Minsting har sökt till gymnasiet. Det gjorde ”han” (dvs jag) lite ”halvhjärtat” i höstas. Jag satt vid datorn och skrev in det han sa, men det var otroligt ”halvhjärtat” och ”lite hejsanhoppsan” – inte så allvarligt och seriöst; typ, att vi nu ”Satsar på Framtiden”, utan mer…..”tja…..jag kan väl ta….eeeeh, typ….XX-programmet…kanske….för typ….Jocke ska gå det!” Jag blev ”tvungen” att hålla långa seriösa vuxenmonologer där jag pratade om Framtiden och att det är viktigt att han går något som Han Själv vill och inte bryr sej så mycket om vad Kompisarna vill, eftersom dom ändå inte ska ”sitta ihop” resten av livet, utan han kommer att få nya kompisar…bla bla bla (=tala för döva öron). Så jag gjorde vad JAG kunde för att han skulle välja ”Rätt” utifrån Sej Själv, iallafall.
Man skulle göra MÅNGA val hade läraren sagt, för annars kunde man bli utan. Så han valde lite ”hej” och lite ”hå” och det kändes väldigt ”oseriöst” på något sätt, för han gäspade och tittade lite på mobilen och lite på TV:n och verkade super-oengagerad. Och det har han gjort under hela den här processen.
Själv har jag hela tiden tyckt att det är VIKTIGT att sönerna går ett program som dom TRIVS med, och där det gärna är något Annat än Vanliga Trista Pluggämnen bara, för min tes är att om det är lite roligt (också) blir även dom tråkiga ämnena roliga. Mellan har ju gått Estetisk Media och trivts jättebra och fått massor av nya kompisar. Storing gick Samhällsprogrammet, och det var (precis som jag saaaaaa) ”som en förlängning av nian” och lite segt och jobbigt med en massa PLUGGämnen (”Vad var det jag saaaaaa!”).
Mellan vill gå Tekniskt program. Och då har jag sagt ”Meh! Ska du inte gå något mer…Roligt och Kreativt?!” liksom. Men nej, hans kompisar ska gå Tekniskt. Punkt. Och det är ju hans val (eller hur det nu blir…).
Nåja.
För att göra en kort historia lång, som jag nu gjort, så var det nedanstående jag skulle berätta, egentligen:
När jag går in på ”gyantagningen” (=gymnasieantagningen) på nätet idag, står det: ”Ansökningstiden har gått ut” och ”Ansökan har inte bekräftats” på Minstings ansökan (på nätet). Och jag bah: ”VA?!?!”. Jag satt ju bredvid honom och vi skrev in program efter program och klickade på ”skicka”, och sen har jag inte tänkt en sekund till på det här! VA?!?!
Det finns ingen studievägledare på Minstings skola så jag blir helt ställd (annars hade jag ringt denna nu och skrikit sagt: ”VAFAAN!!??!! Vad är det som hänt?”). Nu har jag mailat till gyantagningen (och skrev ”gynantagningen” först. Ha ha ha! Ser ni? GyNantagningen! Lite kul, mitt i eländet, va?!) och frågat vad som hänt! Dom har nämligen inte telefontid på fredagar (dessutom ringer väl ”faanochhansmoster” just nu, så väntetiden i telefonen är väl fyrtioåtta minuter – gissar jag!).
Så; Vad gör jag om Minsting inte kommer in på något gymnasium, pga att datorn är dum (för det måste vara min jävla gamla laptop som vägrat skicka, eller nåt!)??
Då skickar jag honom till min syster i Florida. Så var beredd, Lillsis! 🙂
Näe, allvarligt talat kan jag få ”kubik-panik” där hjärtat slår och jag svettas och tänker ”VAFAAN!?!” men sen lugnar jag mej och tänker ALLTID: ”Det ordnar sej”.
Och sen gör det det.
Men ändå!!
erviluca #mammatillfyrakillar 