Ondskan skrämmer mej. Jag har alltid trott på Godhet och Medmänsklighet och Kärlek. Alltid. När jag någon gång vacklat har det gjort ont inuti, och sådana känslor skrämmer skiten ur mej.

Jag är född optimist – en något naiv sådan (tycker en del) – men jag måste få vara sådan. Jag passar inte som pessimist och jag klarar inte av att vara negativ. That´s not me! Många ÄR sådana, och det behövs sådana också, har jag insett, för om alla var som jag skulle det inte fungera. Dom pessimistiska och misstänksamma behövs. Realisterna behövs. Om alla var som jag skulle vi ”köra rätt in i väggen”, troligen. Men såna som jag behövs också! Givetvis.

”Sånasomjag” är såna som genomgående och in i benmärgen tror på Godhet och Kärlek. ”Sånasomjag” tror att alla föds goda, men barndomen och uppfostran skapar elakhet i vissa människor. Jag trodde länge att den elakheten går att behandla bort, men med åren har jag förstått att det kanske inte alltid går – det finns människor som aldrig blir goda i slutänden, utan dom fortsätter vara onda – no matter what. Jag tror dock inte dom är så många.

Sen finns det psykopater, men dom har ju förändringar i hjärnan, så ”det onda” är fysisk – i hjärnan – och dom tror jag inte man kan ”bota”. Det bästa vore ju om dom låstes in, troligen, för att inte göra för stor skada i världen och med medmänniskorna.

Men alla andra! Alla andra vill i själ och hjärta väl! Tror jag.

Det är därför jag älskar barn så mycket – dom har fortfarande kvar det där ÄKTA och GODA i sina själar och hjärtan. Dom är liksom ”rena” inuti (om vuxenvärlden inte lyckats skada dom alltför tidigt)….

Nåja.

Jag skulle egentligen skriva om min rädsla, som dyker upp titt som tätt nuförtiden. En rädsla för Galningarna ”där-borta” – och till viss del här också, för den delen. Dom där som är med i IS, samt alla deras anhängare. Alla som dom lurar med, och alla som vuxit upp i hat och därför hittar någon slags Gemensamhet med IS, samt alla som blir hjärntvättade. Jag inkluderar dom ignoranta och dom korkade, vilka är alla dom som tror att vissa ”människoraser” är bättre än andra – dom som tror att hudfärg, religion och kön har olika värden.

Ibland blir jag rädd för att ondskan ska ta över. Och jag gillar inte den känslan – den rädslan. Jag vill inte att mina framtida barn och barnbarn ska växa upp i ett tredje världskrig där Ondskan slåss mot Godheten.

För tänk om Ondskan vinner! Ondskan använder vilka vapen som helst, har inga gränser eller stopp, har inget samvete och detta gör dom så starka.

Ondskan har ”svarta ögon” (och då menar jag inte färgen utan att ondska och ilska ger ”svarta ögon”) och inga begränsningar. Ondskan torterar och slår ihjäl. Ondskan har inget samvete.

EN gång i mitt liv som terapeut har jag träffat en människa utan samvete. Han var född utan samvete. Det var en hjärnskada som han fått när han föddes. Det var otroligt fascinerande att prata med denna kille, för när samvetet saknas är det såååå mycket som blir Annorlunda. Jag tänkte att han skulle kunna bli livsfarlig, men just då älskade han sin mamma så mycket att han avstod från att göra för mycket dumheter för att mamma sagt att han inte skulle göra det. Men mammor kan inte stoppa allt, och mammor kan inte räkna ut (innan) vad en son kan hitta på, och stoppa i tid.

Men nu ska jag inte spåra ur igen.

Jag är rädd för ondskan.

Ondskan provocerar Världen. Nu slår dom sönder värdefulla statyer, och vi blir upprörda. Det räckte inte med att dom slog ihjäl en massa oskyldiga kvinnor, män och barn – att dom våldtog och torterade – nu förstör dom materiella värden också….vilket inte borde vara värre….men….

Jag förstår inte varför Resten av Världen inte kan stoppa dom, och jag förstår det samtidigt. För OM man skulle ”sätta in allt” kanske det skulle bli ett tredje världskrig, och det är det som skrämmer mej just nu.

Idag.

Vad tänker du?

För att fånga en dag

tar jag en håv

slår ett slag

frågar inte om lov

Fångar en stund

den flyger bort

gör den rund

håller den kort

Fångar en timme

av dygnets tjugofyra

förvaras i ett minne

litet som en myra

Fångar en minut

rätt upp i min knopp

slår en knut

trycker till med en propp

Fångar i ett kort

säger mer än många ord

tiden går fort

obarmhärtigt snurrar vår jord

…och hur blir det för galningarnas fruar, döttrar och systrar, när dom springer ut och ska döda folk hit och dit i Allahs namn? TROR dom verkligen på riktigt att det finns en slags Gud som faktiskt VILL att dom ska DÖDA i hens namn? På riktigt? Eller skyller dom bara på någon för att få utlopp för sin frustration och ilska (över något helt annat)?

Hur kan ett helt gäng män springa runt och skrika att dom dödar i ”Allahs namn” som riktiga fegisar? Stå för vad du gör, säger jag bara. Stå upp för dina gärningar och ta ditt straff. Sedan. Eller nu. Skyll inte ifrån dig. Det är INTE Guds vilja, att folk ska ta död på varandra. Helt säkert.

Jag undrar var dom hamnar, sen när dom dör, dom där som dödat andra….På riktigt alltså.

Det är så patetiskt att dom tror att dom ska flyga in i något slags Paradis och att ”72 oskulder” väntar där på dom. Vad ska dom göra med oskulderna, undrar jag? Och vad faan är det för Gud som skulle låta 72 oskulder sitta och vänta på en jävla idiot som dödat en massa människor – både barn och vuxna?

Ska han sen ha sex med dom 72 oskulderna? HerreGud! Han kommer att bli helt slut!

Får tjejer som dödat i Allahs namn också 72 oskulder, eller vad det nu heter när det är killar? Jag skulle lätt avstå ifrån det. Vem vill ha en oskuld, liksom? Då måste man ju ”lära upp” den. Och att lära upp 72 stycken….HerreGud! Nä tack!

Men ”Adam”, som ska iväg och skjuta ihjäl Västerlänningar säger i Uppdrag Granskning att han ska få 72 oskulder när han kommer till Paradiset. Han springer väl runt och är stenkåt när han skjuter till höger och vänster och skriker ”SHKchöksdjlkjsöfdjköa Allah!” och hoppas att han blir skjuten och därmed flyger iväg till Paradiset där dom 72 oskulderna rastlöst vandrar fram och tillbaka i väntan på just Honom. Tänk om dom är fula! Tänk om det inte klickar!

Fast det spelar kanske ingen roll, för dom kanske har….sån där ….eh…burka! För det vill dom väl att alla kvinnor ska ha, sen när dom tagit över hela världen?

Vad jag vet består halva världen av kvinnor. Varför skulle vi vilja stängas in och få hela vår värld begränsad för att IS vill det?

Vad vill kvinnorna??

Eller dom kanske inte ”får” vilja något?

Men en sak är säker: JAG vill inte!

Det finns ju ibland galningar här i Sverige också, som springer runt och skriker att dom ska döda folk för att ”Gud vill det”, men dom brukar vi låsa in på psyket, med hjälp av Lagen om Psykiatrisk Slutenvård (LPT). Så dom hinner aldrig organisera sej….om dom inte gör det på psyket, förstås.

Kanske det behövs ett STORT psykiatriskt sjukhus där borta, där IS håller till.

Jag vet! Vi ställer in 72 (x antal IS-anhängare) oskulder på Psyksjukhuset där borta, som lockbete, och sen lockas männen in dit….Kanske några ”västerlänningar” kan springa före, som ”morötter” (framför åsnor) och så springer alla IS-män in där, och sen låser vi!

Oskulderna får givetvis gå ut sen, efter att dom varit lockbeten.…och västerlänningarna också.

Klart!

Man kan tänka Positivt (vilket man ”ska” nuförtiden) och tänka på alla man älskar, och kanske till och med ringa upp dom, eller åtminstone SMS:a dom….eller bara säga det. Man KAN ju också besöka folk. Har jag hört. 😉

En liten blommar är ju inte fel heller. Men här köps inga blommor! En liten chokladbit kanske. Till mej själv. JAG behöver lite uppmärksamhet. Lite kärlek.

Hundarna vet inte ens om att det är Alla Hjärtans Dag. Dom ger och får ta emot kärlek hela dagarna, så det blir ingen skillnad.

Men mina söner:

Kära Äldsta Sonen, Storing, Mellan och Minsting: Jag älskar er till månen och tillbaka! Jag älskar er runt hela jordklotet – flera varv! Oändligt många varv, faktiskt. Jag älskar er så mycket så att ni inte förstår det själva, för barn förstår inte hur älskade dom är, förrän dom själva blir föräldrar. DÅ går det upp ett ljus: ”Jahaaaaaa! Är det SÅ HÄR man kan älska någon!”

Fullkomligt reservationslöst och hur ni än beter er och ser ut:

 I LOVE YOU four!

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Simon ritar en kuk på bänken. En stor kuk. Som för att stryka under vad han ritat, skriver han ”KUK” bredvid. Han tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver han ”SUG” innan ordet kuk.

Alex tittar på när Simon ritar och skriver kuk, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”KUK” i bänken.

Peter har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Simons tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Simon och kastar över en röd tuschpenna till Peter. Han är inspirerad av dom andra och skriver ”kuk kuk kuk kuk” över hela ryggen på bänken. Sen ritar han en stor snopp som det sprutar ur.

Kuk kuk 

Precis när han avslutar sin sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Killarna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

……………………………………………………………………………………………………………….

Dom sitter på en bänk vid en busshållplats. Dom är uttråkade och har inget att göra. Arga är dom också. På allt och alla. Sara ritar en fitta på bänken. En stor fitta. Som för att stryka under vad hon ritat, skriver hon ”FITTA” bredvid. Hon tittar sej omkring, skrattar och sedan skriver hon ”SLICKA” innan ordet fitta.

Anna tittar på när Sara ritar och skriver fitta, och blir inspirerad, tar fram sin fick-kniv och ristar in ”FITTA” i bänken.

FiTTa fitta

Pirjo har varken tuschpenna eller kniv, och ber att få låna Saras tuschpenna. ”Jag har en till!” säger Sara och kastar över en röd tuschpenna till Pirjo. Hon är inspirerad av dom andra och skriver ”fitta fitta fitta fitta” över hela ryggen på bänken. Sen ritar hon en stor fitta som det rinner ur.

Precis när hon avslutar sista droppen, kommer en äldre dam gående mot busshållplatsen. Tjejerna stoppar snabbt undan både pennor och kniv, och rusar ifrån bänken, skrattande. Dom känner sej modiga och starka och det är spännande och häftigt!

Jag satt nyss på mitt sista utvecklingssamtal med Minsting, hans pappa och Minstings lärare. Jag tänkte inte på det förrän Minstings pappa sa det (att det var det sista, alltså) och då kom jag på att jag varit på utvecklingssamtal minst två gånger varje år sedan 1990 och två gånger x 3 varje år sedan 2001. Plus alla utvecklingssamtal jag gått på på dagis.

Det har inte alltid hetat utvecklingssamtal. Det har hetat kvartssamtal (och dom tog aldrig en kvart!), föräldrasamtal och bara samtal, samt en massa annat som jag inte minns nu. Med åren har dom blivit mer och mer strukturerade, precis som allt annat i samhället, och mer fokuserade.

Jag minns dom första ”kvartssamtalen” som jag hade i skolan, då Äldste Sonen var i fokus. INGEN kunde vara stoltare än jag, över min son, och jag tyckte inte riktigt skolan såg och uppfattade sonens storhet. Jag tyckte inte heller skolan riktigt tog tillvara hans kreativitet och nyfikenhet. Jag struntade väl i om han var duktig i matte och svenska och naturkunskap – jag ville mest bara veta hur han hade det på rasterna och om han var en bra kompis och om han hade många att leka med! Läsa kunde han när han var 3 år, så det var ju ingen nyhet, och inte så viktigt. Det sociala tyckte jag var viktigast, och att han var en bra kompis och hade bra kompisar (!). Det tog flera år innan jag förstod att det inte var viktigast för läraren.

Läsa och skriva kan väl alla, och har man någorlunda smart hjärna kan man lära sej allt i skolan, fast kanske i olika takt och mängder – och jag har alltid tyckt att EQ är viktigare än IQ – så jag brydde mej inte så mycket om om sönerna låg i fas eller inte, faktiskt, men tyckte det var bra att dom gjorde det när dom gjorde det, men ”har han många kompisar?” och ”verkar han trivas?” och ”har han kul på rasterna?” frågade jag, och fröknarna rynkade på sina små näsor och fortsatte peka på sina fina utvecklings-kartor att sonen låg i fas och hade nått målen.

Nu kan jag äntligen koppla av. Minsting har fått ett vettigt betyg som han kan söka till gymnasiet på. Då kan jag släppa taget. Gymnasiet ska dom fixa själva, tycker jag. Det är ju liksom deras val, och en kort bit in på gymnasiet är dom myndiga och anses vuxna. När jag fyllde 18 år själv, flyttade jag hemifrån, så jag utgår ifrån att dom kan sköta sej själva ifrån den åldern.

Ja, ja, ja, jag vet att jag är försörjningsskyldig och jag lovar på heder och samvete att jag ska försörja alla söner tills dom gått ut gymnasiet. Men inte sen. Sen får dom klara sej själva. Jag vill inte ha någon slöande vuxen hemma, försörjd av mej. Never ever!

Från och med studenten ska dom klara sej själva.

Hör ni det, Mellan och Minsting!?

När man är 19 år och går ut gymnasiet ska man klara sej själv. That´s my philosophy!

Själv var jag 18 år när mamma och pappa flyttade till Botswana, Afrika. Och sen började det knepiga vuxenlivet. Utan stöd. Typ. Och det gick väl det med…..

Sen sa det SWISCH och så hade jag plötsligt fyra söner varav den minsta går ut 9:an i juni och den näst minsta går ut gymnasiet!

Wohoooo!

I´m free!

Då.

Typ.

Nästan.

Svar: Skitsvårt.

Varför?

Svar: Vet inte.

Kanske för att vi är MÄNniskor allihop, med olika uppväxter, upplevelser och intelligens – både i IQ och EQ räknat. Eller inte räknat alls.

Jag vet verkligen inte.

Och jag vill och orkar inte vara ”ute och jaga”. Jag orkar inte gå ut och sätta mej i någon jävla bar bara för att vara ”ute” och ”available”. Jag orkar inte!

Been there – done that!

För man måste ju ”visa upp sej” eller ”finnas där ute” om man ska ”hitta någon”. Liksom. Eller bli upphittad. Varför kan det inte räcka med att gå på ICA och handla? Liksom. Näe, för att när man är i min ålder så flirtar man inte på ICA. Då undrar givetvis du i vilken ålder man flirtar på ICA, eftersom du inte vet det. Jo, man kan flirta varsomhelst när man är ungefär 14 år och fram till….20-23 år. Sedan tar det stopp.

Därefter måste man ”gå ut”.

Grejen är också att det har varit så många jävla elaka tjejer som avspisat vänliga män på ett otrevligt sätt bakåt i tiden, och är kanske fortfarande (?), så att männen här i Sverige är så rädda (för oss).

Eller så vill dom så gärna vara jämlika och att bjuda ut någon är inte jämlikt. Eller? Jag vet inte. Jag kanske måste emigrera.

Emigrera eller leva ensam resten av mitt liv.

För jag orkar inte ”gå ut”.

”Jamen du kan väl testa en dejting-site!” säger då ”sålevdedomlyckligaallasinadagargiftsedan20årkompisen”. ”Jaaaa, vilken bra idé!” säger jag vänlig och berättar inte att jag testat….*räknar*….42 dejtingsiter. Funkar inte.

”Du får inte ha så höga krav”, säger ”enannansomocksålevtlyckligiallasinadagar”.

Jag har tamejfaan inga höga krav. Bara han har snopp mellan benen så räcker det. En av manlig kön, alltså. Och så har jag ett krav till: Att jag ska bli kär.

*suckar*

Förritiden blev jag alltid kär hit och dit!

Nu bah: Näe!

”Du måste ju dejta dom lite också!” säger ”honsomträffadesinmannärhonvarsextonårochnuärfyrtiosex”.

Jag HAR dejtat ”dom”.

1. Dom ser aldrig ut som på bilden.

2. Dom är så gamla (fast en del har varit yngre än jag)!

3. Hittills har jag inte ens känt ett litet pirr, utan mest bara ”…gå hem!”.

Jodå, jag har varit trevlig och det har varit trevliga fikastunder eller promenader, men….näe!

Fast en avbokade jag när han sa att hundarna inte fick följa med (på en PROMENAD) för att hans bil kunde bli smutsig och han var så rädd om den. En sån vill jag inte ha! Ingen pedant och ingen som inte tycker om hundar.

En kvinna ”somhittadeenmanutanförenbiografsexmånaderefterskilsmässa”, sa att ”det kryllar ju av män som vill ha en kvinna! Det är bara att plocka en!” Jag tittade mej omkring; Inte en enda man i sikte, kan jag säga, så jag frågade VAR man kan plocka dom. Då berättade hon att hon plockat sin utanför en biograf. Hon skulle gå på bio med en tjejkompis och då träffade dom den här mannen som kände kompisen. Och så plockade hon honom.

Jag HAR varit på bio (eller har jag?) och det fanns ingen att plocka där.

Eller vänta nu….har jag varit på bio? Utan barn? Och sett en vuxenfilm?

Näe!

Wohooo!

Bio nästa!

Vem hänger med?

Han anklagar mej för att vara rasist för att jag sa ifrån när han kallade mej ”Fitthora!” när jag gick förbi. Det kokar i mej. Jag är ingen jävla rasist! Skulle jag – moi – vara rasist?! Faan, vad arg jag blir! Sedan säger han att jag är emot hans religion. HerreGud! Jag vet ju inte ens vad han har för religion! Han står och blåljuger och hittar på! Tyyypiskt såna där.  Jävla araber!.

Hon tränger sej före mej i kön till kassan på ICA – låtsas liksom att hon inte gör det, fast hon gör det, och jag låter henne göra det, för jag har ingen lust att bråka….men fifaan! Hon har väl hela dagarna på sej att handla och stå i kö! Varför ska hon nödvändigtvis handla när alla andra handlar, och dessutom ha mage att tränga sej före! Tyyypiskt såna där. Jävla Pensionärer!

Hon har inte tagit bort luddet på filtret i torktumlaren i tvättstugan, trots att det står en stooor skylt på väggen att man måste göra det efter VARJE användning. Ska det vara så jävla svårt?! Hon kommer säkert ifrån….äh! Tyyypiskt såna där. Jävla invandrare!

Dom väller in i bussen, skrämmer upp en genom att prata högt, svära och vara allmänt röriga. Plötsligt spottar en utav dom på golvet i bussen! Tyyyypiskt såna där. Jävla ungdomar!

Dom kommer gående i bredd på trottoaren, som om dom ägde hela trottoaren! Två stycken bredvid varandra, pratande högt och obekymrat med varandra utan att se att jag kommer från andra hållet, och måste kliva ut i snömodden för att ta mej förbi dom. Mina fina och dyra mockastövlar blir alldeles blöta. Tyyyypiskt såna där. Jävla mammor med barnvagn!

Dom sitter och fikar alldeles bredvid oss, och det verkar som om dom tror att dom äger hela caféet. Dom pratar högt och gestikulerar och jag hör hur dom pratar om fiiina märken och dyyyra resor. Deras frisyrer är perfekta och deras pälsar hänger fiiint över stolsryggarna. Det är sååå irriterande att dom sitter där och är så rika och fiiina och tror att dom är bättre än alla andra. Säkert har dom aldrig varit med om ett enda problem i hela sina liv och säkert skänker dom inte en spänn till dom fattiga. Det är så tyyyypiskt såna där. Jävla miljonärer!

Programmet visar kvinnor i 50-årsåldern som åker till Gambia och raggar upp unga vackra killar, som dom använder för sin egen lust och för att få lite kärlek. Jag kan först inte bestämma mej för om jag tycker det är okey eller om det är för jävligt….sen förstår jag att mannen är som en lyxhora och försörjer sin familj på att ligga med äldre kvinnor från Norden (som inbillar sej att mannen är kär i dom på riktigt…eller nåt). Näe, me don’ t like. Det är ju tyyypiskt såna där. Jävla medelålders vita kvinnor från Norden!

….eh, va?!

Ibland, eller ofta (?), vet man inte vad man är utsatt för, eller att man är utsatt, förrän efteråt. Det kan kännas fel inuti, man känner obehag, vet inte vad man ska göra eller hur man ska reagera. Man blir kanske ledsen, arg, men tycker inte att det finns något att ”ta på” eller något riktigt att reagera på. Och ändå känns det så fel.

 Man hittar inga ord, och om man hittar ord och uttrycker dom, får man ingen respons, eller så är det ingen som ”förstår” vad man menar. Eller så får man höra att man är ”överkänslig” eller att man hittar på. Man tror till slut inte på sina egna känslor och tror att man börjar bli knäpp. Det är otroligt obehagligt och kan drabba vem som helst.

Det drabbade mej, och jag var utsatt länge. För länge. Jag försökte vända och vrida på mej själv först, ändra inställning, förändras, se saker ur ett annat perspektiv, försökte förstååå och analysera, men allt var och förblev  förvirrat och konstigt. Det var som om 1+1 blev 7, och jag förstod inte hur det kunde bli så.

Jag kämpade emot, kämpade för och med, vände och snurrade runt och försökte igen och igen. Försökte sätta ord på det hela, fast alla ord kändes fel och jag kunde inte uttrycka känslan inuti – obehaget. Det kändes inte rätt och jag visste inte vem eller vad eller varför. Under tiden ströps jag inifrån. Kvävdes. Kunde till slut varken andas, tala eller flyga. Kände mej som en fågel instängd i en bur som tvingats både sluta flyga och sjunga.

Fast flyga kunde jag inte från början, förstås, men jag menar känslan av att FÅ flyga, om jag kunde. Den känslan är viktig för mej. Den försvann.

Efter alldeles för lång tid kastade jag mej ut och bort. För det gick inte längre. JAG fanns nästan inte till slut.

Nyligen satt jag och pratade med en annan kvinna, som hamnade på samma ställe, fast långt senare, när jag för länge sedan hade slutat. Hon berättade om liknande känslor, dök snabbare och hamnade under isen direkt och kunde inte ta sej upp själv, fick hjälp och tog sej därifrån, och blev därmed inte lika urgröpt som jag blev. Men omskakad blev hon. Och förvirrad. Hon förstod inte heller vad som hände och varför. Och hon kunde inte heller sätta emot, eller säga emot eller ifrån, för det gick inte.

Orden fanns inte för henne heller. Och inga öron som kunde/ville lyssna.

Det var så skönt att prata om Det Konstiga och ”det-som-inte-gick-att-sätta-ord-på” med någon som också varit där. För hon förstod känslan, och hur det blev och hur det kändes och var. Även om jag kämpade i flera åååår, och hon gav upp efter bara några månader.

Det är för jävligt med sjuka arbetsplatser!