Månadsarkiv: februari 2014

Först vill jag bara ”säga” att det inte är bra när jag lovar att skriva om något speciellt ”i nästa inlägg”, eftersom tusen Andra Saker dyker upp i skallen, som vill ut ”i nästa inlägg”, men denna gång ska jag hålla det jag lovat:

Dagen efter Fiona åkt iväg, var jag på väg hem ifrån jobbet då jag stötte på en tjej som precis kom ut från ett hus med fyra hundar. Jag stannade och skrattande frågade jag om hon var dagmatte, eftersom det var fyra Helt Olika hundar – från stor till pytteliten.

”Näe, det är mina allihop!” svarade hon och suckade djupt och såg väldigt stressad ut. Jag frågade om jag fick hälsa på dom, vilket jag fick, och den största hunden blev urlycklig och började hoppa på mej och ville VERKLIGEN hälsa. Just den var någon slags schäferblandning (tror jag). Längst bak i gänget stod en yttepytteliten brun hund och var så sööööt så att jag blev alldeles till mej.

”Och vad är det däääär för lite söööt kille???” frågade jag. Jag tyckte att det såg ut som en chihuahua, men ändå inte.

”Det där är Max och han är en Russkiy Toy”, svarade hon.

”Men HerreGuuuud så söööt! Är han blyg?” frågade jag, eftersom han stod längst bak och såg lite ”utanför” ut.

”Nja, det är bara det att dom andra tre är tikar, och alla löper just nu, så han är helt galen….” suckade hon. ”Jag vill faktiskt hitta ett nytt hem till honom, för det här går bara inte!”

Jag lyfte upp lille Max och pussade lite på honom och frågade vad han kostade.

”Nja, typ inget, bara han får ett riktigt bra hem….”, sa hon.

”Jag är intresserad!”, sa jag och började berätta om mej, mina hundar, och om Fiona som flyttat och allt….och att Milton nu behövde en liten kompis.

Vi bytte telefonnummer, och när vi gick ifrån varandra, så var jag helt….förundrad, och tänkte ”Good Things Happens!”. Jag hade i flera dagar funderat på Miltons ensamhet, när jag är på jobbet, och hur jag skulle se till att han skulle slippa vara helt ensam: ”En katt? En liten hund? Dagmatte till honom? VAD??”

Det som hänt därefter är att Max matte ringt mej ett par gånger och jag har ringt henne ett par gånger, och just nu är Max ”på prov” hos en kompis till Max matte…så det kanske inte blir något alls för mej….eftersom Max matte helst vill att Max ska bo hos en kompis, så att hon kan hälsa på honom ibland (fast jag sa att hon gärna fick hälsa på hos mej när hon ville, om han skulle flytta till oss….), så vi får se….

Men ändå!

Jag har känt ett tag att jag inte räcker till för Fiona; Hon behöver MER stimulans och få utvecklas MER. Hon har stor potential och jag har inte tiden, förmågan eller orken att fylla henne med det hon behöver.

Och precis när jag tänker att jag måste göra något åt det, får jag kontakt med en kvinna (Mimmi – fingerat namn), via nätet, som behöver en ung vuxen hund, att testa, och om hunden klarar testet ska den få gå en utbildning med henne via Vårdhundskolan ( http://www.vardhundskolan.se/). Därefter ska hunden, tillsammans med Mimmi, jobba som vårdhund inom vården på olika sätt.

Vi bestämmer att träffas – jag och Mimmi – för att prata vidare om hur vi kan göra tillsammans, för att allt ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Vi ”klickar”. Men framförallt klickar hon med Fiona, och tvärtom.

Mimmi visar bilder på sitt hem; Det är ett rött hus i skogen, där hon bor med sin man och sina tre barn, två hästar, två kaniner, tre katter och fyra får. Hon lever helt enkelt Mitt Drömliv. Och nu har hon blivit erbjuden av kommunen att få gå en 2-årig utbildning tillsammans med en hund, för att dom ska bilda ett hundvårdsteam. Snacka om att leva Min Dröm!

Men tyvärr kan vi inte byta liv rakt av bara, utan hon får fortsätta leva sitt och jag mitt, men Fiona kan få vara med i hennes liv, för jag tror att Fiona skulle få ett än mer rikt liv med den familjen. Där kan hon springa ut fritt, umgås med andra djur och barn (som hon älskar!) och dessutom få lära sej MER. Fiona är en smart, och inkännande, hund och hon har ett Inre Lugn som är fantastiskt. Hon skulle kunna göra Under inom vården, tror jag.

Idag kommer Mimmi med make och hämtar Fiona. Därefter ska hon få ”hitta hem” i sitt nya hem i två veckor. Sedan kommer Testet! Om hon klarar det, startar utbildningen rätt omgående. Om hon inte klarar testet kommer hon tillbaka till oss, för då måste Mimmi leta efter en annan hund. Mimmi ska dessa två veckor träna på test-delarna, så att Fiona verkligen klarar av testet. Själv kan jag tycka testet är lite larvigt, men men….Bestämmelser är bestämmelser.

Sen hände det YTTERLIGARE en good thing i mitt liv – igår. Det berättar jag om i nästa inlägg.

Så;

…..spännande fortsättning i nästa inlägg.

VET människor som kör med härskartekniker, att de gör det? Eller gör dom det för att dom själva utsatts för det, och kan bara det sättet? Eller gör dom det för att dom märkte, när dom var små (eller bara lite mindre) att det funkar? Eller har dom pluggat på denna teknik och lärt sej den som ett flytande vatten?

VET människor som kör med martyr-teknik att dom gör det? Eller är dom helt omedvetna om det? Visserligen kan jag svara på den frågan själv, eftersom jag träffat så många som kör med den ”metoden” för att styra sin omgivning, och svaret är: Nej, dom är inte alltid medvetna om det. Dom har bara lärt sej ”metoden” genom att själva utsättas för den, eller tidigt lärt sej att man kan styra människor genom sorg/tårar/skuldkänslor, och man kör väl metoder som funkar!

Hur funkar egentligen människor som låter pengarna styra så mycket att det skadar andra människor (och då handlar det ofta om barn, sjuka och äldre människor)? Och hur känns det för dessa människor (ofta chefer) när dom hittar på bra ursäkter för varför grupper ska avslutas eller göras större eller när något ska läggas ner (av penningaskäl)?

Hur känns det i Chefen när hen ska säga NEJ till något som är viktigt för några, men som kostar eller är dyrt i längden, eller som hen fått order om att ta bort eftersom det måste sparas?

Hur orkar man med sej själv när man måste fatta ”skitbeslut” pga pengar?

Och blir det till slut så att man fattar en massa skitbeslut ba´fatt man blivit så van vid det?

Och kan det till slut bli så att man tycker så illa om sej själv, att man hatar alla andra och därför vill man sätta dit hela jävla världen?

Och kan det bli så att man till slut blir en sån som tror att alla jävlas med en, så alla frågor besvaras med ett rungande ”NEJ!”?

….eller är det bara jag som känner mej  negativ just nu, och dessutom är rätt så cynisk tillfälligtvis?

Näe, jag står inte ut!

Jag står inte ur med att/när Pengar styr över Känsla.

Jag står inte ut med när Prestige vinner.

Jag står inte ut när människor inte kan Känna In barn, utan sätter sej Över.

Jag står inte ut med när människor inte förmår att ”gå i andras skor”.

Jag står inte ut med skitsnack!

Jag står inte ut med snack bakom ryggen!

Jag står inte ut med Feghet!

Jag står inte ut!

Och det tycks som om det är Det Vanliga Sättet att bete sej. Det Normala.

INGEN tycker att just den gör det. Men det tycks som om alla ändå gör det.

Och när jag sätter ner foten, inte kan vara tyst längre så rör jag till det.

Och ofta undrar jag: Är jag den enda som hör/ser/upplever/förstår???

Är det bara JAG som sätter Människan och Känslan före prestigen och pengarna?

*suckar*

Det finns dom som Drabbas av Livet. Såna som Hamnar i Svårigheter – kanske inte bara en gång, utan flera gånger – och som kämpar för att klara av Tillvaron, Trots Svårigheterna.

Det finns också många många som är helt ignoranta, som inte har en aaaning om vad ”folk” kan drabbas av, eller vad många lever med och i. Det finns dom som ”blundar” när jag berättar, eller som viftar bort det. En del gör det för att dom inte orkar höra om Verkligheten – andra gör det för att dom tror att jag hittar på eller försöker vara märkvärdig. Och ytterligare vissa tror att jag ljuger, för livet kan inte vara sådant.

Och ytterligare andra utbrister: ”Det skulle jag ALDRIG klara av!” som om dom som drabbas är skapta på Ett Annat Sätt. Det är dom inte. Dom är skapta som oss alla andra. Grejen är att Antingen klarar dom av det, på något sätt, eller så tar dom livet av sej. Det är väl ungefär dom två alternativen som finns. Att ”klara av det” och hålla sej frisk är kanske det som gör att man undrar hur dom är skapta, som klarar det, men kanske har dom en inre styrka eller så är dom ”maskrosmänniskor”. Eller så blir dom själva sjuka – fysiskt eller psykiskt.

Ofta gör det ju ont att bara Tänka Tanken att något skulle drabba ens barn !

Men Dom är som Vi. Och dom mår lika dåligt som vi tänker oss att vi skulle göra i samma situation. En del klarar av det  – andra går under.

Dom som drabbas är som vi.

Så är det.

Men dom kanske får en Annan Syn på Livet.

Det var bara det jag ville skriva.

Och läs det här, för att förstå EN människa som drabbats, och som lever bland oss, och som kanske är just Din Granne:

http://familjeterapeuten.se/2014/02/22/att-drabbas-av-livet/

När jag är på väg till matsalen idag blir jag överfallen av ett gäng småflickor, som hysteriskt pratar i munnen på varandra. Jag kan urskilja ord som: ”Du måste rädda oss! Han ser oss! Han ser allt vi gör!! Han vet allt om oss nu! Han har mördat en tjej, eller var det en mamma, eller en pappa!?!”. En flicka ser helt skräckslagen ut, har tårar i ögonen och säger: ”Jag svimmar!”.

Jag försöker få alla att vara tysta och lugna ner sej, och snabbt förstå om jag måste agera direkt, eller om det kan vänta 20 minuter,  varefter jag säger att jag ska bara äta lunch först, och därefter kan dom komma till mitt rum, så ska jag lyssna på alla i tur och ordning, och om det är farligt eller något allvarligt som hänt, så kanske vi behöver polisanmäla.

Jag äter min lunch i godan ro, och går därefter upp till rummet, och efter en stund rasar alla flickorna in och börjar prata; allihop på en gång! Jag försöker hitta någon slags röd tråd, men det går inte. Då ber jag dom prata en i taget, och så ska jag skriva ner vad dom säger.

Det är svårt, för det bli väldigt osammanhängande och historien låter så otroligt otrolig att jag börjar undra varifrån dom fått allt. Så jag frågar. ”Aftonbladet!” säger dom.

Jag börjar leta på Aftonbladet efter information om en pedofil, som bor i Frankrike (”NEJ! I Paris!” ropar en flicka upprört), och som tagit sej in i ett spel och genom spelet ska han kunna ”se” genom flickornas kameralins på mobilen.

Allt låter så osannolikt, så jag ber alla lugna ner sej och så är jag väldigt fyrkantigt Vuxen en stund: OM han kunde titta genom er kameralins -varför skulle han vilja det? Alla svarar i munnen på varandra. En flicka börjar gråta och säger att hon tror att han kommer att komma till hennes familj och döda henne, hennes mamma och pappa. ”Nej!” ropar en flicka hjälpsamt: ”Han kommer nog att våldta er!”.

Då använder jag mej av mina brösttoner:

”Näe, nu får ni lugna ner er och så lyssnar ni på mej: Det här är ett rykte som vuxit sej alldeles galet stort. Jag kan LOVA er att ingen pedofil från Paris tittar på er genom era mobilkameralinser, att ingen pedofil från Paris kommer att komma hem till någon utav er och döda eller våldta er”.

”Lovar du??!” säger en flicka.

”Jag lovar”, säger jag.

Alla flickor försvinner någorlunda nöjda ut genom dörren.

Men så knackar det: ”knack knack knack!”

En av flickorna säger:

”Tack för hjälpen!”

Visserligen behöver man varna sina barn för otäcka saker på nätet, men någon måtta får det väl vara!

😛

Min webläsare är osäker. Kanske behöver han lite peppning, eller möjligen samtal kring det här med självkänsla. Jag skulle kunna fråga honom vad han är bra på, och så listar vi dom sakerna. Det kan va skönt att se Dom Bra Sakerna nedskrivna.

Det är inte så lätt att vara webläsare, tror jag. Speciellt inte om man har dyslexi. Det kanske han har. Jag har inte frågat.

Jag vet inte ens var han är! Jag får bara ett meddelande då och då att han är osäker och att jag borde byta. Men det är väl taskigt att byta ut någon bara för att han är osäker? Jag tycker man kan jobba med självkänslan istället. Alla har rätt att finnas och vara.

Och alla kan utvecklas. Bara man själv vill, förstås.

Ingen kan tvingas på utveckling.

Jag ska ta ett snack med honom när jag begriper var han är. Han är så blyg att han gömmer sej. Tror jag.

Eller så har jag helt enkelt aldrig blivit presenterad för honom. Fast vi är kollegor, kan man säga.

Konstigt egentligen.

Jag ska höra med min chef, om hon kan tala om var han sitter.

😉

Idag när jag kom hem hade jag ett stort behov av att få prata av mej. Jag hade behövt ett par lyssnande öron som tog emot min orgie av ord, så att jag skulle kunna bli avlastad allt. Jag hade behövt en vuxen person, som jag litar på, som skulle förstå, ojja sej, tycka att ”det är ju inte klokt!” och som skulle bara finnas där, som en ryggrad, när min egen svajar eller känns svag.

Jag  hade behövt kräkas ur mej Orden som satt som en stor gegga i magen.

För vem kan man egentligen lita på? Om man inte har någon direkt bästis, och dessutom är singel. Jag kan ju inte prata med sönerna. Det blir ju helt fel, och dom kan ju inte förstå hur det är i Vuxenvärlden.

Vem kan man säga ”allt” till och lita på att den inte skvallrar om det jag sagt. Vem kan man lita på egentligen?

Ibland behöver man få säga ogenomtänkta saker, ilskna saker, galna saker, sorgliga saker, löjliga saker till någon som håller det inom sej, kommenterar det, funderar på det, respekterar det, och som jag kan hjälpa på samma sätt tillbaka när det behövs.

Fast någon sådan finns inte.

Och jag kan inte ens skriva av mej skiten i ett blogginlägg, eftersom det finns folk som läser min blogg och som säger ”handlar det om mej/han/hon/dom” och/eller ”hur kan du skriva om mej/hon/han/dom??”.

Och jag har ingen att ringa, och ingen som finns här  hemma som jag kan kräkas av mej på.

Förutom hundarna då, och dom fattar ju ingenting! Dom bah: ”Vi älskar dej vad du än gör och hur du än gör och vad du än säger! Vi älskar dej tills jorden går under och lite längre ändå”. 

Så jag köper en låda vin, super mej full, går ut på stan och rumlar runt och sjunger ”raj raj raj raj raj!” istället.

😉

Way to go, Erviluca!

Really intelligent!

Jag tycker om dokumentärprogram på TV, såsom ”Barnsjukhuset” och ”Livet på BB”. Jag tycker också det är spännande att se filmer från andra länder/kulturer – tex den där dokumentären häromdagen som handlade om en kille i Indien vars livsuppgift blivit att stjäla el. Helt otroligt! Han berättade att han höll andan när han snodde elen, eftersom den (elen alltså) då trodde att han var död och därför inte ”gav igen”.

Nåja.

Vad jag kan önska  är att jag hade varit ung idag, för jag hade fått veta så mycket MER än jag visste DÅ, när jag var ung. Jag var så….ung! Unga människor idag är mer upplysta, vet mer, förstår mer, är mer insatta i saker och ting. Även om dom fortfarande är unga och har inte upplevt saker och ting, så har dom sett mer saker och får mer information om ALLT ALLT än vad vi, som var unga INNAN INTERNET, var.

Bara det här med att föda barn tex. Jag läste ”halva Biblioteket” innan jag fick mitt första barn. Jag läste både om förlossningar och om barn. Jag ville VETA. Jag ville VARA INSATT. Inför förlossningen hade jag en lång lista kring hur jag ville att det skulle vara, och vad jag INTE ville skulle hända. Tyvärr var inte den dåvarande pappan ett dugg insatt i något, eftersom han inte ville det….(precis som pappa nr 2: jävla pappor!!)…så jag fick liksom hålla i det själv, men det var ju en fantastisk förlossningspersonal där som tog mina anteckningar på allvar.

MEN det är lätt att LÄSA att smärtan kommer att bli hemsk, och en helt annan sak att uppleva det. Smärtan går inte att beskriva och den går inte att skriva ner. Det går heller aldrig att beskriva känslan när man ligger där med barnet på magen. Inget går att skriva ner så att det blir begripligt på djupet – det måste upplevas.

Man är som instängd i en bubbla av kroppsfunktioner-smärta-andning-smärta-smärta….

Ja ja ja det finns dom kvinnor som föder barn lätt som en plätt och förstår ingenting av det jag skriver här. So be it! Låt oss andra vara då! Skriv inte på näsan på oss andra om hur ”duktiga” ni är, för ni kan vara lyckliga att ni är skapta som ni är – det handlar inte om duktighet, nämligen.

Dock är det så att när jag SER alla dessa förlossningar (som jag tycker är så fantastiska!) på TV, så förstår jag att alla mina förlossningar var helt normala, att jag skötte mej bra. Flera år efteråt känner jag mej riktigt stolt över att ha varit så ”duktig”! OM männen/papporna förstod vilken PÄRS det är man går igenom, skulle dom kanske hylla en (mer)…jag vet inte. Papporna till mina barn har dock inte hyllat mej alls.

OM jag fick vara med, som pappa, till en kvinna som föder barn – bara över en dag – skulle jag hylla henne, tacka henne, skriva kärleksbrev till henne, ge henne blommor och en vacker ring, eller ett minnessmycke från Dagen Då Hon Gav Barnet Liv. Eller nåt.

 För det är en sådan jävla prestation att vänta och föda barn så att vi borde få gå på Röda Mattan resten av våra liv! Så det så! Men icke. En del får inte ens en liten dörrmatta att torka av skiten på skorna på.

Jag hade velat se alla dessa förlossningar INNAN jag själv fick barn – så känner jag. För då hade jag förstått hur NORMAL jag var och hur smärtan fullkomligt gör att man tappar taget om Verkligheten och beter sej helt….”galet”. Att det är normalt.

Jag undrar hur det är att vara barnmorska och föda barn…? Jag måste fråga Annika och Annika och Eva – mina barnmorskebekanta….

Suk.

Jag, som skojar om att Minsting tycker så mycket om att vara sjuk, är likadan själv….verkar det som. Allt som är ”knäppt” med Minsting, har han ärvt ifrån mej…typ.

Jag är ju sjuk idag. Hemma. Men hundarna måste ju alltid ut – hur jag än mår. Så jag går ut. Som tur är träffar vi på en ex-granne, med två hundar, och Fiona får leka av sej en stund.

När jag kommer hem bestämmer jag mej för att ta tempen igen. Men först tänker jag: ”Det-vore-så-typiskt-om-termometern-visade-på-normala-37grader-bara-för-att-jävlas-och-fast-jag-känner-mej-jättesjuk-så-sviker-tempen-mej-så-jävla-mycket!” och så hinner jag nästan ladda upp en jävla ilska mot kroppen/febern/icke-febern/livet/termometern/och-all-annan-jävulskap-som-drabbar-mej innan jag kollar på termometern.

Jaaaaaaaaaaa!

Den visade 38.9C !!

Tjohoooo!

Nu går jag och lägger mej.

För jag är suk!

På riktigt!

🙂