Vassa armbågar /erviluca

För drygt 30 år sedan blev jag mamma för första gången. Att bli förälder är inte bara att bli mamma eller pappa till ett nytt liv, det är också att i mångt och mycket öppna ögonen för En Ny Värld och se på allt på ett sätt man aldrig gjort förut. Det är att bli lite mer vuxen och att ta väldigt mycket mer ansvar. Det är att vakta sitt älskade barn mot all ondska och att ge sitt barn all kärlek man kan. Samt att sätta gränser. Rätt gränser, på rätt sätt vid rätt tillfällen.

Dom som tror att barnet bara ska flyta in i det liv som redan pågår, har inte upplevt dom omtumlande och starka känslorna som barn väcker: Man är beredd att flytta på berg och gå genom eld, för sitt barn. Detta är Förändring. Att få barn är att förändras. I grunden. Och ändå inte.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tänkte skriva om 80-talets tankar kring tjejer och killar. Att tjejer ska Ta Plats har det ju skrivits och pratats om länge. Hela min uppväxt kantades av sådant prat, men förändring tar tid, och mina föräldrars generation var inte speciellt jämlik, men revolutionen kom när dom var vuxna och det pratades om det (som sagt skrivet var) när jag växte upp. Hela tiden och överallt.

Jag växte upp med att tjejer plötsligt skulle få ha byxor med gylf (blixtlåset satt till vänster i byxan innan dess, för tjejer) och att vi inte skulle ha bh. Jag hann aldrig skaffa bh innan man inte skulle ha någon, så jag köpte min första bh Väldigt Sent. Mina tuttar fick svänga fritt i många år innan dess. Jag var med om topless under 70-talets slutskede och början av 80-talet; Alla gick topless på stränderna. I Sverige. Den som inte gick topless blev nästan utstirrad.

Och då, på den tiden (80-talet), var det väldigt viktigt att småflickor fick ta plats. Pojkar hade redan fått ta plats i alla år bakåt, så nu var det tjejernas tur. Det gick så långt ibland, tyckte jag (som mamma till en kille), att killarna stoppades mest hela tiden medan tjejerna ohämmat fick ”bete sej”. Iallafall dom som vågade. Det blev orättvist åt andra hållet. Men så är det ju alltid med förändring – först svänger pendeln över åt andra hållet, innan den hamnar i mitten och i ”lagom:et”.

Tjejerna FICK ”plöja” sej fram. Dom lyssnades på och TOG PLATS. Föräldrar log och tyckte det var charmigt med en dotter som knuffade undan andra, var stöddiga, högljudda och tog plats. Hela tiden pratades och skrevs det om att man minsann låtit killarna ta plats så länge så nu var det tjejernas tur. I och för sej väldigt bra, men den generationens killar behövde väl också få höras och synas (?) kunde jag tycka. Kan man inte låta både tjejer och killar ta plats, liksom?

Nu är dessa 80-talstjejer vuxna, och  dom är vana att ta plats – att ta för sej. Dom vågar armbåga sej fram, prata högt och fort, dom tror på sej själva och kliver över dom som ligger, om dom behöver. Dom ska fram. Vi, som inte lärt oss ta plats på det sättet, och alla killar som inte fick komma fram på det sättet, ligger i lä. Vi kliver åt sidan och tittar förundrat på dessa 30-åriga kvinnor som plöjer sej fram, i ord och med armbågar.

Jag vet inte om det bara är i Stockholmsområdet kvinnor i denna ålder pratar så fort, eller om det är överallt (?) och om det alltid varit så med kvinnor i den åldern – och det är bara jag som blivit gammal – men fifaan vad fort det går! Det gäller att hänga med, och OM man hinner säga två ord medan kulsprutemunnen vilar, så blir det ”blfrrrrrrrrrrrrihrit” ungefär, eftersom hjärnan är full av alla ord som just sas och man försöker sortera dom i huvudet (”vad var det hon sa egentligen?”), och svara något klokt tillbaka.

Dessa kvinnor har inte tid att stanna upp och lyssna färdigt på någon som inte är lika snabb, och inte har lika vassa armbågar, så dom plöjer vidare innan man hunnit formulera något vettigt ord alls. Dom ska ju Vidare i Världen, klättra högre upp, och bli chefer, och kanske ta hand om sina småbarn lite grann, träna på gym, gå på yoga och äta kalorifattiga sallader som innehåller rätt mängd av allt nyttigt, dricka smothies och jogga/träna inför Stockholm maraton, och så ska dom älska lite med sina sambos när dom ändå fyller på med hälsa (för det är nyttigt att ha sex) och sedan far dom vidare i sina Toyotor till nästa Viktiga Sammanträde, som dom avverkar i rasande fart, för inget onödigt sägs och inga onödiga raster tas. Allt är effektivt och snabbt. Om dom behöver ta det lungt en stund, åker dom bara till ett SPA och kör lite yoga eller mindfullness, och blir masserade. Därefter har dom vilat färdigt.

Lyckligtvis har dom gift sej, eller blivit sambo med, väldigt jämställda män, som gör minst hälften av allt i hemmet och samarbetet fungerar perfekt. Och är det så att han gnisslar så kan han ”hälsa hem”, vilket han vet, så även hemmet styrs med järnhand.

Jag är imponerad och blown away och jag undrar om det är bara jag som blivit gammal eller om det faktiskt är så att kvinnor av idag är superdupereffektiva och gör allt i jumbojetfart – effektivt och intensivt? Inget lämnas åt slumpen och inga tjaffsiga känslor platsar i effektiviteten.

Någon som känner igen det här?