Jag har hittat ett nytt spår – en ny stig i en ny liten skog. Fast stigen är lite konstig och inte så tydlig. Så jag hamnar lite tokigt. Lite hit och dit, kan man säga. Men skogen är alldeles för liten för att jag skulle kunna virra runt i flera timmar. Det känns tryggt. Jag virrar bara runt lite lagom, kan man säga.
Det konstiga är att när jag är nästan säker på att jag snart ska se ”det gula huset” glimta mellan träden, så har någon istället lagt dit ett rött hus, och när jag är nästintill stensäker på att jag snart ska se staketet runt gungorna ovanför den lilla kullen, är staketet borta och inga gungor.
Varje gång jag är ute och går sker detta. Någon flyttar på hela världen.
När jag vänder mej om har någon flyttat på ängen som låg där ”nyss”, eller så har det röda huset med staket blivit ett gult hus utan staket.
Det är MYCKET förvirrande.
Ibland, när jag har gått i någon skog, och hittat en ”ny” stig och tänkt att jag borde kunna gå den stigen eftersom jag gått dom andra stigarna 100 gånger och borde kunna brake:a lite ny mark, liksom, så tänker jag att ”om jag går den här stigen åt det här hållet, så borde jag komma fram vid…elljusspåret” (tex)…..och så går jag och går….och så kommer jag fram på ett så konstigt ställe, att jag måste stå still och vända på hela hjärnan tre varv för att försöka begripa hur jag kunde hamna där när jag gick åt andra hållet.
Liksom.
Det är OCKSÅ mycket förvirrande.
Life is strange.
erviluca #mammatillfyrakillar 