FÖRR gav jag aldrig upp. Inte om jag var säker på min sak/övertygelse/tanke/hopp/vilja. Då gav jag inte upp. Det gör jag nog inte nuförtiden heller om jag är Övertygad om något, men….näe, jag orkar liksom inte! Jag känner Pust och Puh, och så har jag lust att ”lämna in”. I alla fall en liten stund.
Ibland en lång stund.
Och faan att jag inte kan hålla tyst ibland (!) – att jag inte bara ”lägger mej”. Och fy vad stolt jag blir när jag inte gör det. När jag inte ger mej. När tre vuxna kvinnor sitter och gapar av förundran över att jag Inte Ger Mej. Ingen ska fanimej köra över mej! Fanimej heller! När det gäller så gäller det. När det handlar om Vissa Saker så ger jag mej fanimej inte! Inte ens om….The President of the Unitet States säger emot. Det som är rätt är rätt. Punkt.
Fast det kan vara jobbigt att stå upp. Att inte vara sån som hellre är tyst och säger ”kanske” när det ”behövs”, för sinnesrons skull. Det går ju igång en massa adrenalin. Som pumpar runt i kroppen. Och vad gör man av det efteråt?
Går fjorton varv runt Åkersberga, istället för bara ett?
Ja, kanske det.
Men nu har det varit flera såna där upprörande saker kring mej ”en stund” och då har jag bara lust att ge upp/lämna in/flytta/åka iväg/somna/svimma lite….eller nåt. För det är jobbigt.
Och jag tycker faktiskt att det är min tur att få ha det Lite Bra här i livet. Få åka på härliga semestrar med min Rika Snygga Sexiga Härliga Underbara Man och bara ligga på en solstol under en parasoll vid poolen och dricka härligt saftiga ananasdrinkar och bara VARA.
Så det så!
erviluca #mammatillfyrakillar 