På sjuttiotalet kände vi efter hur det skulle vara. Det var Den Goda Viljan/Känslan, som räknades.
Det fanns många eldsjälar som ville Rädda Världen, Stoppa Alla Krig och som levde i någon slags Gemensam Kärleks Flower-Power-bubbla. Det fanns inga könssjukdomar (nästan) och p-pillren hade nyss kommit….och plötsligt skulle män och kvinnor vara JÄMLIKA. Samma likadana.
Det var då jag utvecklades från barn till ungdom och vidare till vuxen. Den nästan viktigaste perioden i livet, kan jag tycka….
….fast jag VET att barndomen präglar en än mer!
Barndomen är Grunden och är URVIKTIG.
Jag växte alltså upp under Kärlekstiden – då när vi trodde att människor ville gott, att människor egentligen ville upphöra med krig, att ”vi” slogs (ha ha ha!) för detta. Det var”Vi-skapar-tillsammans-åren”. När man då arbetade så utgick människor ifrån att man gjorde sitt bästa, och man gjorde det på Sitt Eget Sätt, eller i samråd med andra. I Kärlekens namn. I Godhetens namn. Amen.
Sen kom 80-talet, och då hade jag fullt upp med småbarn, så det försvann. Jag var MAMMA. Men singel också. Så jag delade upp livet i ”festa-och-ha-kul-och-vara-singel” med att vara MAMMA. Mammarollen var VIKTIGAST x 1000.
På arbetsmarknaden utvecklades då (80-talet) ”JAG-åren”; Me, myself and I! Hela 90-talet präglades sedan av ”JAG FÖRST!”. Egocentrikernas tid. JAG är viktigast. Kostymer, strikt och högklackat. Långa naglar, fixat hår och vax i håret.
Sen kom den här tiden på 2000-talet då allt ska BEVISAS. Är det dom som utvecklades och blev vuxna under 80-90-talet som nu ifrågasätter flummarna från 70-talet? Vi som trodde på kärlek, och på Varandra! På 80-90-talet hade man nog av sej själv (dom som var vuxna då alltså!).
Nu vill ”dom” att ”vi” ska BEVISA allt genom en massa papper och scheman (eller konton och filer på nätet) som ska fyllas i och undertecknas och bevisas och understrykas, och delas i småbitar och struktureras upp och bevisas igen för allt och alla……
….. och alla sekreterare som vi hade på 70-talet har slutat/avskedats/gått i pension/”behövs inte mer”, så det är inte någon administrativ personal som ska göra det – nej, det är den Befintliga personalen som ska ”bevisa” att dom ”behandlar/agerar rätt”, ”undervisar rätt”, ”gör rätt saker”. In absurdum.
Det ska fyllas i alla möjliga blanketter och avtal och behandlingsplaner. Förut PRATADE man med sina klienter och patienter, nu frågar man dom 40 frågor och sedan sammanställer man det i en blankett (eller tvåhundra), och så skapar man en ”trolig diagnos” och därefter en ”behandlingsplan” eller en ”Åtgärdsplan” och sen ska man genomföra detta i ”Genomförandeplanen” , för att sedan träffas och fylla i ”Uppföljningsplanen” och till slut ska man träffas för att fylla i Avslut, med ”datum, tid och plats och närvarande personer”.
Och mellan dessa ifyllande av planer och blanketter, ska man träffa Viktiga Personer och prata om OM man gör ”rätt saker” på ”rätt sätt” och OM man under tiden fyller i ”rätt blanketter”. Dessa möten tar TID. Värdefull tid.
Detta blankett-skrivande och mötesträffande tar MYCKET längre tid än alla samtal man hade tid med förr.
Det viktiga är INTE att man gör ett BRA jobb utifrån MÄNSKLIGA känslor, utan det VIKTIGA är att man kan BEVISA för Övermyndigheter (eller chefer) ATT man följt STRUKTUREN.
”VA? Mådde den behandlade personen skitdåligt under hela processen, och sedan efteråt också? Eeeeeh…..men det spelar ingen roll, för VI har iallafall ryggarna fria och har gjort det som är ålagt oss!”
Och allt ska fyllas i på datorer, OCH på papper. För vi som började förstå oss på datorer som Jättevuxna, har inte allt i ryggmärgen, som dom yngre har, så vi vill ha det på papper OCKSÅ, så att vi ”kan ta fram det och titta på det – på riktigt! I verkligheten.”
Diskussionerna handlar nästan mer om om man har fyllt i rätt papper, än om hur en människa verkligen MÅR, och om man hjälpt människan i PRAKTIKEN. I VERKLIGHETEN.
För vi lever inte efter våra mallar, blanketter och Vårdplaner – vi lever På Riktigt.
En människa är en hel kropp med alla sina sinnen. Och ALLT i en människas både inre, yttre och omgivning, spelar roll.
DET måste vi tänka på. Men det gör ”vi”* inte.
”Vi” tänker bara på att rätt blanketter är ifyllda.
……………………………..
*PS. ”dom”.
erviluca #mammatillfyrakillar 