Månadsarkiv: november 2013

Tyckte du verkligen OM att gå i skolan när du gick i grundskolan? Tyckte du verkligen DÅ att det var VIKTIGT att lära sej saker? Tyckte du att det var INTRESSANT att plugga? Tyckte du att ämnena var roliga?

Seriöst, alltså?

Jag är nästan säker på att Tobbe i vår klass tyckte det var viktigt att plugga, och kanske t o m tyckte det var kul. Det var iallafall viktigt för honom att få alla rätt jämt, på alla prov, och det var nästan bara han som räckte upp handen (vad jag minns) och kunde alla svaren jämt. Kanske var det någon mer i klassen som verkade tycka det var viktigt och intressant…Carola?

Men resten….?

Jag tror dom flesta var lite som jag, och kände lite som jag….? Eller var jag helt ensam om att tycka att det var tråkigt med ämnena, och att lära sej mest var ett nödvändigt ont. Jag pluggade för att jag måste-de, och tryckte i mej kunskapen inför prov, öste ur mej, och glömde allt sen…Typ. Näe, jag minns lite grann. Faktiskt. Det insåg jag häromdagen – att en del kunskap faktiskt fastnade – men oj vad mycket som runnit rätt igenom…

Jag tror att jag inte var MOGEN nog att förstå att ”Kunskap är makt” och att det är KUL att VETA saker. Jag satt mest och funderade på killar jag var kär i och vem jag skulle vara med på rasten och sånt. Rasterna var kul! Jag tror  jag minns dom bäst: Hoppa twist, kasta boll, hoppa långrep, hopprep, spela hockeybockey, leka Herre på Täppan, skriva lappar om ”får jag chans på dej?” och sånt….

Om man vuxit upp i Ett Fattigt Land och inte FÅTT gå i skolan, tror jag man nog FÖRSTÅR vikten av att plugga, och UPPSKATTAR att man FÅR gå i skolan. Men inte var jag speciellt tacksam över att jag fick gå i skolan när jag var barn, inte.

Dom här tankarna kom igång när vi satt i möte på skolan och en liten skrutta meddelade sina lärare att ”ALLA ämnen är jättetråkiga” och att ”RASTERNA är BÄST”. Lärarna höll på att sätta i halsen, och efteråt förfärade dom sej, medan jag mest tänkte att ”ja, men så kändes det ju att vara 11-12 år!” och tyckte inte det var ett dugg konstigt.

Däremot var jag imponerad av den lilla skruttans MOD – att våga säga precis som hon kände inför sina lärare. Hon vågade säga Sanningen. Sin sanning.

OM vi människor värderas, via det vi arbetar med, genom hur hög lönen är, så tycker vi att Människor som arbetar med SAKER är VIKTIGAST.

Men även Människor som hanterar en boll VÄLDIGT BRA, tycker vi är väldigt väldigt VIKTIGA.

Storleken på bollen tycks inte spela någon roll….

Vi tycker att människor som har hand om pengar är ganska viktiga. Men har man hand om papper som är värderade som pengar och köper och säljer dem, fast aldrig håller i dem, utan mer skriver summor på datorer – DET är viktiga människor! Att flytta runt siffror på datorer = Mycket viktigt!

Spela in filmer som vi andra människor kan titta på, och roas av, är viktigt! Fast bara såna som ses av många människor, och bara sådana skådespelare som är extra snygga och/eller duktiga. Och är man både snygg och duktig så är man LIVSVIKTIG!

Chefer är viktiga. Dom styr ju, och bestämmer över grupper och ibland också saker och prylar och pengar. Om de är duktiga eller inte spelar inte så stor roll, när man är chef – det viktiga är att Chefer sparar pengar. Om en chef är dum-i-huvet, elak, kan-ingenting-om-människor, känner förakt för sina ”undersåtar”, rör till allt och är allmänt vedervärdiga, spelar inte så stor roll (jo, det spelar sådan roll att människor på den arbetsplatsen inte trivs, och ofta blir det otrevlig stämning och folk mår dåligt, men skitsamma!) – bara de kan SPARA PENGAR! DET är det som gör en bra chef.

Människor som tar hand om människor är inte så viktiga.

Människor som tar hand om små barn är inte ett dugg viktiga. Visserligen tar de hand om ”morgondagens vuxna”, men det är ju långt dit, och då är förmodligen dagens bestämmande, och pengahungriga vuxna/chefer döda.

Människor som tar hand om, och undervisar lite äldre barn, är inte så viktiga heller. Barn är inte så viktiga. Dom är ju ganska onyttiga faktiskt – dom tjänar ju inga pengar! Och DET är onyttigt!

Människor som tar hand om sjuka människor och gör dom friska är inte heller viktiga. Jo, kanske lite grann dom som faktiskt får dom friska, men dom som gör det mesta med dom sjuka människor är inte alls viktiga. Inte ens dom som tar hand om människor som kanske t o m kommer att dö – dom är inte ett dugg viktiga. Människorna dom tar hand om är ju helt oviktiga, eftersom dom ska dö! Att dö är onyttigt. Då tjänar man verkligen inga pengar.

Människor som håller rent kring människor är inte viktiga. ”Lite skit rensar magen”…eller hur det nu var? ”Bättre skit i helvetet än ett rent….?” Nä!

Nåja.

Nu vet du hur (o-?)viktig du är.

Hon är för rolig, Fiona. Hon tränar på det hon lärde sej på hundkursen, alldeles själv!

Jag frågade tränaren vad jag skulle göra när hon kommer på inkallning utan att jag kallat in  och då sa tränaren att jag skulle tjoa och berömma ”precis som vanligt”, för att Fiona då lär sej att komma till mej då och då, fast jag inte ropar, och det är ju jättebra! Att hon håller koll liksom….

Men sen har hon börjat med fler ”övningar” utan att jag startat dom. Tex ”Gå fint!” (med förra hunden sa jag ”FOT!”, men jag tycker att ”Gå fint!” låter trevligare). Då ska hon gå intill min vänstra sida ”jättefint” och när jag stannar ska hon sätta sig, direkt. När jag tränat henne på det har jag tyckt att hon gjort det GANSKA bra – inte jättebra, utan GANSKA bra.

Men NU! Ha ha ha! Hon ”tränar” hela tiden när vi är ute och går! Hon går intill min vänstra sida lääänge, och märker jag inte det så puffar hon på min hand med nosen: ”Puff-puff”. För det är ju ingen idé att vara SKITDUKTIG när matte inte märker det! Ha ha ha! När jag märkt hur FINT hon går, så har jag sagt ”Ååååååh, vad du är duktig!” och så har jag stannat, och då har hon satt sej. Då får hon godis (hundgodis!).

Sen börjar vi om!

Risken är bara att hon är så upptagen med att ”gå fint” att hon glömmer bort att bajsa och kissa! Så snart måste jag väl lära henne att INTE gå fint….

….hur man nu gör det?

Hon fick också lära sej att TITTA MEJ I ÖGONEN innan och efter övningar, vilket hon också har FÖRSTÅTT och när hon tittar sådär i mina ögon, så är hon så gullig, att det varje gång värker till i mitt hjärta av kärlek.

   Kan hjärtat ta skada av att ”skutta till av kärlek” flera gånger varje dag, tro?

Jag tror att det är när jag blir väckt ”mitt i” som jag minns så tydligt, ELLER så är det drömmar som ”säger något” – som vill tala om något viktigt för mej – som jag minns.

Jag skulle åka på semester med min uppväxtfamilj: Mamma, pappa, två systrar, 3 hundar. Vi åkte i en STOR vit husbilsliknande bil, och det var min lillasyster som körde. Semestern skulle tillbringas på en slags ”camping” men istället för tält och husvagnar fanns det fullt av små små trä”hyddor”, som stod tätt-tätt (som i indiska kåk-städer), och där skulle vi installera oss. Vi hade varit där året innan också, och då haft det jättebra.

När vi kom fram parkerades bilen på en p-plats utanför, varefter vi packade ur bilen och gick med alla väskor till vår lilla lilla trähydda/stuga. Vi gick i små små gränder mellan alla dessa trähyddor, som låg otroligt tätt och huller-om-buller. Det var människor överallt, pratandes, skrattandes, lekandes osv. Det var rörigt och hög ljudnivå.

 När vi kom fram till vår hydda, och började packa upp våra grejer, hörde jag genom ”bullret” ett brandlarm. Jag  frågade dom andra i familjen  om dom hörde det. Alla stannade upp med sina sysslor och lyssnade. Jo, det var ett brandlarm. Och det var På Riktigt. Allvar, liksom. Mamma, pappa och systrarna började springa, bort – iväg! Jag fångade in hundarna, kopplade dom och började springa efter dom andra, men det var svårt eftersom hundarna var stressade och ”röriga” och det var saker och grejer ivägen och hus, och rörigt, överallt. Jag kom längre och längre ifrån resten av familjen. Jag ropade på dom – att jag behövde hjälp med hundarna, men dom hörde inte. Dom bara sprang. Jag stannade upp och tittade noga om dom tittade efter mej – om dom vände sej om – men ingen gjorde det. Dom bara sprang.

Då blev jag arg, besviken och ledsen, och tänkte att jag skulle kolla om dom överhuvudtaget märkte att jag inte hann med. Så jag sprang till en helt annan uppsamlingsplats, där jag efter en ganska lång stund fick veta att det inte var någon fara och att man kunde gå tillbaka till stugan. Faran var över, liksom. Jag var väldigt arg, upprörd och besviken på att resten av familjen inte ens vänt sej om när dom sprang, för att kolla om jag/alla var med.

På vägen tillbaka till hyddan/stugan, var jag hungrig och skulle köpa en korv i en korvkiosk. Jag grävde i plånboken, och fick tag på ett gäng kronor som jag la i handen på tjejen i korvkiosken (utan att räkna dom). Hon räknade pengarna och sa sedan att det var en krona för lite, men la samtidigt till att  jag kunde få korven ändå eftersom det var just JAG, eftersom hon gillade mej. Jag minns inte varför. Jag rotade lite mer i plånboken, för jag trodde att det låg mer småpengar där, men hittade bara en massa andra saker. Bl a ett hjärta av guld, som var lite snett och vint, som såg handgjort ut, och med en fin inskription.

Det hade jag hittat/köpt billigt på en loppmarknad, och jag önskade få veta vem som hade tillverkat det och vad inskriptionen betydde. Hjärtat var betydelsefullt för mej, och skulle bli ännu mer betydelsefullt om jag fick veta vem det tillhört och vad inskriptionen betydde. Jag hoppades dock att den som ägt hjärtat var död (!) eftersom jag ville behålla det. Jag tänkte att OM ägaren till hjärtat levde, skulle jag vara tvungen att lämna tillbaka det. Jag frågade korvkiosktjejen om hon ville ha hjärtat (som betalning), men hon tyckte att jag skulle behålla det, och samtidigt kände jag att jag hoppats att hon skulle säga ”nej”, och OM hon sagt ”jatack” hade hon inte fått det ändå (!).

När jag kom tillbaka till huset vi skulle bo i, satt mamma och pappa och mina systrar där, ”som om inget hänt”, och pratade. Dom tittade knappt upp och sa ”hej”, när jag kom. Inte för att dom var sura eller något, utan bara för att dom tyckte att allt ”var som vanligt”. Jag tänkte på att det  faktiskt hade varit KRIS nyss och ATT jag hade kunnat brinna upp, utan att dom hade brytt sej, så jag berättade hur upprörd jag blev när alla bara sprang iväg och att ingen vände sej om för att kolla om jag var med, och att ingen hjälpte mej med hundarna.

Jag sa att vi måste ha en plan för hur vi ska göra nästa gång vi måste fly – hur vi skulle dela upp ansvaret, och se till så att alla var med. Ingen var speciellt intresserad av det. Alla menade att det hade ju gått bra – vad var PROBLEMET, liksom?!

Jag sa till mamma att jag tyckte det var konstigt att hon bara sprang, utan att vända sej om, och kolla om jag var med (!) och att hon inte ens verkade upprörd nu, när jag faktiskt varit borta en lång stund utan att någon av dom visste var jag var (eller om jag blivit skadad eller brunnit upp!). Jag kunde ju faktiskt ligga död eller skadad någonstans!

Ingen förstod min upprördhet och alla ryckte bara på axlarna och tyckte att jag gjorde ”en höna av en fjäder”. Jag kände mej otroligt ledsen och betydelselös och oälskad. Och ensam.

Jag kom sedan på att jag inte tagit med någon tjocktröja eller filt, utan bara ett tunt linne, och tänkte på hur nätterna skulle bli – att dom skulle bli jättekalla. Jag är ju van att ha flera täcken och filtar på natten! Hur kunde jag välja bort att ta med filt och tjocktröja, tänkte jag. För jag hade VALT mellan att ta ett linne eller en tjocktröja. Och jag hade TÄNKT att jag inte behövde någon filt, eftersom jag trodde att det skulle bli varmt. Jag förstod inte hur jag kunnat tänka så fel.

Sen vaknade jag.

Omtumlande dröm, kan jag säga.

Antingen är han lika förvirrad som jag (!) och gick vilse, ELLER så sprang han bort bara för att han ville och hade lust!

Jag funderade en del innan jag åkte iväg till skogen. För hundarna börjar bli så trygga i just DEN skogen att dom skuttar hit och dit –  lite för långt och lite för länge och lite för mycket. Inte direkt så att jag blir orolig över DERAS välbefinnande, utan mer egoistiskt, utifrån mitt eget – eller andras – välbefinnande.

För jag har en Stor Svart Hund, och dom tycks vara farliga. Punkt. Många säger att dom är rädda för ”Stora Svarta Hundar”. Stackars lilla (…?) Fiona. Hon är ju världens snällaste och vill bara gosa och pussas! HON, däremot är rädd för rädda människor och människor som beter sej konstigt, vilket rädda människor gör. Eller människor som ska ”skydda sin hund” och börjar sparka och  hoppa och bete sej som idioter. Då blir Fiona rädd och börjar skälla.

Sånt vill jag inte vara med om.

Så jag tränar hundarna på inkallning,  hela tiden. Fiona kommer för det mesta. Milton håller sej ändå mest intill mej och gör inte så långa utflykter. Fionas inkallningsvilja är dock föränderlig. ”Igår” kom hon på VARJE inkallning, ”nästa dag” kom hon nästan inte någon inkallning, nu kommer hon ca 75% av inkallningarna. Näe, hon kommer ALLTID (100%) faktiskt, men 75% kommer hon direkt, resten 25% kommer hon efter en stund.

Nåja.

HON börjar bli så TRYGG i just den här skogen, som vi nästan alltid går i, att hennes EGNA turer börjar bli för stora/långa, så jag funderade (igår) på att byta skog. Grejen är ju bara att då går ju troligen JAG vilse. Eftersom jag är Ledande Världsmästare på det. Och så går jag vilse ca 5-6 ggr innan jag hittar mina rundor i en ”ny” skog. Och dom där vilsegångerna är så jobbiga. Pust! Igår orkade jag inte ha en vilsedag.

Men, a girl gotta do what a girl gotta do!

Nåja.

IGÅR försvann Milton i en kurva. Han försvinner alltid där en liten stund, men kommer sedan skuttande efter en liten kort stund. Jag tror någon kanske lägger ut mat till djur där, eller vad det nu är som luktar så gott där. Det måtte lukta starkt iallafall, för Milton har väldigt dåligt luktsinne. Fiona ”försvann” också ner där i kurvan, men när jag visslade, kom hon sättande som en kanonkula skjuten ur Värsta Kanonen! Men inte Milton. ”Han kommer väl…”, tänkte jag (inte ett dugg orolig) och lufsade vidare, men kopplade Fiona, för när EN hund är ”borta” kopplar jag den andra, ”utifall att….” ( vaddå?? vet ej).

Jag fortsatte busvissla  och ropa efter Milton, och Fiona stannade flera gånger och satte sej och liksom väntade. Men ingen Milton. Till slut hade vi lufsat så långt så vi kommit tillbaka till bilen igen. Jag satte mej på en stubbe, och Fiona satte sej bredvid och så satt vi där och filosoferade om Lifvet. Många intressanta tankar. Och funderingar. ”Samtalen” avbröts av mitt visslande och ropande, av och till.

Ingen Milton.

Jag blev blöt i rumpan av stubben, så då gick vi till bilen. Vi gick in i bilen och Fiona satte sej och stirrade ut, letande med blicken efter Milton. Jag ömsom satt i förarsätet (med öppen dörr), ömsom stod upp i dörren och ropade och visslade.

Ingen Milton.

Jag började fundera på vad jag skulle göra OM han inte kom, OM jag skulle gå tillbaka in i skogen och leta, OM jag skulle åka med bilen runt området, till ”kurvan” och titta nedanför kurvan, där vid skogen, OCH hur länge jag kunde tänka mej att sitta där och vänta osv. Konstigt nog hade jag ingen större oro, utan mer ”usch-vad-jobbigt” och ”dumma-hund” – känslor. Men å andra sidan har han både en liten bricka på halsbandet där det står hans namn och telefonnummer (mitt tfn, inte hans) samt att han är chippad. Han KAN liksom inte komma bort. Tänkte jag.

Vi satt och satt. Visslade och ropade (jag). Satt och satt. Gosade lite. Satte på radion, stängde av igen, för det är inte bra för naturen (att ha bilen igång). Funderade på om jag skulle tuta, men tänkte sedan att Milton väl aldrig hört en tuta och skulle inte tänka ”Åh, matte!!” utan mer ”Hjälp!”, tror jag.

Ringde Minsting och pratade lite. Ringde Storing och pratade lite. Försökte ställa in min knäppa Samsung-mobil, men det gick inte. Pratade lite med Fiona och frågade henne vad hon tyckte att vi skulle göra. Hon tyckte vi skulle vänta och se. Inte lämna skogen iallafall. Hon tyckte sej se Milton hela tiden: ”Där! Nej….DÄR! Nej….DÄR!”. Det såg jag på hennes öron.

Så, när jag nästan givit upp, började det regna. ”Aaaah, regn! Bra! DET gillar inte Milton!” tänkte jag.

Väntade en stund till. Ropade, visslade.

Så hör jag någon skaka på sej och vänder mej om och tittar bakom bilen (han skulle ha kommit från ANDRA hållet, tänkte jag): Där står Milton. Han ser ut som: ”Hej! Här är jag!” och sen hoppade han in i bilen och verkade rätt nöjd med sina upplevelser.

”Hej, din gamla skitkorv! VAR  har du varit??” sa jag. Och försökte låta lite arg.

”Ingenstans!” sa Milton, som en jävla tonåring.

Gaaaaaaaaah!

Nu är han iallafall hemma.

Och jag måste byta skog.

Åååååh, vad vi är jämlika säger ”vi” och slår oss på bröstet, MEN:

– pojkar ska helst inte ha rosa på sej

– pojkar ska helst inte ha blommiga eller prickiga kläder,

– pojkar får inte ha högklackade skor

– pojkar får inte ha kjol eller klänning

– pojkar får inte ha för mycket smycken

– pojkar ska helst inte ha små hundar (om dom har hund) – iallafall inte pudlar eller chihuahua eller någon annan liten nätt sort, och OM dom ändå har en sådan hund får killen inte bära hunden hela tiden.

– pojkar går inte på SPA tillsammans med sina kompisar, och det är bara tjejerna som får gå på SPA i åk 4-6 när det bjuds in till sådant.

– pojkar kan inte krama om sina kompisar och tjuta ”jag älskar dej!”, bara för att dom tycker så mycket om sin kompis, just då!

– pojkar får över huvud taget inte ha ”tjejkläder” (men tjejer får ha killkläder…).

– pojkar får inte gilla ”mjuk” musik, såsom pop och schlager.

– pojkar får inte gilla att dansa – iallafall inte jazzdans, balett eller pardans, och iallafall inte under unga år – KANSKE när dom blir äldre, men då måste dom vara bäst från början….

Det är mycket som pojkar inte får….

JAG tror att jämlikheten blir mer jämlik om det anses att ”tjejtyckande/tjejgrejer” är lika coola som ”killgrejer” är, och tvärtom….

Vi har en bit kvar…

IGÅR slog det mej hur FANTASTISK världen är och hur ENASTÅENDE människosläktet är, som ifrån att ha levt i grottor och i hyddor, skapat hela samhällen där vi faktiskt för det mesta FUNGERAR tillsammans.  Tänk att vi fått till det med en massa regler och lagar som gör att dom flesta människorna beter sej rätt okey ändå. Det är ju faktiskt ett himla jobb att fixa till med alla dessa människor!

Jag tänkte att det väl var RELIGIONERNA som skapade alla regler.

Man får tro på vad man vill, och jag tror, men jag tror INTE att alla regler som Gud/Allah eller vem det nu skulle vara, stämmer. Jag tror INTE att guden är ond och jag tror inte att hen straffar och kräver hucklen på kvinnor eller utkräver hämnd. Det gör bara människan.

Utifrån dessa tankar tänkte jag att det var BRA att människan hittade på religionen och fick folk att lyda utifrån denna, eftersom det kanske annars hade blivit kaos.

Men sen spårade världen ur. Iallafall religionerna, eftersom människor inbillar sej att den ena religionen är bättre/sämre än den andra. Och sen passade Onda Män på att hitta på en massa regler för att hålla folk i hårda tyglar (speciellt kvinnor, eftersom det var MÄN som kom på det) och liksom utnyttjade religionen för detta ändamål. Fult och elakt. Men det finns ju såna människor. Också.

Nåja.

Jag gick och var fascinerad över att vi FUNKAR ihop alla vi människor. Att vi skapat samhällen och stora städer, att vi bor tätt ihop, på vissa ställen, och att dom flesta överlever. Så tänkte jag. Igår.

Men idag hade hela hjärnan vänt på sej. För idag började jag tänka på hur JÄVLIGT det är för många här i världen. Att det är så många krig om absolut ingenting (”sandlådekrig”: ”JAAAAAG vill bestämma!” –  ”NEJ!!! JAAAAAG!!” Eller: ”TA INTE MIN SPADE MITT LAND!!” – ”JOHOOOOO!!!” Eller ”JAG VILL HA ALLA PENGAR OCH ALL MAKT FÄLV!!” –  ”NEEEEJ! DUMMA DEJ!!!” osv).

Och så tänkte jag att vi har tur här i Skandinavien…som slipper skiten. Andra länder har otrooolig otur, för dom håller på och håller på och håller på, och det tar aldrig slut!

Men jag tror INTE kvinnorna och barnen vill bråka, och inte heller många av männen. Kan inte dom (som inte vill vara med i kriget) få ett eget land och få vara ifred, så kan dom som vill bråka och ha ihjäl varandra hålla på med det i ”Bråklandet”?

Näe, jag är inte fem år. Jo, om man gångrar med 10, typ. Men ibland tror jag att Det Enkla Sättet att tänka är Lösningen. Faktiskt.

Ofta ber jag barn om  hjälp  när jag ska hjälpa och stötta barn, faktiskt, för barn är så kloka och ”raka”, och inte så komplicerade som vuxna…

Så igår var jag Positiv i tanken – idag Negativ.

I  morgon…..

…..är det FREEEEEDAG!

….tror jag.

Jag har iallafall gjort en lista.

En lista på mina (närmaste) drömmar. Eftersom jag har Förverklingsbara drömmar, ska jag förverkliga dom. Inom sinom tid. Typ. Det kändes lite tjusigt att skriva så, plötsligt. Inom sinom tid. Lite gammaldags sådär…

Anyway.

Jag har – *räknar* – 3 vuxenmanuskript, 1 ungdomsmanuskript och 8 barnboksmanuskript liggande. Dom ska jag ”damma av” och börja skicka in till bokförlag igen. Ett av vuxenmanuskripten måste jag nog ändra slutet på, för det är verkligen inte bra. Jag liksom bara tröttnade och så blev det ett ganska abrupt slut. Det ska jag alltså fixa till först. Men ska jag göra det FÖRST, eller ska jag börja skriva det nya först. HUR ska jag börja liksom? Hm….

Sen har jag sååååå många manuskript som ligger och skramlar i hjärnan. Dom tar plats och stökar till där uppe i huvudkontoret. Om jag får ut dom på papper så kanske det blir lite mer rum för Andra Viktiga Saker där.

Alla Titlar och idéer har länge liksom KROCKAT. Så fort jag bara tänkt TANKEN att jag ska börja med ”Den boken”, så har dom andra börjat tjaffsa och bråka och tyckt att ”Näe, jag är MYCKET viktigare!”, och så har det bara blivit ett enda röra i skallen. Och skrivstopp. Handlingsförlamning.

Men när jag satte mej ner i helgen och tänkte att jag ska börja med att skriva det som är VIKTIGT för MEJ. MOI. Jag måste lära mej att bli mer egoistisk och ta hand om mej själv, så då  ska jag inte tänka: ”Vad är viktigt för ANDRA?” utan jag ska tänka ”Vad är VIKTIGT för mej?”. Så då gjorde jag det, och bestämde mej för att skriva en bok till mina söner.

Det blev liksom en helt NY bok-idé av alla röriga tankar. Och det känns väldigt bra.

Men NÄR ska jag börja? Vilket datum? Vilken dag och tid?

Jag måste kanske skriva ner det i blocket också? Eller skriva ett slut-datum – när boken ska vara färdig. Jag skrev i blocket att jag måste skriva minst 2 sidor om dagen, men eftersom jag inte börjat än, eftersom jag inte visste vilket datum jag skulle börja, har jag inte behövt det än.

Lurad!

Av mej själv!

Grejen är att det är såååååååååååååååå segt att skriva på min dator hemma, OCH på datorn på jobbet också (för den delen). Sååååå segt. EN bokstav i minuten. Nästan.

Pust!

Det blir en seeeeeeg bok.

Jag skriver ju så fort och det är liksom det som är GREJEN – att tanken inte hinner ”fixas till” i hjärnan, utan den går liksom direkt ut i fingrarna, så att jag själv sitter och blir förvånad över vad jag skriver. DET är det bästa sättet, för mej, att skriva på. Och det roligaste. Och mest spännande.

Guuuuuud, vad bra boken kommer att bli!

Böckerna.

Ofta är saker bättre INNAN man gör dom. Fester är roligare INNAN man varit på dom, äktenskap roligare INNAN man gift sej, en film bättre INNAN man sett den, en förlossning är mycket bättre INNAN man fött barnet….he he he…osv.

Get it!?

Get it.

Sen kan jag bara tala om att min nya arbetsplats renoveras nu för 240 miljoner kronor!

Överträffa det om ni kan!

Jag tittar på ”Akuten” på TV . Det är en serie från Verkligheten: De satte upp en massa kameror under en tid på en akutmottagning i England, och utifrån dessa har man gjort en serie.

Me like.

Människor är härliga.

OM jag blir akut sjuk vill jag åka till just Den Akuten i England. Jag tror det är i London, men jag är inte säker…minns inte. Dom säger namnet på sjukhuset flera gånger, men jag och namn….

Personalen är helt underbar, och dom kallar sina patienter för ”Darling” och ”Honey” och det låter så fint och gulligt.

Jag får också lust att åka till England. Jag har aldrig varit i England. Jag gillar ENGELSKA också. Jag är en utav dom, från ”Förritiden” som lärde med ENGELSK engelska i skolan – inte amerikansk engelska.

Men sen undrar jag: Har dom ingen tandkräm i England? Inga tandborstar? Inga tandläkare?

Jag tror jag nästan ALDRIG sett så dåliga tänder som engelsmännen har! HerreGud! Dom har inte bara ruttna tänder, eller är tandlösa – tänderna sitter ju lite hipp som happ också. Oj oj oj!

Jag minns när jag och någon son för något år sedan gick och funderade tillsammans på varför människor ser så olika ut i olika världsdelar – vad SYFTET är liksom:

Jo, vi kunde ju snabbt förstå det där med mycket pigment/brun hud (pga att tåla solen) och lite pigment/vit hud (suga åt sej solen). Men sen funderade vi på varför sneda, smala ögon (sandstormar? skydda ögone?) ? Så höll vi på och försökte gissa Det Biologiska ursprunget, liksom…

Nu kan jag lägga till en fråga till: Varför ser dom ut som dom gör i England? Varför står tänderna åt ALLA håll och kors och tvärs? Det kanske har något djupare Syfte….hm…..?

Såja.

Nu har jag tänkt färdigt för ikväll…..

…… med mitt värkande huvud.

När jag gick min hundpromenad idag tänkte jag på Människor som ÄR ”rätt”.

Det finns såna, som vad dom än sätter på sej och vad dom  än gör, så är dom Rätt.

När DOM sätter på sej ”mormors gamla spruckna gummistövlar”, så ser det Rätt ut. Hur dom än gör, och vart dom än vänder sej, så blir det bara Rätt.

Jag vet inte om det är deras Energi eller om det är Utseendet eller  VAD, men dom skulle kunna bli ”Rätt” med en soppåse på sej.

Min ex kallade dom för ”TV4-personligheter”. Och det stämmer: I princip ALLA på TV4 är såna där ”Rätt-Personer”.

Dom säger rätt saker, ser rätt ut, ler på rätt sätt, är ledsna på rätt sätt och vid rätt tillfällen – DOM GÖR T O M FEL RÄTT!

Jag undrar: Vet dom själva om hur RÄTT dom är? Jobbar dom med att BLI så Rätt:iga, eller ÄR dom bara såna?

När jag sitter och tittar på bilder på Google hittar jag ovanstående bild och tänker: ”Kan det helt enkelt ha med hållningen att göra?” Om man är rak i ryggen och ser stolt och stark ut, så kanske man SER bra ut. Hm…..

Sen finns det ju dom  som är Fel också. Även när dom sätter på sej dom Rätta Jeansen och Dom Rätta bootsen, så blir det bara Fel. Frisyren, som ser så Rätt ut på tv4-personligheten, blir helt FEL på Fel-personen.

Det spelar ingen roll hur mycket dom än försöker – det blir bara FEL. Jämt.

Jag undrar: Vet dom själva hur FEL dom är? Och lider dom isåfall av det?

Vad jag är?

Vet inte.

Kanske någonstans mittemellan?

VET man vad man är för typ?