i sina bästa år”. Och man får inte äta vadsomhelst heller!

Jag sitter och äter pasta och köttfärssås i en matsal på en skola en dag….när kvinnorna runtomkring mej börjar prata om kolhydrater. ”Nej, JAG äter aldrig kolhydrater! Det kan jag inte unna mej, eftersom jag inte tränar så mycket…”, säger en. ”Inte jag heller! Fast jag tränar visserligen varje dag, men ändå….Jag har tex aldrig ätit nudlar!” Jag ser mej omkring och ser att alla sitter med BARA köttfärs på tallriken, och till detta har dom sallad och gurka och kanske lite keso. Jag är den enda som tagit spagetti till köttfärsen.

Diskussionen kring kolhydrater och träning fortsätter, och jag vet inte om jag ska, som jag ibland gör, säga att ”Jag skiter i allt sånt och jag äter kolhydrater varje dag utan att tänka på det en sekund!”, eller om jag ska kräkas i maten av diskussionen, eller bara skrika rätt ut (som också känns som ett alternativ).

Jag gör inget utav det. Lyssnar bara. Orkar inte kommentera, men känner hur jag fullkomligt FYLLS av frustration över allt man ”får” och ”inte får” och träning och kroppar och ”hälsa”.

Men jag tycker det är otroligt ohälsosamt – allt (!) nu.

Och om inte våra barn GÅR UNDER av press och stress över vad dom ska äta och hur dom ska motionera ständigt och jämt, så är det ett UNDER.

Speciellt tjejer, för det är tjejerna som pressar varandra mest i denna Överhälsosamma tid.

Vad faan FÅR man äta nuförtiden, och FÅR man vila, FÅR man bara slappa eller dricka en öl utan att får SUPERDÅLIGT samvete? Får man överhuvudtaget LEVA???

Jag är sååååååååååååååååååååå trött på träningshets, vad-man-ska-äta-press och fetmafobi.

Ja, det finns feta människor som ätit fel. Men ALLA behöver väl inte banta kroniskt för det?!?

Ja, det finns ohälsosam mat. Men ALLA behöver väl inte leva på rötter och dricka vatten för det??

Ja, det finns dom som inte rör en fena och bara sitter sej igenom livet. Men ALLA behöver väl inte springa en mil om dagen för det???

Vi lever i någon slags Anorexia-tid.

Jag KRÄKS på alla olika bantnings/hälso-metoder, rutiga magar, svullna överarmar och träningsfreeks! Över huvud taget på KROPPSFIXERINGEN som är.

Ni tränar inte för att MÅ BRA och äter inte ”kritebelanger” och ”mytifristeriska prusiluskdruttemolänger” UTAN kolhydrater, för att det är så GOTT och för att ni MÅR BRA av det! Ni äter det för att SE BRA UT, på UTSIDAN!

Sätt er ner och SLAPPNA AV en stund. Gråt ut! Skrik! Var lite Vanlig. Prutta! Rapa. Ät lite choklad. Slappa. Gå ner i varv.

SLAPPNA AV!

Och var lite MÄNSKLIG.

Om jag var din mamma skulle jag ta ett rep och knyta fast dej vid elementet – inte för att du är frusen, för det vet jag inte om du är – utan för att jag skulle tvinga dej att säga att du inte ska åka. Jag skulle kittla dej under fötterna tills du skrek: ”Jag stannar hemma!!”

Om jag var din pappa skulle jag tvinga dej att sätta dej på en stol i ett hörn och så skulle jag sätta på dej en Tänkarmössa. Du skulle behöva tänka igenom ditt beslut ett varv till och sedan skulle jag föreläsa om vad som kan hända i det andra landet, och jag skulle säga att du är precis i början av livet och att det kommer att vara svårt nog utan att du ska utsätta dej för riktigt krig och elände.

Om jag var din sambo/pojkvän, skulle jag lägga mej på mina bara knän och säga: ”Vill du gifta dej med mej?” och sedan skulle jag säga: ”Stanna hemma! Åk inte!”. Kanske jag också skulle göra dej lite gravid så att du inte KUNDE åka iväg.

Men nu är jag inte ens en riktig moster/faster, utan bara någon slags bonus-sådan eller plast. Så jag kan inte säga något egentligen. Så jag håller väl tyst, och håller tummarna.

Eller nåt.

Kram!

NÄSTAN alla (i Sverige iallafall) köper troligen en bil någon gång. Om man har en man så är det troligen han som ”håller i det”, men i slutänden är det kvinnan som väljer. Så är det med husköp också, har jag förstått. Mannen står liksom för det ”tekniska/detaljerna” liksom, och kvinnan ”känner in” om det ”känns rätt” och tittar på dom mer ”mänskliga” detaljerna.

Därför är det LIVSVIKTIGT för försäljarna att även vända sej till kvinnorna, eller FRAMFÖRALLT vända sej till kvinnan, kanske. I många fall är det mannen som håller i plånboken, men, som sagt, det är kvinnan som bestämmer om plånboken ska öppnas.

Inte alltid, men ofta. Har jag läst.

Sen är det ju alla vi ensamstående/singlar också. Vi bestämmer själva.

Som jag. Nu.

Eller senare.

Jag har fått ett nytt jobb! Men det känns så Overkligt på något vis. Det är nästan så att jag inte tror det förrän jag ser/upplever det/är där. I mitt jobb kommer det att ingå en bil, och det är (nästan) det bästa med allt! Jag har aldrig haft en bil ”genom jobbet”. Det är så fantastiskt och underbart!

Alla bilar jag haft har varit SKRUTT-bilar, där jag fått säga ”Man kan inte öppna den dörren, så du får gå in på andra sidan och klättra över sätet….” eller ”Du måste trycka och skjuta upp och snurra runt för att få upp den där”, eller ”Det fönstret har fastnat – det är därför jag tryckt in en kudde där, för att det inte ska bli så kallt!” eller ”Värmen funkar inte, så vira in dej i filten som ligger där”, eller ”Det går bara att fylla halva tanken med bensin, för sen är det ett litet hål som bensinen rinner ut i, men det funkar så länge man bara häller i 15 liter”.

En gång (det var en Ford kombi) gick det bara att öppna bakluckan så jag fick öppna där och klättra in över alla säten och sätta mej på förarsätet, och sedan kunde man öppna dom andra dörrarna inifrån….”Som tur var” krockade jag med den efter ca 2 månader, så den blev skrot och jag kunde köpa en ny bil via försäkringen. Fast den bilen (en Skoda) var den SÄMSTA bilen jag haft av alla. Blä! Aldrig mer en Skoda. Den var både ful och knäpp!

Så har ALLA mina bilar varit. Den sista bilen ville inte Mellan åka i för han tyckte att den såg ut som ”värsta getto-bilen”. Han satte luvan över huvudet och smög utmed husväggarna så att ingen skulle se när han skulle åka med oss i den.

Jag har aldrig haft något emot skruttiga bilar – bara dom kör mej dit jag ska (och då menar jag inte automatiskt, utan jag ska givetvis både gasa och vrida på ratten och sånt…). Ett halvt fönster och ett trasigt säte har aldrig spelat någon roll för mej. Jag har sett värre bilar i Grekland, tex. Där såg jag en ihopTEJPAD bil en gång. Jag vet inte om dom har Bilbesiktning där, men OM dom har det, så ser dom väldigt mycket genom fingrarna där.

Nåja.

På mitt Nya Jobb ska jag få välja en bil. En fin ny bil. Det är så otroligt så jag kan nästan inte andas.

Jag har tittat på alla möjliga bilar (på nätet). Jag är lite petig nu, när jag kan få en FIN och praktisk bil, som FUNGERAR. Fast jag tänker inte som en man (nähääää?!?!) – jag tänker som en KVINNA….eller så tänker jag bara som JAG. Jag vill att den ska ha en fin färg, att den ska vara miljövänlig (gärna hybrid), att den ska ha flera säten, och mycket utrymme där bak så att hundarna enkelt får plats, och så ska jag kunna köra en massa 2-meters-söner i den.

Och så vill jag att den ska vara charmig. Ingen SEAT (ursäkta SEAT!) och ingen Volvo (ursäkta Volvo!) eller Opel (ursäkta Opel) och så finns det ett gäng bilmärken till som jag INTE kan tänka mej, för att dom är tråkiga, och/eller dumma. Punkt. Det kan ingen ändra på. Jag har kunnat bilmärken sedan Äldste sonen blev intresserad av detta 1985, så jag kan lite bilmärken (typ väldigt många) och jag VET att jag tycker vissa bilmärken är sååååå booooring. Jag tycker om asiatiska bilar: Toyota, Nissan, Hyundai och jag vill inte vara ”för lyxig”, för jag ÄR inte ”sån”, så jag tror inte jag vill ha en Lexus eller en BMW (för då kanske den blir stulen). Jag vill vara ”lagomt rik”.

Jag tycker det är trist med gråa och vita bilar. Alla hybrider just nu tycks vara vita. Booooring. Dessutom försvinner dom i snön! Jag vill helst ha en guldbrun (!) eller någon annan läcker färg. Guld, kanske…. eller någon läcker blågrön. Svart kan jag tänka mej, och grön eller orange. Gul? Näe, då tror folk att jag kommer med posten.

BILMÄRKENAS HEMSIDOR ÄR KNEPIGA. Ibland obegripliga. Jag vill SE hur bilen ser ut INUTI. Jag vill att den ska vara praktisk och passa mej – mej och mina hundar (och söner, om dom vill åka med någon gång). Jag vill KÄNNA för bilen. Jag vill känna ”Ååååååh!”.

Tänk att det känns så oerhört viktigt att det blir RÄTT nu när jag kan få en superdyr (!) bil som är hel och funktionsduglig! Förut när jag köpt bil har jag haft typ 3-20 000 kr och så har jag tagit ”den som ser söt ut” eller ”den som har rätt färg”. Viktigt är också att den har en trevlig registreringsskylt. Det är tex bra om den heter ”BRA123” eller ”SOL442” eller något sådant. Jag tycker inte om ”FGR957” = Usch! Tråkig kombination.

Så det är mycket som ska stämma.

Det är flera måååååånader innan jag ens börjar på min nya tjänst, men under tiden drömmer jag vackra drömmar om en Snygg, Läcker, Vacker, Praktisk och Charmig bil. Som fungerar.

Med trevlig registreringsskylt.

Jag är både stolt och avundsjuk samtidigt.

Här här jag år ut och år in skrivit dikter och sångtexter och allehanda andra texter – älskar ju att skriva (som ni vet?)!

Men jag tycker aldrig jag fått till det där ordentligt med dikterna. Dom blir ofta lite….barnsliga, liksom. Jag försöker peppa mej själv i allafall och säga till mej själv att även barnsliga dikter behövs och alla kan inte skriva på samma sätt.

Så häromdagen, när Minsting och jag gick en ”straff-promenad” (tror jag det var) suckade han och berättade att han måste skriva en dikt på svenskan. Han ”hatade” skolan en stund, och fattade inte varför han måste skriva den där jävla dikten, för han ska ju ändå inte bli någon diktskrivare! Jag tyckte det var kul att han skulle skriva en dikt och gav lite tips och idéer och försökte få honom att tänka lite mer positivt (vilket brukar vara ett sätt att få någon att tänka mer negativt….för ofta vill människor ha STÖD i att få känna som dom känner). Jag tror inte jag lyckades. Han ville verkligen inte skriva den där dikten.

Jag frågade honom i förrgår om han skrivit dikten. Nej, det hade han inte.

Igår sa han: ”Jag har skrivit den där dikten nu. Fast den är bara på sju rader. Jag undrar om det räcker….?”. Jag tyckte att det borde räcka. En dikt på sju rader låter som en alldeles perfekt dikt.

Jag ville läsa den. Han sa att han skulle maila den (ja, vi bor i samma lägenhet). Så mailade han den igår kväll. Jag hade stängt av datorn och gått och lagt mej, men jag KUNDE INTE låta bli att öppna datorn igen, för jag var såååå nyfiken på dikten.

Jag läste dikten och blev stum, förundrad, blown away och helt….mållös. Jag läste den igen och kände mej lite….avundsjuk. Sen läste jag den igen och tänkte ”Jag har närt ett geni vid min barm”.

Jag googlade dikten för jag tänkte att han snott den någonstans

ifrån. Näe, ingenstans hittade jag den.

Sedan gick jag till hans rum och sa vad jag tänkte – att den var helt fantastisk!

Nu vill jag att ni ska få läsa den också.

Jag är blown away. Och avundsjuk. För jag har aldrig fått till det så här klokt, vuxet och mitt-i-prick.

Läs och njut:

Att leva idag utan ånger

Att leva i morgon med ett leende

Oavsett hur många gånger jag faller

Så ger jag inte upp

För jag vill leva, alltid leende

Jag springer mot det svaga ljuset i horisonten

För jag vet att en dag

så kommer jag ha nått ljuset.

Efter en lång och intensiv dag, där jag gått och handlat efter jobbet, kommer jag hem med två tunga matkassar OCH en full dramaten-vagn. Svettig, trött och vill egentligen bara sätta mej ner och bli Upp-passad. Men det kan jag ju DRÖMMA om (fast en sån härlig dröm har jag ALDRIG haft, så jag får inte ens drömma om det!!)! Istället snubblar jag över ett par båtar i storlek 46 som ligger MITT I hallen. Dessa båtar har jag ställt undan FYRAHUNDRASJUTTIONÅTTA gånger, samt att jag sagt till båtarnas ägare ETTTUSENSJUHUNDRAFYRTIOTVÅ gånger att ställa undan dom, så denna dag, då jag är trött och slut och svettig och tycker Väldigt Synd om Mej Själv (eftersom jag alltid måste göra ALLT. Själv.) så SPARKAR jag iväg den ena båten så den ”flyger” långt in i vardagsrummet och landar där. Fint. Mitt på golvet.

Samtidigt som jag sparkar skon svär jag och fräser: ”Jävla skojävel att ligga i vägen!! Att det ska vara så satans inihelvete svårt att ställa sina skor åt sidan, så att man varenda jävla gång måste snubbla in genom dörren för att det ligger två jävla båtar mitt i hallen!!”

Typ.

Sen går jag in i köket. Där står Minsting och brer mackor till mellanmål.

”MÅSTE du ställa skorna mitt i hallen så att man snubblar över dom när man kommer in?!?” fräser jag.

”Ja, det är för att du ska lägga märke till mej, Kära Mor”, säger min jättestora Minsting och ler.

En stund senare går han ut i vardagsrummet där hans sko ligger mitt på golvet. Han tittar på den, och frågar mej:

”Varför står den här?”

”För att jag blev förbannad när jag snubblade på den, så jag sparkade iväg den, och då hamnade den där.” säger jag.

”Jaha”, säger han, kliver över skon och går in i sitt rum.

Slut.

Minsting har sökt till gymnasiet. Det gjorde ”han” (dvs jag) lite ”halvhjärtat” i höstas. Jag satt vid datorn och skrev in det han sa, men det var otroligt ”halvhjärtat” och ”lite hejsanhoppsan” – inte så allvarligt och seriöst; typ, att vi nu ”Satsar på Framtiden”, utan mer…..”tja…..jag kan väl ta….eeeeh, typ….XX-programmet…kanske….för typ….Jocke ska gå det!” Jag blev ”tvungen” att hålla långa seriösa vuxenmonologer där jag pratade om Framtiden och att det är viktigt att han går något som Han Själv vill och inte bryr sej så mycket om vad Kompisarna vill, eftersom dom ändå inte ska ”sitta ihop” resten av livet, utan han kommer att få nya kompisar…bla bla bla (=tala för döva öron). Så jag gjorde vad JAG kunde för att han skulle välja ”Rätt” utifrån Sej Själv, iallafall.

Man skulle göra MÅNGA val hade läraren sagt, för annars kunde man bli utan. Så han valde lite ”hej” och lite ”hå” och det kändes väldigt ”oseriöst” på något sätt, för han gäspade och tittade lite på mobilen och lite på TV:n och verkade super-oengagerad. Och det har han gjort under hela den här processen.

Själv har jag hela tiden tyckt att det är VIKTIGT att sönerna går ett program som dom TRIVS med, och där det gärna är något Annat än Vanliga Trista Pluggämnen bara, för min tes är att om det är lite roligt (också) blir även dom tråkiga ämnena roliga. Mellan har ju gått Estetisk Media och trivts jättebra och fått massor av nya kompisar. Storing gick Samhällsprogrammet, och det var (precis som jag saaaaaa) ”som en förlängning av nian” och lite segt och jobbigt med en massa PLUGGämnen (”Vad var det jag saaaaaa!”).

Mellan vill gå Tekniskt program. Och då har jag sagt ”Meh! Ska du inte gå något mer…Roligt och Kreativt?!” liksom. Men nej, hans kompisar ska gå Tekniskt. Punkt. Och det är ju hans val (eller hur det nu blir…).

Nåja.

För att göra en kort historia lång, som jag nu gjort, så var det nedanstående jag skulle berätta, egentligen:

När jag går in på ”gyantagningen” (=gymnasieantagningen) på nätet idag, står det: ”Ansökningstiden har gått ut” och ”Ansökan har inte bekräftats” på Minstings ansökan (på nätet). Och jag bah: ”VA?!?!”. Jag satt ju bredvid honom och vi skrev in program efter program och klickade på ”skicka”, och sen har jag inte tänkt en sekund till på det här! VA?!?!

Det finns ingen studievägledare på Minstings skola så jag blir helt ställd (annars hade jag ringt denna nu och skrikit   sagt: ”VAFAAN!!??!! Vad är det som hänt?”). Nu har jag mailat till gyantagningen (och skrev ”gynantagningen” först. Ha ha ha! Ser ni? GyNantagningen! Lite kul, mitt i eländet, va?!) och frågat vad som hänt! Dom har nämligen inte telefontid på fredagar (dessutom ringer väl ”faanochhansmoster” just nu, så väntetiden i telefonen är väl fyrtioåtta minuter – gissar jag!).

Så; Vad gör jag om Minsting inte kommer in på något gymnasium, pga att datorn är dum (för det måste vara min jävla gamla laptop som vägrat skicka, eller nåt!)??

Då skickar jag honom till min syster i Florida. Så var beredd, Lillsis! 🙂

Näe, allvarligt talat kan jag få ”kubik-panik” där hjärtat slår och jag svettas och tänker ”VAFAAN!?!” men sen lugnar jag mej och tänker ALLTID: ”Det ordnar sej”.

Och sen gör det det.

Men ändå!!

Vi är kvar där vi var för hundra år sedan, och kanske är det så att det är inbyggt i biologin, så vi får liksom ”gilla läget”. Tjejer kanske HAR närmare till tårar och killar kanske HAR närmare till att uttrycka ilska? Vet inte. Mina söner har fått gråta så det skvalar när det behövts, men jag vet ju också att min omgivning ibland bekymrade sej över mina söners tårar och gråt, och tyckte att dom borde väl lära sej ”bita ihop”. Gråtandet tog slut när dom närmade sej 10-11-årsåldern – troligen för att det var ”töntigt” att gråta på det sättet och för att ”alla andra” tyckte att det var ”bögigt” eller ”tjejigt”.

Killar ”får inte” gråta. Tjejer ”ska gråta”. Eller? För jag märker också att det är många tjejer som använder sej av sina tårar i skolan. Troligen har dom lärt sej att få som dom vill om dom gråter, så att dom gråter för ”ingenting”, eller för ”allt”.

Många gånger har det kommit ilskna små killar till mej och sagt att ”Tjejerna liksom vinner bara för att dom gråter! Fröken lyssnade inte på mej bara för att Nina började gråta och då var det mest synd om henne! Fast det var ju hon som började, och jag slog faktiskt inte hårt!”

Dessa ord har jag hört många många gånger. Och jag har dessutom upplevt detta. När jag jobbade på dagis såg jag ofta hur småtjejerna kunde ”få igång” killarna genom att springa lite för nära, retas och hålla på, och när killarna sedan började jaga tjejerna skrek dom och sprang iväg och ropade på ”Fröööööööken!” och ibland började dom gråta och nästan alltid skrek dom att killarna var dumma. Jag bad dom andra fröknarna att uppmärksamma det här, så att vi inte skulle hamna i att stå och skälla på killarna och trösta tjejerna, när det faktiskt var tjejerna som drog igång allt. När vi slutade trösta tjejerna och istället sa till dom att vi sett att dom ”dragit igång allt så då får du skylla dej själv….” eller ”….lösa det själv”, så tog det faktiskt slut.

Men detta beteende fortsätter. Idag, 20 år senare, är det fortfarande likadant, märker jag, på rasterna.

Jag gav ett råd till en fröken (i åk 2) för någon månad sedan, och det var att inte hålla på att trösta när (vissa) tjejer gråter, och absolut inte låta dom få som dom vill, för tjejernas gråt kan jämställas med killarnas utbrott/ilska ibland : Att dom gråter för att ”vinna” (=få som dom vill). Den läraren pratade med mej häromdagen igen och sa att det blivit en ENORM skillnad sedan hon slutade ”gå igång” på (vissa) tjejers gråt. Det hade blivit mycket lugnare och skvallret hade minskat. Hon slutade att låta den som grät ”vinna”, och insåg att det inte är likhetstecken mellan tårar och synd om.

Tjejer är ofta minst lika fysiskt starka som killar – iallafall under låg- och mellanstadiet – och genomgående genom hela skoltiden ofta psykiskt starkare (och dessutom duktigare i skolan, i snitt). Det är INTE synd om tjejerna! Som ni kanske vet gynnar vårt skolsystem tjejerna mer än killarna. Vad vi ska göra åt det vet jag inte, men något borde göras – för killarnas skull (men det är ett annat blogginlägg).

Jag är medlare/konfliktutredare varje vecka i skolorna jag arbetar i, och det handlar för det mesta om tjejkonflikter: ”Hon sa…. och då gick hon…. och då gjorde hon….. och då sa hon….. och då tyckte jag….. och då ville hon….. och då……” = oerhört komplicerade skeenden där pyttesmå vinklingar hit och dit förändrar allt och rör till det hit och dit. Det är så finstilta kränkningar och komplicerade vändningar ibland så att man baxnar! Dessutom kan dessa konflikter pågå i veckor! Tjejerna byter kompisar under denna tid hit och dit, och pratar skit om varandra, bakom ryggen, på olika sätt i olika vändningar och med olika vinklingar.

Kanske är det här ett beteende vi tjejer har för att lära oss komplicerade relationella skeenden (?) tänker jag när jag försöker förstå varför det är så här. För OJ vad tjejerna ”tränar” på det här. Och OJ vad dom håller på att stötta och hjälpa varandra, och hata varandra och hitta fel och brister hos varandra och hela fadderullan! Vitt och svart, gott och ont.

Mitt råd till föräldrarna är: TRO INTE ATT DIN DOTTER BERÄTTAR (HELA) SANNINGEN! För hon vet inte hela sanningen. Jag menar inte att hon ljuger, men hon berättar sin (ofta väldigt kryddade och ensidiga) upplevelse av vad som har hänt, och hon har ingen koll på vad som hände ”på andra sidan”. Dessutom överdriver hon allt ”ont” hennes motståndare gjort och sagt. Troligen. Din dotter behöver ditt stöd och ditt lyssnande öra, men hon behöver inte att du kryddar genom att säga att ”Nina är ju inte klok! Hur faan kan hon göra så!?” utan ansträng dej att vara VUXEN när du lyssnar och förstå att allt hon säger är kryddat och otroligt vinklat.

Det kan givetvis vara så att din dotter är utsatt för en Galning som egentligen inte borde få gå i samma skola som henne, men…oftast är det inte så. Oftast är det en lika överdriven och känslomässigt driven flicka på den andra sidan, som rusar hem till sina föräldrar och berättar SIN VERSION av vad som hänt, och i den versionen är det DIN DOTTER som är ”hin håle”.

Så summa av kardemumma:

Låt inte gråt styra/bestämma. Låt heller inte ilska styra/bestämma. Rama in barnens värld och hjälp dom hantera konflikter på ett bra sätt, på vägen att bli vuxna, och inse att dom ligger i hårdträning för detta. I denna träning gör dom fel, och behöver hjälp att göra rätt och hålla sej inom ramarna för hur man bör och ska bete sej i ett vanligt socialt sammanhang. Givetvis hjälper det om du själv, som förälder, funkar socialt. 🙂

Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör.

Det jag är mest rädd för av allt är att bli dement/få Altzeimer.

Fast man ska ju egentligen aldrig säga ”mest” eller ”minst” vad gäller något, för det finns alltid saker som är värre – typ att mina söner skulle bli svårt skadade eller dö, eller att det skulle bli krig. Men förutom det.

Så fort jag börjar tappa ord eller inte minnas vad jag skulle göra, eller berätta samma historia om och om igen (vilket jag gör jätteofta enligt sönerna…), så darrar mitt inre lite grann och jag tänker: ”Första stadiet till demens/AZ…..”.

Jag tappar OFTA ord. Ofta. Men det är ju också ett symtom på stress och ”gå-in-i-väggen-grej”. Och jag är övertygad om att jag gått in i väggen både en och två gånger under livet, fast jag inte fått diagnosen, för jag har verkligen varit fullkomligt och otroligt slut och finito.

Men, nu skulle jag inte berätta om det. Jag ville bara skriva hur läskigt jag tycker det är med demens. Om det skulle drabba mej alltså. Att det drabbar andra, kan jag stå ut med… Min mormor blev dement tex. Men jag VILL INTE!

I morse, när jag kom till jobbet, tog jag upp mobilen ur väskan och tänkte SMS:a Minsting och fråga var han var, eftersom det varit lite tjaffsigt på morgonen, och jag var orolig för om han hade stannat hemma pga detta. Jag såg att han redan SMS:at mej att han hade ont i ögonen, och att JAG SVARAT på dessa SMS! Jag hade skrivit: ”Var hemma då”.

Jag blev iskall. Jag gick igenom hela promenaden till jobbet; Hade jag stannat och SMS:at? Hade jag tagit upp mobilen och SMS:at när jag kom till skolan? Näe, jag hade inget minne av det. HerreGud! Nu är det illa! tänkte jag. NU börjar jag göra saker som jag inte minns! Skicka SMS utan att minnas det! Bevis fanns ju.

Jag SMS:ade till Minsting att jag inte minns att jag skrivit ”Var hemma då”, och jag frågade VEM som hade skrivit det. Han svarade: ”Gud?”

Jag blev helt nojjig och SMS:ade det – att jag tyckte det var ”Spooky” och att det var obehagligt och att jag faktiskt blev rädd….

Till slut fick jag ett SMS:  ”Jag kan faktiskt mind control så det kan ha varit jag…”.

Jag testade att kopiera ett av hans skickade SMS och skicka det till honom, och upptäckte att det var skitenkelt!

Va?!

Jävla unge!

1. Att skrämma skiten ur mej.

2. Att ljuga och hitta på.

3. Att luras.

4. JÄVLA UNGE!

Det blir ett stort STRAFF när jag kommer hem….Det blir….hm….hm…… Vafaan!

Förra gången han fick straff blev det en långpromenad. Jag tror jag kör det straffet igen, för EGENTLIGEN är jag emot straff, men något måste jag ju göra….

…och en långpromenad är rätt härlig med Minsting för man får veta så mycket spännande saker!

Jävla unge!

På en del av Planeten bor dom vuxna gifta F-aliensarna i små burar. När dom bli könsmogna blir dom utvalda av en Z-aliens och insatta i en bur. Det är lite olika hur stor buren är, och det beror helt på hur rik Z-aliens är. F kan dock inte välja ”make”, utan hänvisas helt till att bli utvald. En gång i månaden ungefär släpps alla F-aliens ut ur sina burar och festar tillsammans med alla andra F-aliens och småaliens. Det är när månarna står på ett speciellt sätt. Av vad jag förstår står månarna på rad en gång i månaden.

Jag förstår inte varför F-aliensarna måste sitta i burar. Dom verkar ju helt ofarliga och väldigt snälla. Dom flesta. En del verkar mest bara ledsna och nedstämda, men vem skulle inte bli det om man var instängd jämt?

Jag satte mej bredvid en sån här bur och pratade med en utav F:arna. Hen berättade att alla aliens på den där delen av planeten trodde att det var en jättealiens som kallas ALLI som skapat hela planeten, och denna ALLI har bestämt hur allt ska vara. Det fanns någon skrift som hette typ ”ALLIS pergamentrullar” (direktöversatt) och där stod det hur alla skulle bete sig och vad som hände om man inte följde det här.

Fast när jag senare åkte till andra sidan planeten så menade dom där att det var några som hette ”FURA” och ”LURA” som tillsammans skapat planeten och dom hade också en massa regler kring hur alla skulle vara och hur aliens skulle bete sej. Dom reglerna var skrivna i en bok som kallades ”FULU”. Där var inte reglerna lika hårda som på andra sidan planeten. Där satt tex inte F-aliensarna i burar, utan gick helt fria. Där menade dom att dom som trodde på ALLI var helt ”ute och cyklade”.

På ytterligare ett annat  ställe på Planeten menade dom att det var ”GRYT” som kommit ner till Planeten och skapat allt liv. Dom var lite arga på dom som trodde på FULU och tyckte att alla borde tro på GRYT. När jag frågade vad det spelade för roll vad alla trodde – ”kan man inte tro på olika saker och ändå vara sams?” så tittade dom på mej som om jag vore helt korkad.

När jag ville åka till södra sidan av Planeten blev jag stoppad. Aliensarna sa att dit kunde man inte åka. Där var det jättemycket bråk. Det var Aliens som slogs mot Aliens, för dom Ena ville bestämma över Dom Andra, och ta över hela det landet. Dom dödade allt och alla som kom dit – småaliens och stora aliens; alla! ”Men då blir det ju inga kvar?!” sa jag. Och så tyckte jag det var så otäckt att dom dödade även dom små aliensarna, som var helt oskyldiga och bara försökte överleva….bara för att vissa vuxna aliens ville ha den delen av landet. ”Fast dom vill nog inte bara ha landet – dom vill nog att alla ska ska tro på ”FNYS” också, som dom tror är den som skapat allt”, berättade en alien.

Jag förstår fortfarande inte varför man inte kan få tro på olika Skapelseberättelser på Planeten. Det är ju bara en tro – ingen vetenskap eller sanning. Och varför vill vissa vara elaka bossar över andra? Och varför vill man döda sina gelikar? Varför dödar aliens aliens, liksom?

Dom berättade att det fanns fabriker där dom uppfann och byggde förstörelsevapen, och saker som tar död på många aliens på samma gång.  Hela tiden uppfanns och byggdes det värre och större och bättre förstörelsevapen. En aliens sa att hen var rädd för att dom själva en vacker dag skulle spränga hela planeten!

Snacka om självdestruktiva aliens, alltså!

Tur att man bor på planeten Tellus….

…..eller??