RSS Flöde

Nnnnffgggmmmffffmmmm!/erviluca

Postat den

Jag blir TOOOOKIG, ibland.

Är dom tappade bakom en vagn eller födda i en farstu, eller VAD?!?

Varför SER dom ingenting? Dom hittar ingenting! Dom kan inte räkna ut något alls själva! What´s wrong, liksom!?

”Var e den där el-vispen??” ropar Mellan irriterat och det låter som om han tror att någon (=jag) GÖMT den för honom.

Jag går ut i köket, och ser el-vispen DIREKT: Den ligger mitt på köksbordet  och nästan lyyyyser! Mellan har RYGGEN mot köksbordet, och tycks inte kunda vända sej om….

*suckar*

lost + found

”Var e min vante/mössa/kudde/säng/penna/t-shirt/kalsong….???” låter det av och till heeela tiden. Och ALLTID ligger det på SYNavstånd ifrån Frågaren. Alltid.

Sen det här fullkomligt tafatta sättet att vara. Dom skulle ALDRIG klara sej i Robinson, eller på någon annan öde ö eller ens mitt i stan! Dom skulle gå under på två dagar!

Illustration by Mark Alan Stamaty.<br /><br /><br /><br />
Click image to expand.

För det första skulle dom inte hitta något eller se något och för det andra skulle dom inte kunna lista/räkna ut något heller. Om saker och ting inte funkar DIREKT, så är det kört. Det finns inga genvägar, finurliga idéer eller sätt att lösa problem. Det GÅR INTE. Punkt.

Det här en sida som jag har såååååååååååååååå svårt för hos människor, för det finns ju dom som Ger Upp direkt. Det finns liksom den personlighetstypen, och såna klarar jag inte. Därför har jag nu såna barn. Antagligen för att lära mej härda ut/klara av såna  människor.

Eller så är tonåringar så här: Fullkomliga tappade bakom vagnar hela bunten. Eller bara lata.

Fast säkert finns det ett par tre stycken som det är lite fighting spirit i, och som inte ger upp i första taget.

Minsting har tagit upp cykeln till  lägenheten eftersom han inte hittar låset. I morse skulle han cykla till skolan, och fick inte in cykeln i hissen….

”Det går inte! Det är OMÖJLIGT!” sa han och tänkte stanna hemma (!).

”Meh! Hur fick du upp cykeln?” frågar jag.

”I hissen.”

”Jamen då är det väl klart att du kan få ner den igen”, säger jag och kör irriterat in cykeln i hissen, vrider lite på styret hit och dit och får till det. ”Såja. Åk nu!” säger jag och trycker på 1:an och går in i lägenheten igen, irriterat för att ”dom” så sällan kan lösa sina problem själva.

bike_elevator.jpg

Och sen skriver jag det här inlägget för att få ur mej frustrationen.

HUR ska dom klara sej i livet, när dom varken hittar något eller kan lösa det enklaste problem?

Pust!

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Var är min ungdom?, någon måste ha tagit den. 😉

    Gilla

    Svara
  2. Noterade även att du fick med mitt bloggnamn fgggmf i rubriken 😉

    Gilla

    Svara
  3. Det där med att HITTA saker är speciellt. Min dotter kan fortfarande fråga fast det är 58 mil emellan. Jag har en ”radar” som hon saknar, ser direkt vad malplacerade saker är. Hon skulle inte se sin cykel en gång om den stod på köksbordet och hon sökte den. Jag skulle se en knappnål om den var i fel sammanhang. Det känns som om jag har accepterat detta. Hon bara är en ”sån” människa!

    Gilla

    Svara
    • Man kanske börjar SE närman blir mamma? Eller är det en sån sök-gen som fattas i vissa, precis som jag inte kan hitta utan jämt går vilse? ”Hitta-genen”. Många killar saknar den iallafall….och din dotter då. 🙂

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: