RSS Flöde

Månadsarkiv: februari 2014

Good things happens, del II /erviluca

Postat den
Först vill jag bara ”säga” att det inte är bra när jag lovar att skriva om något speciellt ”i nästa inlägg”, eftersom tusen Andra Saker dyker upp i skallen, som vill ut ”i nästa inlägg”, men denna gång ska jag hålla det jag lovat:

Dagen efter Fiona åkt iväg, var jag på väg hem ifrån jobbet då jag stötte på en tjej som precis kom ut från ett hus med fyra hundar. Jag stannade och skrattande frågade jag om hon var dagmatte, eftersom det var fyra Helt Olika hundar – från stor till pytteliten.

”Näe, det är mina allihop!” svarade hon och suckade djupt och såg väldigt stressad ut. Jag frågade om jag fick hälsa på dom, vilket jag fick, och den största hunden blev urlycklig och började hoppa på mej och ville VERKLIGEN hälsa. Just den var någon slags schäferblandning (tror jag). Längst bak i gänget stod en yttepytteliten brun hund och var så sööööt så att jag blev alldeles till mej.

”Och vad är det däääär för lite söööt kille???” frågade jag. Jag tyckte att det såg ut som en chihuahua, men ändå inte.

”Det där är Max och han är en Russkiy Toy”, svarade hon.

”Men HerreGuuuud så söööt! Är han blyg?” frågade jag, eftersom han stod längst bak och såg lite ”utanför” ut.

”Nja, det är bara det att dom andra tre är tikar, och alla löper just nu, så han är helt galen….” suckade hon. ”Jag vill faktiskt hitta ett nytt hem till honom, för det här går bara inte!”

Jag lyfte upp lille Max och pussade lite på honom och frågade vad han kostade.

”Nja, typ inget, bara han får ett riktigt bra hem….”, sa hon.

En vårdag 130420 096

”Jag är intresserad!”, sa jag och började berätta om mej, mina hundar, och om Fiona som flyttat och allt….och att Milton nu behövde en liten kompis.

Vi bytte telefonnummer, och när vi gick ifrån varandra, så var jag helt….förundrad, och tänkte ”Good Things Happens!”. Jag hade i flera dagar funderat på Miltons ensamhet, när jag är på jobbet, och hur jag skulle se till att han skulle slippa vara helt ensam: ”En katt? En liten hund? Dagmatte till honom? VAD??”

Det som hänt därefter är att Max matte ringt mej ett par gånger och jag har ringt henne ett par gånger, och just nu är Max ”på prov” hos en kompis till Max matte…så det kanske inte blir något alls för mej….eftersom Max matte helst vill att Max ska bo hos en kompis, så att hon kan hälsa på honom ibland (fast jag sa att hon gärna fick hälsa på hos mej när hon ville, om han skulle flytta till oss….), så vi får se….

Men ändå!

Annonser

Good things happens /erviluca

Postat den

Fionas ansikte 130520 004

Jag har känt ett tag att jag inte räcker till för Fiona; Hon behöver MER stimulans och få utvecklas MER. Hon har stor potential och jag har inte tiden, förmågan eller orken att fylla henne med det hon behöver.

Och precis när jag tänker att jag måste göra något åt det, får jag kontakt med en kvinna (Mimmi – fingerat namn), via nätet, som behöver en ung vuxen hund, att testa, och om hunden klarar testet ska den få gå en utbildning med henne via Vårdhundskolan ( http://www.vardhundskolan.se/). Därefter ska hunden, tillsammans med Mimmi, jobba som vårdhund inom vården på olika sätt.

Vi bestämmer att träffas – jag och Mimmi – för att prata vidare om hur vi kan göra tillsammans, för att allt ska bli så bra som möjligt för alla inblandade. Vi ”klickar”. Men framförallt klickar hon med Fiona, och tvärtom.

Mimmi visar bilder på sitt hem; Det är ett rött hus i skogen, där hon bor med sin man och sina tre barn, två hästar, två kaniner, tre katter och fyra får. Hon lever helt enkelt Mitt Drömliv. Och nu har hon blivit erbjuden av kommunen att få gå en 2-årig utbildning tillsammans med en hund, för att dom ska bilda ett hundvårdsteam. Snacka om att leva Min Dröm!

Men tyvärr kan vi inte byta liv rakt av bara, utan hon får fortsätta leva sitt och jag mitt, men Fiona kan få vara med i hennes liv, för jag tror att Fiona skulle få ett än mer rikt liv med den familjen. Där kan hon springa ut fritt, umgås med andra djur och barn (som hon älskar!) och dessutom få lära sej MER. Fiona är en smart, och inkännande, hund och hon har ett Inre Lugn som är fantastiskt. Hon skulle kunna göra Under inom vården, tror jag.

Dragkamp mellan Fiona och Milton sept - 13 031

Idag kommer Mimmi med make och hämtar Fiona. Därefter ska hon få ”hitta hem” i sitt nya hem i två veckor. Sedan kommer Testet! Om hon klarar det, startar utbildningen rätt omgående. Om hon inte klarar testet kommer hon tillbaka till oss, för då måste Mimmi leta efter en annan hund. Mimmi ska dessa två veckor träna på test-delarna, så att Fiona verkligen klarar av testet. Själv kan jag tycka testet är lite larvigt, men men….Bestämmelser är bestämmelser.

Sen hände det YTTERLIGARE en good thing i mitt liv – igår. Det berättar jag om i nästa inlägg.

Så;

…..spännande fortsättning i nästa inlägg.

 

Jag undrar: /erviluca

Postat den

VET människor som kör med härskartekniker, att de gör det? Eller gör dom det för att dom själva utsatts för det, och kan bara det sättet? Eller gör dom det för att dom märkte, när dom var små (eller bara lite mindre) att det funkar? Eller har dom pluggat på denna teknik och lärt sej den som ett flytande vatten?

VET människor som kör med martyr-teknik att dom gör det? Eller är dom helt omedvetna om det? Visserligen kan jag svara på den frågan själv, eftersom jag träffat så många som kör med den ”metoden” för att styra sin omgivning, och svaret är: Nej, dom är inte alltid medvetna om det. Dom har bara lärt sej ”metoden” genom att själva utsättas för den, eller tidigt lärt sej att man kan styra människor genom sorg/tårar/skuldkänslor, och man kör väl metoder som funkar!

Hur funkar egentligen människor som låter pengarna styra så mycket att det skadar andra människor (och då handlar det ofta om barn, sjuka och äldre människor)? Och hur känns det för dessa människor (ofta chefer) när dom hittar på bra ursäkter för varför grupper ska avslutas eller göras större eller när något ska läggas ner (av penningaskäl)?

Hur känns det i Chefen när hen ska säga NEJ till något som är viktigt för några, men som kostar eller är dyrt i längden, eller som hen fått order om att ta bort eftersom det måste sparas?

Hur orkar man med sej själv när man måste fatta ”skitbeslut” pga pengar?

Och blir det till slut så att man fattar en massa skitbeslut ba´fatt man blivit så van vid det?

Och kan det till slut bli så att man tycker så illa om sej själv, att man hatar alla andra och därför vill man sätta dit hela jävla världen?

Och kan det bli så att man till slut blir en sån som tror att alla jävlas med en, så alla frågor besvaras med ett rungande ”NEJ!”?

 

….eller är det bara jag som känner mej  negativ just nu, och dessutom är rätt så cynisk tillfälligtvis?

Jag står inte ut! /erviluca

Postat den

Näe, jag står inte ut!

Jag står inte ur med att/när Pengar styr över Känsla.

Jag står inte ut med när Prestige vinner.

Jag står inte ut när människor inte kan Känna In barn, utan sätter sej Över.

Jag står inte ut med när människor inte förmår att ”gå i andras skor”.

Jag står inte ut med skitsnack!

Jag står inte ut med snack bakom ryggen!

Jag står inte ut med Feghet!

Jag står inte ut!

Och det tycks som om det är Det Vanliga Sättet att bete sej. Det Normala.

INGEN tycker att just den gör det. Men det tycks som om alla ändå gör det.

Och när jag sätter ner foten, inte kan vara tyst längre så rör jag till det.

Och ofta undrar jag: Är jag den enda som hör/ser/upplever/förstår???

Är det bara JAG som sätter Människan och Känslan före prestigen och pengarna?

*suckar*

 

 

Att Drabbas av Livet /erviluca

Postat den

 

Det finns dom som Drabbas av Livet. Såna som Hamnar i Svårigheter – kanske inte bara en gång, utan flera gånger – och som kämpar för att klara av Tillvaron, Trots Svårigheterna.

Det finns också många många som är helt ignoranta, som inte har en aaaning om vad ”folk” kan drabbas av, eller vad många lever med och i. Det finns dom som ”blundar” när jag berättar, eller som viftar bort det. En del gör det för att dom inte orkar höra om Verkligheten – andra gör det för att dom tror att jag hittar på eller försöker vara märkvärdig. Och ytterligare vissa tror att jag ljuger, för livet kan inte vara sådant.

Och ytterligare andra utbrister: ”Det skulle jag ALDRIG klara av!” som om dom som drabbas är skapta på Ett Annat Sätt. Det är dom inte. Dom är skapta som oss alla andra. Grejen är att Antingen klarar dom av det, på något sätt, eller så tar dom livet av sej. Det är väl ungefär dom två alternativen som finns. Att ”klara av det” och hålla sej frisk är kanske det som gör att man undrar hur dom är skapta, som klarar det, men kanske har dom en inre styrka eller så är dom ”maskrosmänniskor”. Eller så blir dom själva sjuka – fysiskt eller psykiskt.

Ofta gör det ju ont att bara Tänka Tanken att något skulle drabba ens barn !

Men Dom är som Vi. Och dom mår lika dåligt som vi tänker oss att vi skulle göra i samma situation. En del klarar av det  – andra går under.

Dom som drabbas är som vi.

Så är det.

Men dom kanske får en Annan Syn på Livet.

Det var bara det jag ville skriva.

Och läs det här, för att förstå EN människa som drabbats, och som lever bland oss, och som kanske är just Din Granne:

http://familjeterapeuten.se/2014/02/22/att-drabbas-av-livet/

 

 

”Han ser oss genom mobilkameralinsen!!” /erviluca

Postat den

Classmates, friends with two  disabled children - csp15622622

När jag är på väg till matsalen idag blir jag överfallen av ett gäng småflickor, som hysteriskt pratar i munnen på varandra. Jag kan urskilja ord som: ”Du måste rädda oss! Han ser oss! Han ser allt vi gör!! Han vet allt om oss nu! Han har mördat en tjej, eller var det en mamma, eller en pappa!?!”. En flicka ser helt skräckslagen ut, har tårar i ögonen och säger: ”Jag svimmar!”.

Jag försöker få alla att vara tysta och lugna ner sej, och snabbt förstå om jag måste agera direkt, eller om det kan vänta 20 minuter,  varefter jag säger att jag ska bara äta lunch först, och därefter kan dom komma till mitt rum, så ska jag lyssna på alla i tur och ordning, och om det är farligt eller något allvarligt som hänt, så kanske vi behöver polisanmäla.

Jag äter min lunch i godan ro, och går därefter upp till rummet, och efter en stund rasar alla flickorna in och börjar prata; allihop på en gång! Jag försöker hitta någon slags röd tråd, men det går inte. Då ber jag dom prata en i taget, och så ska jag skriva ner vad dom säger.

Det är svårt, för det bli väldigt osammanhängande och historien låter så otroligt otrolig att jag börjar undra varifrån dom fått allt. Så jag frågar. ”Aftonbladet!” säger dom.

Eiffel Tower, Paris

Jag börjar leta på Aftonbladet efter information om en pedofil, som bor i Frankrike (”NEJ! I Paris!” ropar en flicka upprört), och som tagit sej in i ett spel och genom spelet ska han kunna ”se” genom flickornas kameralins på mobilen.

Vidvinkel- & makro-lins, magnet

Allt låter så osannolikt, så jag ber alla lugna ner sej och så är jag väldigt fyrkantigt Vuxen en stund: OM han kunde titta genom er kameralins -varför skulle han vilja det? Alla svarar i munnen på varandra. En flicka börjar gråta och säger att hon tror att han kommer att komma till hennes familj och döda henne, hennes mamma och pappa. ”Nej!” ropar en flicka hjälpsamt: ”Han kommer nog att våldta er!”.

Då använder jag mej av mina brösttoner:

”Näe, nu får ni lugna ner er och så lyssnar ni på mej: Det här är ett rykte som vuxit sej alldeles galet stort. Jag kan LOVA er att ingen pedofil från Paris tittar på er genom era mobilkameralinser, att ingen pedofil från Paris kommer att komma hem till någon utav er och döda eller våldta er”.

”Lovar du??!” säger en flicka.

”Jag lovar”, säger jag.

Alla flickor försvinner någorlunda nöjda ut genom dörren.

Men så knackar det: ”knack knack knack!”

En av flickorna säger:

”Tack för hjälpen!”

Visserligen behöver man varna sina barn för otäcka saker på nätet, men någon måtta får det väl vara!

😛

Osäker webläsare /erviluca

Postat den

Min webläsare är osäker. Kanske behöver han lite peppning, eller möjligen samtal kring det här med självkänsla. Jag skulle kunna fråga honom vad han är bra på, och så listar vi dom sakerna. Det kan va skönt att se Dom Bra Sakerna nedskrivna.

Det är inte så lätt att vara webläsare, tror jag. Speciellt inte om man har dyslexi. Det kanske han har. Jag har inte frågat.

Jag vet inte ens var han är! Jag får bara ett meddelande då och då att han är osäker och att jag borde byta. Men det är väl taskigt att byta ut någon bara för att han är osäker? Jag tycker man kan jobba med självkänslan istället. Alla har rätt att finnas och vara.

Och alla kan utvecklas. Bara man själv vill, förstås.

Ingen kan tvingas på utveckling.

Jag ska ta ett snack med honom när jag begriper var han är. Han är så blyg att han gömmer sej. Tror jag.

Eller så har jag helt enkelt aldrig blivit presenterad för honom. Fast vi är kollegor, kan man säga.

Konstigt egentligen.

Jag ska höra med min chef, om hon kan tala om var han sitter.

😉