Dagsarkiv: 18 januari, 2015

Alla behöver få höra till. Vi är flockdjur, vi människor. Vi måste få höra till och känna oss delaktiga, i något. Dom som inte känner att dom hör till, mår dåligt. Många får till och med sjukdomar av Ensamhet. Att vara utanför gör ont. Att vara ensam tillsammans med andra är smärtsamt.

Att ha vänner, och höra till en familj, är livsavgörande för dom flesta.

Ändå finns all denna ensamhet. Överallt. Runtomkring oss. Jag tror det finns mer ensamhet i Sverige än i många andra länder. I många länder är familj och släkt så viktig så att det är en dödssynd att lämna någon utanför.

Vi tror att vi är så duktiga på att låta ”alla vara med”, men det är vi inte. Vi är mest upptagna över att själva få höra till. Det är så viktigt för oss, att vi till och med kan knuffa ut någon, för att få tillhöra själva.

Att vara en elev i skolan, mitt ibland alla andra, och känna sej ensam, är fruktansvärt smärtsamt. Ett sätt att hantera det är att ”spela tuff” och låtsas att man inte bryr sej. Ett annat sätt är att helt enkelt skolka. Då slipper man vara ensam tillsammans. Att se andra höra ihop när man själv är ensam gör så ont.

Att erkänna sin ensamhet är svårt. Det är som att säga att man inte duger – man är inte utvald av någon. Många ensamma tror att det är något fel på dom själva, och istället för att säga ”Jag är ensam och har inga vänner”, så rycker den ensamme på axlarna åt det: ”Äh, jag bryr mej inte!” Ingen vill erkänna att den försökt, och blivit bortvald. Ingen vill säga att den inte duger. För vem vill ha en ”icke utvald” – en ensam typ, utan vänner – i sitt liv?

”Men det är väl bara att skaffa vänner!” säger alla hurtigt. ”Det är bara att gå fram till någon och börja prata!” Nej, den ensamme tycker inte att det är ”bara att….”. För när/om man inte lyckas få kontakt, och skaffa en vän, gör det ännu mer ont, och man sjunker djupare, och känner sej ännu sämre – ännu mer oduglig.

Den ensamme behöver hjälp. Någon som tar tag i henom och drar med sej henom, utan frågor. ”Häng med! Kom!” Igen och igen.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Ungdomar, som inte vill höra till/höra ihop med sin familj, söker sej utanför familjen för att få höra ihop. Det kan bli ett bra gäng och bra kompisar tonåringen hittar, men hen kan också välja dom andra som valt bort sin familj, som tonåringen söker sej till, och känner igen sej i. Dom som oftast väljer bort sin familj – och då framförallt sina föräldrar – är barn som har föräldrar som super, drogar, slåss, bråkar, inte är hemma (på grund av viktiga jobb) etc.

I en viss ålder väljer nästan alla ungdomar/tonåringar att söka sej utåt, och kompisarna är livsviktiga (om dom har några), men med ”rätt uppväxt” väljer dom ofta bra kompisar att utvecklas vidare med.

Barn/ungdomar som har en bra familj, som funkar, med föräldrar som bryr sej, lyssnar och engagerar sej i sina barn/tonåringar söker sej oftast inte till grupper som inte är bra för dom. Dom har fått en självkänsla från uppväxten och den självkänslan säger när dom ska säga ”nej” och när dom ska säga ”ja”. Dom vet också att dom är värda att ha en kompis, eller fler.

……………………………………………………………………………………………………………………………………

Att höra till och vara med andra som man trivs med, och känner sej viktig med, är livsavgörande för att må bra och orka leva vidare.

För både barn och vuxna.

Så säger dom – dom där fyrkantiga vuxna, som har noll förmåga att lyssna, eller sätta sej in i hur ungdomar eller barn känner och tänker. Det konstiga är ju att alla – och då menar jag A L L A – har vi ju varit barn och ungdomar! Och ändå har sååååå många glömt hur det kändes och hur det var, för oj, vad tråkigt vuxet många prata med barn/ungdomar. Sådär lite ”uppfostrande” hela tiden. Man behöver faktiskt inte uppfostra bara för att någon är lite yngre. Man kan lyssna nyfiket ändå. Man kan vara respektfull ändå. Man kan ha en kommunikation där båda pratar och lyssnar ändå.

Men fifan vad många vuxna är dåliga på att lyssna.

När HÄNDER det? När kliver man över från att vara ungdom till att vara Vuxen? Sådär vuxen så att man suckar och säger: ”Sådär gjorde aldrig JAAAAG när jag var ung!” eller ”Jag tackade ALLTID för maten när jag var ung” eller ”JAAAAG läste ALLA läxor varje kväll när jag var ung!” eller ”Jag städade hela huset en gång i veckan från att jag var 11 år!”….

Eller: NÄR lär man sig ljuga så effektivt?

När vuxna säger:

– ”Vi har ju pratat om det här!”etc, så är det oftast INTE så. ”VI” har inte pratat. Vad som försigått detta är att den vuxne har överöst den unge med en harang av ”vuxen-ord” som den unge knappt orkat lyssna på eftersom utgångspunkten är att ”denvuxneharrätt-och-denungeharfel” (vilket innebär att den vuxne INTE lyssnar på den unge). Och så har samtalet avslutats med att den vuxne sagt: ”Då är vi överens om detta då”, medan den unge lufsat iväg tänkade ”In your dreams!”.

Typ.

– ”Vi var ju överens om att du skulle komma hem klockan nio!” betyder att den vuxne har sagt att den unge MÅSTE komma hem SENAST nio, punkt slut. ”Slutdiskuterat!” (utan diskussion). Och sen när den unge kommer hem klockan halv tio, så vrålar den vuxne ovanstående mening. Den unge säger då ofta ”Näe, det var DU som saaaa…..”, men det lyssnar inte den vuxne på.

Att komma överens betyder nämligen i verkligheten att den ena säger ”klockan nio” och den andra säger ”klockan tio” och sedan ska man diskutera för och nackdelar med båda delarna och till slut KOMMA ÖVERENS om ett mellanting! DET är att vara överens.

”Jag har pratat med henne”, säger en vuxen ibland, och detta betyder att den vuxne ofta har informerat den unge om sina åsikter, ställt en massa frågor som ungdomen svarat ”ja” och ”nej” på, och om dom svarat ”fel” så har den vuxne kommit med en ny lång harang, vilket gjort att ungdomen ändrat ”ja” till ”nej” (för att få slut på monologen) och sedan säger den vuxne till andra vuxna ”Jag har pratat med henne”. Och jag säger ”Nej, det har du inte. Du har hållit en monolog med henne”.

Lär dej lyssna, människa! Och ta dina barn/ungdomar på allvar. Jag säger INTE att man ska göra som dom säger (eller inte sätta gränser) – jag säger BARA att man ska lyssna på dom ”på riktigt” och inte hela tiden komma med sina uppfostrande föreläsningar om hur viktig skolan är (det vet dom redan), att du var superduperbäst när du var ung (det tror dom inte på) och att dom måste ”sköta sej” och tacka och bocka och niga vid rätt tillfällen (”ja, ja, ja….vi veeeet!”).

Ha ett äkta samtal istället, där du ”blottar” dej, berättar om hur du tänkte och tyckte och vad du gjorde och upplevde som ung (var inte så rädd att dom också ska supa sej fulla bara för att du gjorde det!) och hur du tänker och tycker nu (på riktigt, fast givetvis måste man tänka på att inte berätta om sitt privatliv på ett sätt som dom inte är mogna för!), så ska du få se vilken härlig stund du kan få med ditt barn.

Och när ni kommer överens om ute-tiden; var beredd att kompromissa – på riktigt!

Lycka till!