Nnnnffgggmmmffffmmmm!/erviluca

Jag blir TOOOOKIG, ibland.

Är dom tappade bakom en vagn eller födda i en farstu, eller VAD?!?

Varför SER dom ingenting? Dom hittar ingenting! Dom kan inte räkna ut något alls själva! What´s wrong, liksom!?

”Var e den där el-vispen??” ropar Mellan irriterat och det låter som om han tror att någon (=jag) GÖMT den för honom.

Jag går ut i köket, och ser el-vispen DIREKT: Den ligger mitt på köksbordet  och nästan lyyyyser! Mellan har RYGGEN mot köksbordet, och tycks inte kunda vända sej om….

*suckar*

”Var e min vante/mössa/kudde/säng/penna/t-shirt/kalsong….???” låter det av och till heeela tiden. Och ALLTID ligger det på SYNavstånd ifrån Frågaren. Alltid.

Sen det här fullkomligt tafatta sättet att vara. Dom skulle ALDRIG klara sej i Robinson, eller på någon annan öde ö eller ens mitt i stan! Dom skulle gå under på två dagar!

För det första skulle dom inte hitta något eller se något och för det andra skulle dom inte kunna lista/räkna ut något heller. Om saker och ting inte funkar DIREKT, så är det kört. Det finns inga genvägar, finurliga idéer eller sätt att lösa problem. Det GÅR INTE. Punkt.

Det här en sida som jag har såååååååååååååååå svårt för hos människor, för det finns ju dom som Ger Upp direkt. Det finns liksom den personlighetstypen, och såna klarar jag inte. Därför har jag nu såna barn. Antagligen för att lära mej härda ut/klara av såna  människor.

Eller så är tonåringar så här: Fullkomliga tappade bakom vagnar hela bunten. Eller bara lata.

Fast säkert finns det ett par tre stycken som det är lite fighting spirit i, och som inte ger upp i första taget.

Minsting har tagit upp cykeln till  lägenheten eftersom han inte hittar låset. I morse skulle han cykla till skolan, och fick inte in cykeln i hissen….

”Det går inte! Det är OMÖJLIGT!” sa han och tänkte stanna hemma (!).

”Meh! Hur fick du upp cykeln?” frågar jag.

”I hissen.”

”Jamen då är det väl klart att du kan få ner den igen”, säger jag och kör irriterat in cykeln i hissen, vrider lite på styret hit och dit och får till det. ”Såja. Åk nu!” säger jag och trycker på 1:an och går in i lägenheten igen, irriterat för att ”dom” så sällan kan lösa sina problem själva.

Och sen skriver jag det här inlägget för att få ur mej frustrationen.

HUR ska dom klara sej i livet, när dom varken hittar något eller kan lösa det enklaste problem?

Pust!