Jag är både stolt och avundsjuk samtidigt.
Här här jag år ut och år in skrivit dikter och sångtexter och allehanda andra texter – älskar ju att skriva (som ni vet?)!
Men jag tycker aldrig jag fått till det där ordentligt med dikterna. Dom blir ofta lite….barnsliga, liksom. Jag försöker peppa mej själv i allafall och säga till mej själv att även barnsliga dikter behövs och alla kan inte skriva på samma sätt.
Så häromdagen, när Minsting och jag gick en ”straff-promenad” (tror jag det var) suckade han och berättade att han måste skriva en dikt på svenskan. Han ”hatade” skolan en stund, och fattade inte varför han måste skriva den där jävla dikten, för han ska ju ändå inte bli någon diktskrivare! Jag tyckte det var kul att han skulle skriva en dikt och gav lite tips och idéer och försökte få honom att tänka lite mer positivt (vilket brukar vara ett sätt att få någon att tänka mer negativt….för ofta vill människor ha STÖD i att få känna som dom känner). Jag tror inte jag lyckades. Han ville verkligen inte skriva den där dikten.
Jag frågade honom i förrgår om han skrivit dikten. Nej, det hade han inte.
Igår sa han: ”Jag har skrivit den där dikten nu. Fast den är bara på sju rader. Jag undrar om det räcker….?”. Jag tyckte att det borde räcka. En dikt på sju rader låter som en alldeles perfekt dikt.
Jag ville läsa den. Han sa att han skulle maila den (ja, vi bor i samma lägenhet). Så mailade han den igår kväll. Jag hade stängt av datorn och gått och lagt mej, men jag KUNDE INTE låta bli att öppna datorn igen, för jag var såååå nyfiken på dikten.
Jag läste dikten och blev stum, förundrad, blown away och helt….mållös. Jag läste den igen och kände mej lite….avundsjuk. Sen läste jag den igen och tänkte ”Jag har närt ett geni vid min barm”.
Jag googlade dikten för jag tänkte att han snott den någonstans
ifrån. Näe, ingenstans hittade jag den.
Sedan gick jag till hans rum och sa vad jag tänkte – att den var helt fantastisk!
Nu vill jag att ni ska få läsa den också.
Jag är blown away. Och avundsjuk. För jag har aldrig fått till det så här klokt, vuxet och mitt-i-prick.
Läs och njut:
Att leva idag utan ånger
Att leva i morgon med ett leende
Oavsett hur många gånger jag faller
Så ger jag inte upp
För jag vill leva, alltid leende
Jag springer mot det svaga ljuset i horisonten
För jag vet att en dag
så kommer jag ha nått ljuset.
erviluca #mammatillfyrakillar 