Här har vi inte haft några krig på 200 år. Här har vi lugn och ro, och vi bråkar knappt med varandra. Vi lever i värsta freden, alla har mat för dagen (nästan alla iallafall) och dom flesta har tak över huvudet än så länge. Ja, jag vet att det finns många hemlösa, men nu skriver jag om landet i stort.

Vi har det rätt bra.

Ända skapar vi ”Livsfaror” omkring oss hela tiden. Farlighetsgrejer, som inte ÄR farliga. Vi ser faror ”överallt”. Allt som är Annorlunda och Nytt är Farligt. Många maträtter är Farliga. Många ingredienser är Farliga. Att träna på olika fel sätt är farligt. Att inte träna är farligt. Att dricka alkohol är farligt. Att skjuta med raketer på nyår är farligt (iallafall för hundarna). Att leva är farligt.

Och ändå bor vi i ett av dom mest OFARLIGA länderna i hela världen!

Jisses!

Kanske behöver människor faror. För annars blir vi uttråkade och deprimerade.

Vi måste reta oss på att grannens gräs inte blivit klippt, eller på att grannen inte skottat bort snön från sin uppfart ordentligt, eller att grannen släpper sin hund lös på sin tomt, eller att grannens katt ligger på min veranda ibland, eller att grannen kommer och frågar om man vill ha en kopp kaffe fast man bestämt sej för att inte umgås med grannarna, eller att grannarnas barn dunkar i väggen/golvet/elementen varje morgon klockan sju, eller på att vissa på gymmet inte torkar av träningsredskapen efter sej, eller att vissa människor kissar i duschen på badhuset (eller t o m i badvattnet!?)…..Det finns mycket att reta sej på, och bli arg på, om man tänker efter…

…eller när någon lägger ut en bild på Facebook på en kille som alla skriver är en TJUV och då ska människor både hänga och slakta och döda den jäveln ”fittan” (skrev faktiskt någon), fast människor också upprör sej över hur folk i andra länder reagerar när någon betett sej illa på något sätt.

För vi i Sverige är ju så himla bra och HUMANA. Och kloka. Och bra. Och vettiga.

Men det är som om att vissa inte har annat att göra än att reta sej på, och uppröra sej över, yttepytte saker.

Men sen tänker jag att någon måste väl göra det också – bry sej om dom små sakerna alltså.

Och jag borde sluta reta mej på det.

Snacka om att kasta sten i glashus.

Men jag tycker faktiskt att man får göra det ibland.

Speciellt på lördagar. 😉

Two gone – two to go.

Idag åkte han. Till Kina. Min andre son, Storing. Otroligt och fantastiskt. Han föddes ju ”igår”, typ. I världens värsta förlossning. Fifaan!

Min lilla stora Storing har blivit så stor att han ger sej ut Alldeles Fälv i Stora Världen – nästan så långt bort som han bara kan komma. Han är modig, självständig och stark. Som jag. Han ger sig iväg utan att fråga vad ”alla andra” tycker, och han ber inte någon följa med. Han är som jag. Han vågar. Och går sin egen väg.

Jag är stolt.

Och jag hoppas att allt kommer att ”gå vägen” och att han kommer att lära sej Masssor!

Han ska läsa kinesiska, men det är inte det jag menar med att ”lära sej” – jag  menar lära sej om Livet, om Människor, om Sociala samspel och mänskliga regler – om Världen.

Han ska bo på ett elevhem i Peking och plugga kinesiska, och man kan följa honom via hans blogg:

http://www.paandrasidanjordenn.blogspot.se/

Det är sååååååååååå spännande!

Fatta hur spännande det är att ha haft denna unika människa i sin mage, fött honom och därefter fått följa honom från första andetaget, genom hela uppväxten, skoltiden och tills nu då ger sej iväg ut i Livet- modig och stark.

Fram med popcornen: Här ska upplevas!