Dagsarkiv: 7 januari, 2015

Jag tänker mej att emigrera. Jag vet dock inte vart, så jag Googlar världskartan. ”Hm, nu ska vi se här….jag vill ha ett land, eller en ö, där man helst pratar engelska….så att jag kan kommunicera med mina grannar, om jag har några, för jag kanske bosätter mig i en liten hydda….långt bort från alla ära och redlighet.

Det får inte vara ett för modernt land, för då är det nog väldigt dyrt och då krävs samma saker av mig där som det gör här, och det måste vara billigt. ALLT måste vara billigt. Och så vill jag inte bli ansedd som ”den vita kvinnan” som ingen respekterar, bara för att jag är kvinna.” Det måste vara ”någorlunda jämlikt”, eller så kan jag kanske få stå utanför ”den lagen” för att jag kommer från Norden, och är svensk medborgare. Typ. Pust. Det är lite jobbigt att leta efter ett bra land. Det är liksom svårt när man bara tittar på kartan. Det är….för rörigt och för mycket.

Jag börjar titta på små öar och tänker att jag kanske hittar någon liten ”söt ö” som är lite lagom ”öde”. Näe, även det är knepigt.

Efter ett tag, när land-letandet blir för svårt, tänker jag att jag istället kanske ska kolla var det finns jobb. Jag vill jobba på ett barnhem, eller starta ett barnhem, eller något liknande. Jag vill hjälpa människorna som bor där, för de är fattiga. Framförallt vill jag hjälpa barnen. Kanske jag ska bosätta mig i Thailand, men pratar de engelska där? Barnen alltså? Jag måste ju kunna prata med barnen, för om jag flyttar dit hinner ju barnen på barnhemmet bli vuxna innan jag lärt mig deras språk! De thailändska barnen alltså….så det kan nog inte bli Thailand då.

Jag letar jobb. Hittar kanske…näe! Man ska skriva vilken lön man önskar när man söker jobb, på jobbsökardofsm. Inte faan vet jag! Jag vet inte vad som är ”normalt” att tjäna i deras land. Vilket land? Tja, typ….något asiatiskt land (där jag anmäler mig på någon slags jobbsökarlista)….Jag slår till med 300 euro (eller skrev jag 3000?) i månaden. Är det för mycket eller för lite´, eller vad? Just nu kan jag tänka mig att jobba för mat och husrum, bara jag får jobba i ett annat land, och hjälpa till med något viktigt.

Jag känner i själ och hjärta att jag är ”felplacerad”. Jag gör inte det som jag kan göra. Jag har mer kunskaper och kan mer än jag får utöva. Slöseri med människa, liksom.Jag borde kunna göra mer – hjälpa mer! Och jag mår så bra själv också när jag gör bra och nyttiga saker.

Näe, jag vill inte ägna mina kvällar åt att baka bullar för caféer som gynnar fattiga barn i Chile, eller var det kan vara. Det är inte min grej. I så fall vill jag åka till Chile och hjälpa dem där! Jag vill inte leva i mörkret i Sverige och jobba hela dagarna, stressa hem och laga mat och städa och gå ut med hundarna och sen vara dödstrött för att sen börja om nästa dag….Jag vill LEVA! Fast hur lever man? På Riktigt.

Men saken är den att jag är så otroligt naiv och blåögd, och hoppar på tåg som jag inte vet destinationen på. Nästan. När ”alla andra” planerar, tänker, funderar, organiserar, planerar igen, tänker, funderar, skriver listor, tar reda på viktiga saker, ekonomiserar, hälsar på, låter åren gå och planerar ännu mer, och sen kanske de HYR ett pyttelitet hus, tillsammans med tre släktingar, i 10 år innan de bestämmer sig för att KANSKE våga köpa ett litet hus alldeles intill det hus de hyrt i 10 år….men bara kanske, och så är de jättenervösa och oroliga för att det inte ska vara ”rätt läge”, både i praktiken och ekonomiskt och hela fadderullan. Medan jag är en sån som känner att jag vill något och sen genomför jag det – ibland innan jag ens hunnit tänka tanken helt ut.

Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra. Jo, förresten, det säger jag: Att vara genomtänkt och planerande och organiserad ÄR bättre, men grejen är att jag är inte sån, och kommer inte att bli sån….

…..men kanske jag kan FÅ en ”sån” att hålla i handen…..

…..men INNAN han dyker upp, kommer jag att fortsätta vilja komma Vidare till  Någonstans  (som jag inte vet var det ligger).

Vissa dagar.

Jag är längst av alla. Jag är medelpunkten, och är alltid tillsammans med dom andra. Mina bästa vänner håller jag alltid nära mej. När jag duckar, duckar dom andra. Nja, inte den där enstöringen i hörnet, förstås, men dom andra. Jag kan bli riktigt arg – då säger jag åt dom andra att ducka och så står jag upp själv och fräser, eller skriker:

FU…..!!

Jag skiter i vad dom andra tycker då, men för det mesta måste ”enstöringen i hörnet” hjälpa mej hålla ner dom andra, så att dom inte är i vägen när jag blir förbannad.

Vem är jag?

Långfingret!