Jag är alldeles för kan-själv-ig. Jag har varit sådan sedan jag var barn: ”KAN SJÄLV!” vrålade jag redan som 2-åring. Och oj vad jag har kunnat själv.
Jag kan verkligen själv! Man kan säga att det är en kunskap jag kan. Är det en kunskap?
Därför börja träna på att INTE kunna själv, det vill säga intala mej att jag INTE kan, utan att jag måste/borde be om hjälp/fråga någon. DET är jättesvårt! Fifaan vad svårt!
Jag behöver lära mej att visa mej svag och sårbar samt att be om hjälp.
Men oj vad det tar emot. En del har det liksom i sina gener och ber om hjälp och är svaga hela tiden och kan ingenting själva. Jag borde lära mej av dom.
Men FY vad det tar emot att be om hjälp! Och fy vad jobbigt det är att bestämma sej för att inte kunna själv, för jag tycker ju någonstans att jag KAN själv – även när jag inte kan. Eller så skiter jag i det. Att göra det alls, alltså. ”Det går bra ändå”, liksom. Bara för att slippa be om hjälp.
Jag behöver KBT i att be om hjälp:
Steg 1: TÄNK TANKEN att be om hjälp. Landa i tanken.
Steg 2: Bestäm VEM eller vilka du ska be om hjälp.
Steg 3: Be om hjälp. Om svaret blir ”nej” – börja om på steg 1.
Typ så.
Det ska jag göra.
I morgon.
Eller någon annan dag.
Tills dess gör jag själv.
erviluca #mammatillfyrakillar 