”Vi har ju pratat om det här!” /erviluca

Så säger dom – dom där fyrkantiga vuxna, som har noll förmåga att lyssna, eller sätta sej in i hur ungdomar eller barn känner och tänker. Det konstiga är ju att alla – och då menar jag A L L A – har vi ju varit barn och ungdomar! Och ändå har sååååå många glömt hur det kändes och hur det var, för oj, vad tråkigt vuxet många prata med barn/ungdomar. Sådär lite ”uppfostrande” hela tiden. Man behöver faktiskt inte uppfostra bara för att någon är lite yngre. Man kan lyssna nyfiket ändå. Man kan vara respektfull ändå. Man kan ha en kommunikation där båda pratar och lyssnar ändå.

Men fifan vad många vuxna är dåliga på att lyssna.

När HÄNDER det? När kliver man över från att vara ungdom till att vara Vuxen? Sådär vuxen så att man suckar och säger: ”Sådär gjorde aldrig JAAAAG när jag var ung!” eller ”Jag tackade ALLTID för maten när jag var ung” eller ”JAAAAG läste ALLA läxor varje kväll när jag var ung!” eller ”Jag städade hela huset en gång i veckan från att jag var 11 år!”….

Eller: NÄR lär man sig ljuga så effektivt?

När vuxna säger:

– ”Vi har ju pratat om det här!”etc, så är det oftast INTE så. ”VI” har inte pratat. Vad som försigått detta är att den vuxne har överöst den unge med en harang av ”vuxen-ord” som den unge knappt orkat lyssna på eftersom utgångspunkten är att ”denvuxneharrätt-och-denungeharfel” (vilket innebär att den vuxne INTE lyssnar på den unge). Och så har samtalet avslutats med att den vuxne sagt: ”Då är vi överens om detta då”, medan den unge lufsat iväg tänkade ”In your dreams!”.

Typ.

– ”Vi var ju överens om att du skulle komma hem klockan nio!” betyder att den vuxne har sagt att den unge MÅSTE komma hem SENAST nio, punkt slut. ”Slutdiskuterat!” (utan diskussion). Och sen när den unge kommer hem klockan halv tio, så vrålar den vuxne ovanstående mening. Den unge säger då ofta ”Näe, det var DU som saaaa…..”, men det lyssnar inte den vuxne på.

Att komma överens betyder nämligen i verkligheten att den ena säger ”klockan nio” och den andra säger ”klockan tio” och sedan ska man diskutera för och nackdelar med båda delarna och till slut KOMMA ÖVERENS om ett mellanting! DET är att vara överens.

”Jag har pratat med henne”, säger en vuxen ibland, och detta betyder att den vuxne ofta har informerat den unge om sina åsikter, ställt en massa frågor som ungdomen svarat ”ja” och ”nej” på, och om dom svarat ”fel” så har den vuxne kommit med en ny lång harang, vilket gjort att ungdomen ändrat ”ja” till ”nej” (för att få slut på monologen) och sedan säger den vuxne till andra vuxna ”Jag har pratat med henne”. Och jag säger ”Nej, det har du inte. Du har hållit en monolog med henne”.

Lär dej lyssna, människa! Och ta dina barn/ungdomar på allvar. Jag säger INTE att man ska göra som dom säger (eller inte sätta gränser) – jag säger BARA att man ska lyssna på dom ”på riktigt” och inte hela tiden komma med sina uppfostrande föreläsningar om hur viktig skolan är (det vet dom redan), att du var superduperbäst när du var ung (det tror dom inte på) och att dom måste ”sköta sej” och tacka och bocka och niga vid rätt tillfällen (”ja, ja, ja….vi veeeet!”).

Ha ett äkta samtal istället, där du ”blottar” dej, berättar om hur du tänkte och tyckte och vad du gjorde och upplevde som ung (var inte så rädd att dom också ska supa sej fulla bara för att du gjorde det!) och hur du tänker och tycker nu (på riktigt, fast givetvis måste man tänka på att inte berätta om sitt privatliv på ett sätt som dom inte är mogna för!), så ska du få se vilken härlig stund du kan få med ditt barn.

Och när ni kommer överens om ute-tiden; var beredd att kompromissa – på riktigt!

Lycka till!