RSS Flöde

Månadsarkiv: april 2014

Alla mina manus /erviluca

Postat den

 

Nu börjar det bli lite för många idéer. Och lite för många påbörjade manus.

Jag har…. *räknar*…. 3 färdiga ”vuxna” manus, 6 barnboksmanus (och då räknar jag in ungdomsmanusen där – ifall du undrar…) och så har jag….. *räknar*….. 10-15 påbörjade ”vuxna” manus där jag skrivit allt ifrån 10 sidor upp till 80-90 sidor, som jag inte avslutat och ett par ungdomsmanus som är oavslutade.

bokmanus

Att skicka in manus kostar pengar, för dom är tunga och väger en del, och många förlag vill fortfarande ha sina manus i pappersform. Hela tiden får jag nya ”Superduperbra” idéer som jag påbörjar för att det vore dumt att tappa bort idén liksom. Eller så tappar jag fart i något manus, och medan det ”vilar”, börjar jag på, eller fortsätter på, ett annat.

Investing, Stocks and Chaos

Det blir samma röra som allt annat jag gör nuförtiden.

Förhoppningsvis har jag plötsligt 20 manus som är färdiga! Och sen blir det att skicka in! Fast vem vill ge ut 20 böcker på en gång, liksom?

Nu ska jag sova på saken. Kanske jag i drömmen hittar en utväg. Tror jag inte. Men ändå!

God natt!

Annonser

Folk som inte lyssnar…. /erviluca

Postat den

 

Men do Listen

 

 

 

 

 

 

 

….finns det gott om!

Överallt!

Och jag som är en HEJARE på att lyssna, blir så…..irriterad! Och besviken.

Dom står där och berättar; ”…bla bla bla bla bla bla bla bla…”. Och så lite till: ”….blablablaablablalbalalblalblbabla!”. Jag lyssnar, kommenterar, bryr mej, lyssnar mer. Sen ställer dom, artigt, en fråga, för att dom ”måste”, liksom. Då tror jag att det är ”min tur” att berätta, så jag laddar….och börjar ber…. Nähä! Antingen blir jag avbruten och så fortsätter DOM prata om SEJ, ELLER så säger dom: ”Oj! Nu måste jag sticka!” eller ”BZZZZZZZZZZZ!”, så surrar mobilen i fickan.

Och man måste ju svara på sin mobil. Alltid. Jämt. Även när man står vid ett stup på ett ben och balanserar. Typ. Eller mitt i maten, eller på toa (fast där kan dom ju sitta och svara hur mycket dom vill, faktiskt….). Men fy vad irriterande det är med folk som inte lyssnar!

Ojj oj oj vad folk är dåliga på att lyssna!

Kanske man skulle säga: ”Hallå där! Nu är det faktiskt DIN tur att lyssna på MEJ!”. Å andra sidan: Hur kul är det när någon lyssnar utan att lyssna? Det är också vanligt- att folk står tysta och TYCKS lyssna, men så märker man att dom tänker på något annat, för när man säger: ”Vad tycker du?” så ser dom ut som om dom vaknar, och så kan dom inte svara.

Typ.

Fi faan för folk som inte lyssnar!

Prata kan ni, men lyssna….näe!

😦

 

 

Prata om döden /erviluca

Postat den

Döden är en del av livet….nja, en del av…det tar ju slut där…Men för dom som blir kvar, är döden  en del av livet. Att Andra dör är en del av livet, och alla måste någon gång handskas med döden. En del oftare än andra.

Just nu pratar dom om Döden på TV4. Ett reportage visade en mamma till tre halvvuxna barn som ska dö, pratade med barnen om sin begravning. Fint och klokt.

Woman writing a letter

Jag tänker att vi alla borde skriva ner hur vi vill ha vår begravning, hur vi vill att vår kropp ska hanteras samt hur vi vill begravas. Att stå där som nära anhörig och tvingas fatta svåra beslut borde vara det som driver oss, och man vet inte ”när det är dags”. Jag minns hur vankelmodig mamma var över hur pappa ville ha det när han dött, men jag minns också att vi tröstade henne med att pappa var sådan som tyckte att ”det ordnar sej” och att han skulle varit nöjd bara mamma var nöjd.

Gravstenar

Mamma ville ha en gravsten att gå till. Men vill alla ha det? Om man flyttat runt tex, ska det då finnas en gravsten någonstans dit släktingarna faktiskt inte kommer att ta sej, och där gravstenen mer blir ett Dåligt Samvete (”Jag besöker ALDRIG gravstenen”).

När jag sa att jag ville bli ”spridd för vinden” (TROR jag) blev mina nära och kära bestörta och tyckte att ”släktingarna borde väl ha någonstans att gå och sörja”, men jag tänker att man sörjer överallt, och att det alltid finns någon fin lund eller något annat man kan gå till i vilken kyrkogård som helst, och ”prata med/tänka på” den som dött, om man vill det.

himlen regnbagsbron

Alla gör som dom själva känner är bäst, och det ÄR svårt att fatta beslut om sej själv när man inte finns längre. Det viktigaste är ju ändå att dom kvarlevande är så nöjda som dom kan bli. Är man död så är man, liksom.

Jag vet att min faster skrivit på alla sina saker vem som ska ha dom. Min farmor delade ut sina smycken innan hon dog, fast hon inte ens visste att hon skulle dö rätt tidigt (76 år var hon). Vi vill inte prata om ”slutet”, men vi kanske borde ändå. Kanske vi borde prata om, eller skriva ner, slutet när vi inte är i slutfasen, utan Mitt i Livet?

Mamma har skrivit ner allt i detalj om sin begravning – både för att hon vill att det ska vara på ett speciellt sätt- framförallt för att vi barn ska utan vånda kunna planera hela begravningen. Det är ju schysst.

Själv är jag inte speciellt rädd för döden. Vi ska ju alla död. Men jag är rädd för lidande, ont och en långdragen process. En långsam bortgång. DET vill jag inte ha! Men jag får ju inte välja. Det är inte så att jag går omkring och tänker på det, utan det är tankar jag har när jag ”väcker” dom.

Fear of death is one of the most common, fundamental fears we have

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur tänker du? Vad vill du? Är du rädd?

 

Ratatatatatatatatatata /erviluca

Postat den

 

 

 

 

 

Skolan som jag arbetar på byggs om. Hela halva innandömet har blåsts ut och ALLT görs om. Jag tror t o m grunden ”sugs ut” och in sprutas nytt…. någonting.

Skolan ska bli TOPPMODERN. Värsta modernaste skolan i hela universrummet (som Storing sa när han var liten).

Först var det halva skolan som blåstes ut. Sen var det som om arbetarna fick för lite att göra, eller så var det så att dom tyckte det var så kul att blåsa ut innehåll, att dom ville ha MER, så nu har dom kommit närmare. Och närmare. Nu är dom alldeles tättintill. Och UNDER mej. Så känns det iallafall.

Byggarbetsplats

Snart är dom väl  ovanpå också….

Syvaren (studie- och yrkesvalsläraren) har helt blivit av med sitt rum, och fick helt sonika flytta in i mitt rum. När någon har samtal, får den andre låtsas att den inte finns. Bli lite osynlig. Typ.

Utanför fönstret låter det:

”BRRRRRRRRRRRR! BRRRRRRRRRRRRRR! DRRRRRRRRRRRRRRRR! DRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!”

 

Under oss låter det:

”RATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATATA.”

Om man inte är slut i huvet redan, så blir man det.

Ville bara tala om det: Jag är slut i huvet. 

För hela huvudet är fullt av:

”BRRRRRDRRRRRATATATATATAABRRRRRDRRRRRRRATATATA-TATATBRRRRRRDRRRRRRRATATATATATATATATA!”

Jag har ett hopp…./erviluca

Postat den

 Rainbow Peace Sign With Flowers

….om FRED i Världen.

Närå. Eller jo, det har jag ju. Faktiskt. Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag tyckte bara det blev så….vackert, liksom – att skriva så. Lite Martin Luther King över det.

Nåja.

Jag har ett litet hopp.

Jag har ofta ett hopp, om en Bättre Framtid, om livet, om Framtiden, om ”det- som- ska- hända- alldeles- strax” och om det mesta, faktiskt. Man är väl optimist!

Vet ni förresten om att det procentuellt finns fler pessimister (eller realister, som dom ofta vill kalla sej) än optimister. Jag tror det var i storleksordning 75% kontra 25%. Detta för att det behövdes fler pessimister (som såg faror) förritiden. Men man KAN ändra sin hjärna till att bli mer optimistisk om man tränar den (om man är pessimist), och tvärt6om (varför man nu skulle vilja det… 😛  ).

Nu fladdrade jag iväg igen.

”Folk” säger till mej att jag inte ska tro och hoppas, att jag ska ”ligga lågt”, att jag inte ska längta och känna, som jag gör….

”Folk” säger att jag ska gå omkring och ”minst ana”, och ”leva livet fullt ut” (vilket jag tycker att jag gör mer än dom flesta andra faktiskt, eftersom jag vågar hoppa på fler tåg än många andra, fast å andra sidan är det kanske inte att leva livet fullt ut)….

….och att jag ska ha tålamod.

 

Det är väl det jag ska lära mej – T Å L A M O D .

Men hörrödu, Gud; Nu har jag ju fått träna och träna och träna i evigheters evighet och sedan tidernas begynnelse och det är ju så här jag är, och jag kan inte bättre just nu…..

….så let me free, och låt mej känna tro och hopp och hallelujah i evigheters evighet.

Amen.

 

Invasion av insekter/erviluca

Postat den

Mitt i natten stod plötsligt Minsting i mitt sitt sovrum. Jag trodde att jag drömde och fick inte riktigt igång hjärnan. Jag tände lampan och tittade på klockan: 00.50, och sen tänkte jag så att det knakade:

Vad gör Minsting i mitt sitt sovrum? Han ska ju vara hos sin pappa! Vad har hänt? När kom han? Vad gör han här? Är han här eller drömmer jag?

Minsting var minst lika förvirrad som jag och svarade mycket underligt på mina förvirrade frågor. Han sa att det var någon slags invasion i hans rum hos hans pappa. En invasion av insekter. Den invasionen gjorde att han var tvungen att fly hem till mej på cykel mitt i natten för att sova i sin säng hos mej.

make bed

Grejen är ju att JAG sov i Minstings säng hos mej. Så det var bara att kliva upp, riva ur lakanen, bädda om och vandra in i vardagsrummet och bädda min säng där. Medan jag gjorde detta ställde jag samma frågor om och om igen;

Vad är det som hänt? Vad gör du här? Vaddå för invasion? Vaddå för insekter?

Så frågade jag:

”Men varför gick du bara inte in i Mellans rum, hos pappa, och la dej i hans säng i hans rum? Det rummet står ju tomt, för han bor ju här.”

Minsting stod tyst en stund. Sen sa han:

”Tänkte inte på det”.

Och inte tänkte hans pappa på det heller.

Tydligen.

 

Jag förlåter dig /erviluca

Postat den

Klicka på bilden för att förstora.

Jag blev arg långt inne i mej, sådär så jag inte visste hur jag skulle hantera mej själv riktigt. Lite ledsen blev jag också. Eller kanske ganska mycket ledsen. Men mest arg.

Det var Minsting som skrev ett – nej två! – elaka SMS till mej, och svor åt mej.

Vi hade pratat i telefonen om det förhatliga ämnet PENGAR. Han ville ha – jag hade inte. Evigt problem. Jävla skitpengar som skapar så många problem. Deras befintlighet och deras icke befintlighet.

Jag skulle vilja leva i en värld UTAN pengar.

Nåja.

Han skrev ”jävla mamma”! Och det brann till inuti.

Jag ringde. Han klickade bort mej.

Jag tänkte Mycket Elaka Tankar.

 

 

 

 

 

 

 

Så kom ett SMS:

”Allt är löst. Jag förlåter mig själv och dig.”

Jo, ja tackar ja.