”Det som göms i snö”…göms i snö. Kan man säga. Och är det gömt kan man inte se det. Shit, vad jag är smart!
Det är någon dm djup snö och jag travar runt ”som vanligt” i skogen. Det blir lite snurrigare än vanligt, för jag ser ju inte var stigarna är, men eftersom jag gått där så många gånger, och skogen är så pass liten, så hittar jag alltid ut. DET är ju bra. MEN jag ser inte farligheterna. Eller vad man ska kalla små stenar och grejer som ligger lite här och där under snön. Så jag ramlar. Och ramlar igen. Och varje gång jag ramlar, hinner hjärnan tänka TUSEN tankar, innan jag landar i den mjuka snön. Ännu är jag inte skadad….
Igår ramlade jag FYRA gånger!
Första gången var när jag precis skulle ta upp bajset som Fiona presterat. Vi stod i en liten backe och så fick hundarna syn på en annan hund som kom gående med sin husse, så dom ryckte till i kopplen och oförberedd som jag var, dök jag som en fura (!?) rätt på öronen magen och gled ner för hela backen, som en pulka dragen av två hundar. När jag kom ner för backen och hundarna skällande och studsande betedde sej som idioter, lyfte jag på mitt snöiga huvud, tittade upp på en gammal farbror och sa : ”Förlåt!” och sen vrålade jag sa jag lugnt och bestämt åt hundarna att vara TYSTA (för dom betedde sej som idioter). Han svarade: ”Gjorde du illa dig?”. Det gjorde jag inte, så jag sa det. Snön är mjuk. Och bajset var också mjukt – det som jag landade på….Dock ej Fionas.
Jag önskar att det hade varit Fionas bajs, för det är bättre att smeta ner sej med ett bajs från någon man känner, än en främlings bajs. Tycker jag. Det var troligen en liten hund, som hade ätit något gult. Bajset var nämligen senapsgult. Ifall du undrar. Vilket du säkert gör…. 😉
Hundarna lugnade ner sej och Fiona skämdes som en hund. Hon skämdes så att hon vände rumpan mot oss allihop, stirrade i marken och såg ut som om hon gjort något riktigt dåligt. Farbrorn försökte hälsa på henne, men det gick inte. Hon hade fullt upp med att skämmas. Hon förstod verkligen att hon gjort något dumt.
Jag gick sedan med bajs-jacka/kappa resten av dagen, för jag upptäckte inte bajset förrän på eftermiddagen, då jag råkade titta på kappan och tänkte: ”Vad faan är det där?!” och så fick jag spola tillbaka minnet och inse att det måste ha varit när jag dök rätt ner för en backe och åkte kana på magen nedför, som det hände.
Sen ramlade jag när jag gick i skogen, i mörkret (med ficklampa på magen), och skulle upp för en liten slänt….TJONG, så klev jag snett på någon liten grej under snön och så föll jag. Fiona kastade sej över mej för att….jag vet inte. Jag låg kvar några sekunder för att känna efter om jag skadat mej. Det hade jag inte – blev bara snöig – så jag reste mej igen. Sen ramlade jag IGEN över en liten uppstående kvist eller vad det var, och dök rätt ner i snön IGEN! Shit bah! Jag, som inte ramlat på….23 år (!). Typ.
Samma visa upprepade sej; Fiona went nuts, jag låg kvar och kände efter, inga skador, och sedan reste jag mej och tänkte ”WTF, vad jag ramlar!”. Men det kanske inte är så konstigt när man inte ser vad som är under snön. Typ. Eller nåt.
Så man kan säga att jag lever ”on the edge of danger”.
erviluca #mammatillfyrakillar 