Månadsarkiv: mars 2014

Jag vill ha:

En egen kock, som lagar god och näringsriktig mat till mig varje dag. Och som ser till att kylen och frysen är fyllda av god mat och grejer som jag kan bli sugen på.

En egen revisor, som betalar alla mina räkningar och sköter allt sådant med att se till att jag har rätt telefon-, el- och allaandrabolag.

En Personlig Tränare som ser till att jag tränar lite då och då, och peppar mej och säger hur bra jag är.

En städare, som håller ordning på grejerna hemma och regelbundet dammar och dammsuger.

Tack på förhand!

Det är svårt att komma på nya saker att lära Fiona, tycker jag. När jag var ung, och hade min strävhåriga tax Netta, minns jag att jag lärde henne hur mycket som helst och hon var jätteduktig! Men nu minns jag inte hur man gjorde, så jag får ta till min enastående fantasi för att lära Fiona HUR hon ska lära sej olika saker.

Hon kan:

Sitt, ligg, stanna, stanna där, tass, inte röra, varsågod, kom, vänta. Och hundar ska väl kunna uppåt tvåhundra kommandon i bästa fall. Men HUUUR lär man dom, undrar jag? HUUUR får jag henne att förstå vad hon ska göra?

Nåja.

Nu hittade jag på en rätt vanlig övning häromdagen. Jag la en hundgodis på hennes nos och sa ”STILLA” och sedan ”VARSÅGOD” (när hon fick ta den). Men oj, vad den övningen var Läskig, tyckte hon. Efter att ha gjort den ett par gånger, ville hon gå och gömma sej! Då gjorde jag lite andra övningar och hon blev glad och nöjd igen. Men så provade jag igen: Jag  la godiset på nosen, hon duckade och smög iväg och gömde sej! Sen har hon gjort så varje gång jag försökt med den övningen; hon duckar, lägger sin uppkrullade svans mellan benen och kryyyper iväg.

Ha ha ha!

Jag tycker det är rätt gulligt att hon liksom  har en egen Åsikt om saker: ”Nej, den övningen var läskig! Nu går jag och gömmer mej!”

Mina överflödskilon tar mer kraft av mej än jag borde låta dom göra. Dom tar jättemycket psykisk kraft, och det retar mej till vansinne! Varför kan jag inte bara säga: ”Hej alla kära extrakilon! Välkomna! Ni behövs säkert nu när jag börjar bli lite till åren…om jag blir sjuk eller nåt….” lite typ sådär. Eller helt enkelt bara Gilla mej själv.

Trycka på GILLA på mej själv, liksom.

Men det gör jag inte. Jag fasar för spegelbilden och tycker verkligen inte om det jag ser, när jag måste titta på eländet. Jag försöker verkligen att Älska Mej Själv och hela fadderullan, men fanimej – det går inte!

Jag tittar på mej i spegeln, avklädd, och försööööker säga: ”Tjeeena Snygging!” men fy faan vad jag inte tycker det!

*suckar*

Varför är ”alla andra” vackra och snygga i min värld, men inte jag?

Givetvis blir det värre med all den stressen som pumpas över oss alla: ”Ät broccoli och grönsaker och inga kolhydrater och akta dej för socker och mjöl och bröd och ris och och och och potatis och tjofadderittan lambo!”

För att inte tala om: ”Idag har jag sprungit/cyklat/åkt skidor/simmat/PW:at/joggat/tränat/dansat i 3 timmar på raken och jag blev inte ens trött!” Wohoooo: GILLA GILLA GILLA GILLA GILLA GILLA.

Och jag tycker man ska GILLA att folk är duktiga och äter rätt och springer och joggar och är så duktiga och friska och hälsosamma, men vi andra då?

Vi som inte orkar. Vi som är trötthögar och som har hängmagar och som äter godis (fast bara på fredagar!) och t o m chips ibland….vad ska vi göra?

Vi som inte är slimmade och snygga och vältränade och bara är gamla och fula?

Ska vi gå och gömma oss i skogen?

Vi som dessutom är singlar, och därmed inte borde ha Rätt att Förfalla…..eftersom man  liksom är ”for sale” eller iallafall ”ledig” eller kanske t o m på REA…..vad ska vi göra?

Kanske kan man gömma sej bakom en sten i skogen, där någon annan gammal ful äcklig otränad gubbe gömt sej….?

Eller?

………………………………………………

PS. Oj, blev det ett sånt inlägg!? Det hade jag faktiskt inte tänkt. Det jag hade tänkt skriva egentligen var att nu blir det Nutrilette för hela slanten! Iallafall en dag eller två…eller nåt. Till jag bara ger upp, liksom, och inser att skiten fettet sitter FAST.

Snacka om Dubbla Budskap i det här inlägget! DS

…………………………………………………………………………..

😉

Mellan är i Spanien och jag kan följa honom på klassens rese-hemsida och det är så fantastiskt! Jag vill skriva en liten kommentar till varenda inlägg och foto, men VET att Mellan blir Gaaaaaalen då och fast man troligen inte kan blocka någon från deras resesida, så blir jag nog blockad i så fall. Så jag sitter på händerna och biter mej i kinderna, FAST jag vill skriva:

”Hej och hååå, vad kul ni verkar ha!” och ”Åh, vad solen skiner!” och ”Hejsan hoppsan vad fina ni är allihop!” och ”Titta DÄR är min son, Mellan!”

Guuuuud, vad jag är töntig!

Och gammal.

Men oj vad jag älskar mina barn och vill följa dom ”hack-i-häl-i-nen” överallt!

Eller inte.

Jag KAN hålla mej.

När jag måste.

Att skämma ut sin son går ju bara inte…..

😉

…..eller?

Jag fattar inte varför jag inte gör det! Har musik inbakad i mej jämt jämt jämt….

Varför låter jag det vara TYST över huvud taget, någon gång?? Musiken är ju så….fantastisk! Gör Helbredgagörande saker.

Uppåt och nedåt.

Men jag kommer hela tiden tillbaka till Tystnaden.

Varför?

Dumma mej!

När jag väl sätter på mina gamla DVD:isar så bara fylls hela jag med musiken! Jag blir fullkomligt uppäten av musiken och dansar iväg i en romantisk dans över hela lägenheten….

Givetvis har jag täckt över alla speglar först, eftersom dom visar något Helt Annat än det jag Känner.

Jävla speglar! Dom var bättre förr…..

Jag är också en sån som tycker om SAMMA musik åååår  ut och åååår in. Det kommer in nya låtar hela tiden, men dom gamla är kvar. Jag blir aldrig trött på en låt! Det är helt otroligt! ”Alla andra” blir trötta på låtar. Inte jag.

”J just call to say I love you!” sjunger jag lika glatt nu som för 30 år (! HerreGud!) sen! Och jag tycker den är lika bra nu som då och jag fylls på samma sätt i bröstet av musiken nu som jag gjorde då.

Skitjävlahelvetesdagar är det skönt med musik, för man gråter bättre.

Superjävlaunderbaradagar är det skönt med musik, för hjärtat bubblar mer av musiken.

Idag är det faktiskt en skitjävlahelvetesskitbajshelvetesskitpissochgåochdödag, och musiken får mej att gråta och sen hämta andan lite, och så gråta igen…..

Näe, jag vill inte påstå att det är enkelt att vara en känslomänniska, men så är det – man KÄNNER en massa.

Och just nu känns det som skit.

That´s the fact.

Jag vaknade i natt av att Mellan höll på att fixa och dona. Jag snubblade upp som den 80-åriga kärring jag är mitt i natten, och lufsade runt och var ”mamma”;

”Har du passet med? Har du stoppat med nycklarna i fall jag inte är hemma när du kommer hem? Är pengarna nedstoppade?” osv.

Det är otroligt vad min hjärna kan gå från 0 till 100 på 3 sekunder när det Gäller, och nu Gällde det!

När jag sagt alla ”kloka” saker jag kunde komma på, gick jag och la mej igen och trodde att jag skulle kunna somna om. Är jag DUM, eller?!? Inte kan jag somna om innan Sonen är Safe and… away!

Så jag gick upp igen och sa fler ”kloka” saker….

….och gick och la mej igen. Och gick upp en gång till….ba´fatt jag måste säga några saker till, eller bara se till att allt Ordnade Sej.

Jag sa att ”OM du inte blir hämtad måste vi ju ringa taxi”, och sen gick jag själv igång på det, och kunde inte somna om….tills jag hörde Plinget, som sa att han fått SMS, som sa att dom var utanför – dom som skulle hämta – och SEN kunde jag somna…..

….inte direkt direkt, men ganska så.

NU är Mellan i Nerja, Spanien med sin klass. Och guuuuuuuuud vad jag skulle vilja leva om min ungdom i den tid som är nu –  just nu!

Alternativt få följa med och vara ”en fluga i hörnet” eller nåt.

Men jag kan följa klassen på nätet, of course, på deras ”resesida”. Of course.

FÖRRITIDEN kunde inte ens föräldrar följa sina barn via telefon – men nu kan man följa dom till Världens Ände via internet.

Inte konstigt att dom slutat prata!

Dom behöver ju inte!

ALLT eller INGET.

Det är det som gäller för en tonårskille.

Härdsmälta. Nu.

I natt åker Mellan till Spanien med sin klass. Planeringen är av Superklass. Not. Jag borde egentligen inte få baktala Någon Endaste En vad gäller Dålig Planering  och/eller Ingen Planering Alls, MEN på grund av att jag har den här bloggen, och jag därmed har Ensamrätt på vad som ska skrivas här, gör jag det iallafall.

Barn gör inte som man säger – de gör som man gör. Tyvärr.

Fast nu är han vuxen. I förrgår blev han det. Så nu gills inte det ”ordspråket” längre . Säger vi.

Och fyfaan, vad det KOKAR i mej nu av hans barnsliga och löjliga beteende!

Jag säger: ”Ta fram alla t-shirts, tröjor, byxor, kalsonger, strumpor som du ska ha med dej, vik det i olika högar och lägg det på din säng”.

Sen går jag iväg.

Efter 10 minuter kommer jag tillbaka. Då ligger det en liten hög med knöliga t-shirts på sängen och ovanpå högen ligger LIGGER Mellan. Då förstår jag att det ska bli en kamp/struggle/ett bråk/tjaffs/meltdown om detta.

Jag vill inte vara meeee.

”Vad GÖR du?!?” frågar jag.

”Jag har INGA t-shirts! INGENTING! Och det finns bara EN strumpa här och EN där, och man måste leta!!”

”Jaha. Då får du väl leta då! Eller?? Vad är alternativet? Men här ligger ju några t-shirts, och där (*visar i garderoben*)”.

”Den är ful, den är trasig, den är för liten, den är skitful, ful, ful, ful, töntig, ful.” Han kastar runt t-shirtarna som om dom vore skit.

”Jaha. Hur tänker du göra då då? Tänker du gå och köpa ett gäng nya t-shirt eller ?”

”Näe!”

”Nähä. Ska du beté dej så här så skiter jag också i det!” säger den otroligt trevliga, lugna och psykologiskt pedagogiska lilla mamman och marscherar ut ur rummet med ett ilsket hamrande hjärta. FAAN, vad arg jag blir!

Okey, att han kanske är nervös eller pirrig eller något….men va faan!

Väx upp, unge!

NU!

Jag blir TOOOOKIG, ibland.

Är dom tappade bakom en vagn eller födda i en farstu, eller VAD?!?

Varför SER dom ingenting? Dom hittar ingenting! Dom kan inte räkna ut något alls själva! What´s wrong, liksom!?

”Var e den där el-vispen??” ropar Mellan irriterat och det låter som om han tror att någon (=jag) GÖMT den för honom.

Jag går ut i köket, och ser el-vispen DIREKT: Den ligger mitt på köksbordet  och nästan lyyyyser! Mellan har RYGGEN mot köksbordet, och tycks inte kunda vända sej om….

*suckar*

”Var e min vante/mössa/kudde/säng/penna/t-shirt/kalsong….???” låter det av och till heeela tiden. Och ALLTID ligger det på SYNavstånd ifrån Frågaren. Alltid.

Sen det här fullkomligt tafatta sättet att vara. Dom skulle ALDRIG klara sej i Robinson, eller på någon annan öde ö eller ens mitt i stan! Dom skulle gå under på två dagar!

För det första skulle dom inte hitta något eller se något och för det andra skulle dom inte kunna lista/räkna ut något heller. Om saker och ting inte funkar DIREKT, så är det kört. Det finns inga genvägar, finurliga idéer eller sätt att lösa problem. Det GÅR INTE. Punkt.

Det här en sida som jag har såååååååååååååååå svårt för hos människor, för det finns ju dom som Ger Upp direkt. Det finns liksom den personlighetstypen, och såna klarar jag inte. Därför har jag nu såna barn. Antagligen för att lära mej härda ut/klara av såna  människor.

Eller så är tonåringar så här: Fullkomliga tappade bakom vagnar hela bunten. Eller bara lata.

Fast säkert finns det ett par tre stycken som det är lite fighting spirit i, och som inte ger upp i första taget.

Minsting har tagit upp cykeln till  lägenheten eftersom han inte hittar låset. I morse skulle han cykla till skolan, och fick inte in cykeln i hissen….

”Det går inte! Det är OMÖJLIGT!” sa han och tänkte stanna hemma (!).

”Meh! Hur fick du upp cykeln?” frågar jag.

”I hissen.”

”Jamen då är det väl klart att du kan få ner den igen”, säger jag och kör irriterat in cykeln i hissen, vrider lite på styret hit och dit och får till det. ”Såja. Åk nu!” säger jag och trycker på 1:an och går in i lägenheten igen, irriterat för att ”dom” så sällan kan lösa sina problem själva.

Och sen skriver jag det här inlägget för att få ur mej frustrationen.

HUR ska dom klara sej i livet, när dom varken hittar något eller kan lösa det enklaste problem?

Pust!

Fiona är tillbaka hemma, och det är som om hon aldrig varit borta. Hon beter sej precis som innan och visar inte med en min att hon varit borta i två veckor. Fascinerande! Det borde betyda att hon haft det bra, och att hon inte oroat sej för en sekund att jag skulle försvinna.

Nu har jag startat Projekt Klippa Fiona. Ja, hon har så många lager hår så att det blir till ett Projekt.

Först tog jag fram Hår/pälsklipparen. Nä, den körde bara fast, fast det är den med Mest Styrka. Jag försökte flera gånger, men det gick inte. Då började jag småklippa där det var Undre Tovor – ett litet klipp här och ett litet klipp där. Det betydde att hon inte såg klok ut, men det bryr hon sej inte om. Inte jag heller. Iallafall inte när det gäller bara några dagar.

Nu klipper jag när hon går nära mej där jag sitter i soffan med en Klippberedd sax och en plastbunke där jag lägger håret. Av och till glömmer hon bort att jag klipper henne när hon kommer nära, och då kommer hon nära, jag fångar in henne och klipper så mycket jag hinner innan hon sticker iväg igen. Så kör vi nu.

Så om några dagar är hon helklippt. Jag tror hon kommer att tycka att det är helskönt att bli av med alla dessa lager av hår.

Man skulle kunna tycka att det är vackert att gå omkring med ett kaleidioskop mitt framför ögonen hela tiden, men näe…. Det är mest bara obehagligt och läskigt. För jag håller inte i kaleidioskopet själv, utan det är inmonterat någonstans inne i hjärnan – förhoppningsvis tillfälligt – och talar om att huvudet tänker starta en migränattack snart. Hur snart vet jag inte.

Det började igår på förmiddagen då jag plötsligt inte såg det jag skrev på datorn, utan istället såg jag en massa stjärnor som glittrade, och som vanligt försökte jag titta förbi stjärnorna, men det  gick givetvis inte: Stjärnorna och fladdret följer alltid  ögonrörelserna.

Det känns konstigt att titta på någon med ett Vackert Glittrande Mönster mitt i synfältet. Den personen ser ju inte vad jag ser förstås, men jag gör hela tiden konstigt rörelser för att försöka titta förbi mönstret – för det är så svårt att låta bli.

Igår tänkte jag att ”jag tar samtalet klockan 10.00 också, och sen går jag hem om det inte släppt då”. Samtalet blev givetvis lite konstigt och okoncentrerat, och det hade kanske varit bättre om jag gått hem på en gång. Så gick jag hem och väntade på Attacken, som inte kom, och inte kom, och inte kom. Illamåendet fanns där – check – auran fanns där – check, men själva migränen lät vänta på sej, som en irriterande mygga mitt i natten som flyger Nära Nära örat hela tiden, och så fort man tänder lampan är den Borta!

Men sen kom Attacken till slut! Jävlar vad den kom! Aj aj aj! Jag sprutade in medicin i näsan, men det hjälpte inte….den bara steg och steg och steg….så att jag inte kunde förhöra Minsting på läxan, och det enda jag kunde göra var att gå och lägga mej och ligga och kviiiiida och vänta på att det skulle lätta.

Det går inte ens att sova när det gör sådär jävla inihelvetes ont!

Och jag undrar – precis som när man lägger stenar på händerna och studsar dom på handflatan och säger ”Hur många barn får jag när jag blir stooooor?” och så kastar man upp stenarna i luften och så landar X antal stenar på händerna, så VET man – så undrar jag ”Hur många migränattackar ska jag få innan jag dööööööör?”.

Puh!