Jag är minst. Alltid minst. Jag tycker mest om den som står närmast – hen som bär på kärlekstecken. För övrigt tycker jag nog att jag är ganska viktigt, men inte lika viktig som viktigpetter i mitten eller hens kompis. För jag kan hålla mej lite utanför här på kanten. Jag kan styra lite över min närmaste, och det är kul. Om jag böjer mej måste hen följa med. Hen bara är sådan, och det kan jag retas med.
Ibland hänger jag med kompisarna som jag står längst ifrån på rock-konsert. Då diggar vi till max!
Wohoooo!
Vem är jag?
Lillfingret!
erviluca #mammatillfyrakillar 