Dagsarkiv: 21 november, 2013

Hon kommer för att prata med mej, för att hon känner sej så otroligt stressad. Hon känner sej deppig och ”tänker negativa tankar” och ”det blir som en negativ spiral och till slut orkar jag nästan inte leva”, säger hon. Framförallt är det läxorna som skapar stressen. ”Hur ska jag hinna? Hur ska jag orkar? Jag är ju dödstrött när jag kommer hem från skolan!”

Jävla läxor!

Det är klart att man kan lära sej precis lika mycket UTAN läxor!

Of course! Och självklart!

Det första jag säger till den lilla skruttan när hon berättat färdigt, är ”Dessa JÄVLA läxor!!”. Hon tittar förvånat på mej, som om hon inte tror på vad hon hört riktigt.

”Ja, jag menar det! Läxor förstör mer än bygger upp – det är jag helt säker på!”.

Hon ser lite lättad ut. Det är som om det plötsligt är okey att tycka illa om läxor, och att hon FÅR säga att hon ”hatar läxor”.

Läxor skapar enorm stress i många hem. Föräldrar måste tjata tjata tjata. De blir osams med barnen, som känner sig pressade, och som helst vill vara lediga på sin FRIA TID. Och så sätter dom sej till slut, efter 1 timmes tjat, med läxorna och så fattar dom inte, eller så har dom glömt vad läraren sa, eller så orkar dom helt enkelt inte och lägger sej över boken och ”dööööör” lite grann….och så blir mamma/pappa SKITARG och så blir barnet ledset och känner sej misslyckat. Och föräldrarna kan inte förklara läxan – antingen för att dom inte KAN, eller för att dom inte FÖRSTÅR eller för att dom är URUSLA på att förklara (för föräldrar är inte PEDAGOGER).

För att inte tala om alla singelföräldrar, med fler än ett barn….som springer som små lämlar mellan barnens rum och försöker få alla barn att göra läxan, ELLER sitter med alla vid köksbordet och försöker hjälpa alla tre/fyra/fem samtidigt, och alla stör alla och det blir bara kaos av alltihop, fast föräldern kanske helst ville diska, eller sitta en stund framför TV:n eller andas ut en stund efter en lång arbetsdag, gå till affären, hämta barn på fritids och sen laga mat…..Puh!

Kanske hade föräldern helst velat sitta en stund med någon, eller alla barnen, i soffan och gosa en stund och prata om hur dagen var….eller nåt. Men DET GÅR INTE, för läxor SKA göras! Blä!

Jag minns PRESSEN och STRESSEN som hängde över en jämt jämt när man var barn och ALDRIG ”ledig”. Jag minns hur jobbigt det var att vilja gå på dansen/handbollen/fotbollen/kören/sången (ja, jag hade massor av intressen!), men känna att jag måste VÄLJA mellan läxan och fritidssysslan. Man hinner inte båda! Jag valde fritidssysslan. Jämt. Mina föräldrar tjatade inte om läxan. Det gick rätt bra ändå. Jag var en ”medelmåttig elev”. Typ.

Jag såg ett tv-program för läääääääääääänge sen, där en FORSKARE som forskat i läxans vara eller icke vara, och han sa att skolor som är LÄXFRIA kommer precis lika långt och har precis lika duktiga elever som dom skolor som har mycket läxor. DESSUTOM mår läxfria skolors barn bättre, för dom är inte lika stressade och ser mer POSITIVT på sin skola.

Punkt.

Så:     BORT MED LÄXORNA!

Plugga själv lär man sej ändå. I skolan.

Och kanske det är roligare att plugga hemma sen, på Universitetet/Högskolan, eftersom man inte krääääks på det.

Är det någon som startat en ”Vi-som-är-emot-läxor-grupp”, så säg till!

I´m in!

Något som dyker upp i mitt huvud när jag två dagar i rad jobbat med barngrupper, är VAD som är bäst, för barnen/för människor/för utveckling/för samhället/för Världen/för Universum!

Oj, nu tog jag i….

Men iallafall:

Jag har träffar två barngrupper. Det var första gången jag träffade båda grupperna, så att då går det en hel del tid till att bara ”lära känna” och ”känna in” och ”testa gränser” osv osv. Man kan inte förvänta sig Underverk på ett möte liksom….

…även om det är min Livsinställning. Mitt Kloka och Mogna jag säger att man måste ”se tiden ann” och ”vänta” och ”lära känna” och ”ta det lugnt” och ”Gud byggde inte världen på en dag” och ”även solen har fläckar” och ”ibland går det upp och ibland går det ner” och ”man ska inte gå över ån efter vatten” och ”vem kan segla förutan vind”….Oj, nu spårade jag ur igen!

Fast det FÅR jag i den här bloggen. Det är det som är så skönt. Jag FÅR vara knäpp och urspårad, och bara ”jag”. I min andra blogg måste jag vara SERIÖS.

I båda barngrupperna fanns ett litet gäng med ”myror i brallan” på olika sätt.

Det fanns också ett gäng som VILLE något, som var Nyfikna och som hade lust att ”ha grupp/prata”, och vara seriösa.

Men dom med ”myror i brallan” sabbade. Fullkomligt. Inget blev som jag hade tänkt. Men nu är jag en sån som hela tiden kan ”gilla läget” och ”vända om” – vända kappan efter vinden. Ha ha ha. Nejdå, men funkar inte det ena så får man göra något annat, och funkar inte det så får man ”trolla med knäna”. Hej och hå!

Grejen är bara att jag tyckte så synd om det lilla gänget som jag såg VILLE något! De som hela tiden fick ”vänta in” Galenskaparna. De som hade ett Tålamod av Guds nåde.

Ska man samla ”Alla-som-Funkar” i en grupp och jobba på och låta dom utvecklas och gro  i EN grupp, och låta ”Myror-i-Brallan-typerna” vara i en annan grupp, och myllra på tills dom tröttnar, eller nåt? Eller ska man låta dom lugna typerna lugna ner ”myrorna” genom att dela några lugna med några ”myror”?

Sen fortsatte mina tankar:

Vi är rätt så jämlika i Sverige (mellan könen), och ”vi” kämpar på med att bli ännu mer jämlika i löner, i rättvisa, i allt….och så kommer det en massa typer från andra länder och har En Helt Annan inställning till oss kvinnor…Ska vi då blanda hela konkarongen, eller ska vi ställa dom Jämställda kvinnorna och männen på EN sida och Dom som tycker att Män ska Bestämma över Kvinnor på Den Andra Sidan? Eller ska vi vänta in ”dom där” tills dom fattar att vi ÄR jämlika?

Hur ska vi göra?

Ska alla som är EMOT vapen bo på ett ställe i Peace-landet, och alla dom som tror på krig och är FÖR vapen, får bo i The War Land?

Ska dom som tror på Diktatur bo i Diktaturlandet och alla dom som tror på Demokrati ska flytta till Demokratilandet?

Hur ska vi gå vidare med vårat människosläkte egentligen och hur lär vi oss mest och utvecklas mest? Genom att blanda eller genom att separera?

Dessa tankar hamnade jag i?

Vad är bäst, utvecklingsmässigt, för en människa, liksom?