Vi är kvar där vi var för hundra år sedan, och kanske är det så att det är inbyggt i biologin, så vi får liksom ”gilla läget”. Tjejer kanske HAR närmare till tårar och killar kanske HAR närmare till att uttrycka ilska? Vet inte. Mina söner har fått gråta så det skvalar när det behövts, men jag vet ju också att min omgivning ibland bekymrade sej över mina söners tårar och gråt, och tyckte att dom borde väl lära sej ”bita ihop”. Gråtandet tog slut när dom närmade sej 10-11-årsåldern – troligen för att det var ”töntigt” att gråta på det sättet och för att ”alla andra” tyckte att det var ”bögigt” eller ”tjejigt”.
Killar ”får inte” gråta. Tjejer ”ska gråta”. Eller? För jag märker också att det är många tjejer som använder sej av sina tårar i skolan. Troligen har dom lärt sej att få som dom vill om dom gråter, så att dom gråter för ”ingenting”, eller för ”allt”.
Många gånger har det kommit ilskna små killar till mej och sagt att ”Tjejerna liksom vinner bara för att dom gråter! Fröken lyssnade inte på mej bara för att Nina började gråta och då var det mest synd om henne! Fast det var ju hon som började, och jag slog faktiskt inte hårt!”
Dessa ord har jag hört många många gånger. Och jag har dessutom upplevt detta. När jag jobbade på dagis såg jag ofta hur småtjejerna kunde ”få igång” killarna genom att springa lite för nära, retas och hålla på, och när killarna sedan började jaga tjejerna skrek dom och sprang iväg och ropade på ”Fröööööööken!” och ibland började dom gråta och nästan alltid skrek dom att killarna var dumma. Jag bad dom andra fröknarna att uppmärksamma det här, så att vi inte skulle hamna i att stå och skälla på killarna och trösta tjejerna, när det faktiskt var tjejerna som drog igång allt. När vi slutade trösta tjejerna och istället sa till dom att vi sett att dom ”dragit igång allt så då får du skylla dej själv….” eller ”….lösa det själv”, så tog det faktiskt slut.
Men detta beteende fortsätter. Idag, 20 år senare, är det fortfarande likadant, märker jag, på rasterna.
Jag gav ett råd till en fröken (i åk 2) för någon månad sedan, och det var att inte hålla på att trösta när (vissa) tjejer gråter, och absolut inte låta dom få som dom vill, för tjejernas gråt kan jämställas med killarnas utbrott/ilska ibland : Att dom gråter för att ”vinna” (=få som dom vill). Den läraren pratade med mej häromdagen igen och sa att det blivit en ENORM skillnad sedan hon slutade ”gå igång” på (vissa) tjejers gråt. Det hade blivit mycket lugnare och skvallret hade minskat. Hon slutade att låta den som grät ”vinna”, och insåg att det inte är likhetstecken mellan tårar och synd om.
Tjejer är ofta minst lika fysiskt starka som killar – iallafall under låg- och mellanstadiet – och genomgående genom hela skoltiden ofta psykiskt starkare (och dessutom duktigare i skolan, i snitt). Det är INTE synd om tjejerna! Som ni kanske vet gynnar vårt skolsystem tjejerna mer än killarna. Vad vi ska göra åt det vet jag inte, men något borde göras – för killarnas skull (men det är ett annat blogginlägg).
Jag är medlare/konfliktutredare varje vecka i skolorna jag arbetar i, och det handlar för det mesta om tjejkonflikter: ”Hon sa…. och då gick hon…. och då gjorde hon….. och då sa hon….. och då tyckte jag….. och då ville hon….. och då……” = oerhört komplicerade skeenden där pyttesmå vinklingar hit och dit förändrar allt och rör till det hit och dit. Det är så finstilta kränkningar och komplicerade vändningar ibland så att man baxnar! Dessutom kan dessa konflikter pågå i veckor! Tjejerna byter kompisar under denna tid hit och dit, och pratar skit om varandra, bakom ryggen, på olika sätt i olika vändningar och med olika vinklingar.
Kanske är det här ett beteende vi tjejer har för att lära oss komplicerade relationella skeenden (?) tänker jag när jag försöker förstå varför det är så här. För OJ vad tjejerna ”tränar” på det här. Och OJ vad dom håller på att stötta och hjälpa varandra, och hata varandra och hitta fel och brister hos varandra och hela fadderullan! Vitt och svart, gott och ont.
Mitt råd till föräldrarna är: TRO INTE ATT DIN DOTTER BERÄTTAR (HELA) SANNINGEN! För hon vet inte hela sanningen. Jag menar inte att hon ljuger, men hon berättar sin (ofta väldigt kryddade och ensidiga) upplevelse av vad som har hänt, och hon har ingen koll på vad som hände ”på andra sidan”. Dessutom överdriver hon allt ”ont” hennes motståndare gjort och sagt. Troligen. Din dotter behöver ditt stöd och ditt lyssnande öra, men hon behöver inte att du kryddar genom att säga att ”Nina är ju inte klok! Hur faan kan hon göra så!?” utan ansträng dej att vara VUXEN när du lyssnar och förstå att allt hon säger är kryddat och otroligt vinklat.
Det kan givetvis vara så att din dotter är utsatt för en Galning som egentligen inte borde få gå i samma skola som henne, men…oftast är det inte så. Oftast är det en lika överdriven och känslomässigt driven flicka på den andra sidan, som rusar hem till sina föräldrar och berättar SIN VERSION av vad som hänt, och i den versionen är det DIN DOTTER som är ”hin håle”.
Så summa av kardemumma:
Låt inte gråt styra/bestämma. Låt heller inte ilska styra/bestämma. Rama in barnens värld och hjälp dom hantera konflikter på ett bra sätt, på vägen att bli vuxna, och inse att dom ligger i hårdträning för detta. I denna träning gör dom fel, och behöver hjälp att göra rätt och hålla sej inom ramarna för hur man bör och ska bete sej i ett vanligt socialt sammanhang. Givetvis hjälper det om du själv, som förälder, funkar socialt. 🙂
Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör.
erviluca #mammatillfyrakillar 