RSS Flöde

Månadsarkiv: november 2013

”Jag ska knulla din mamma!” /erviluca

Postat den

 

= knulla av??

Alla dessa könsord! Och alla andra otäcka uttryck och sätt att avreagera sig på….Varifrån kommer de? USA? Andra länder? ”Jag ska KNULLA DIN MAMMA!” I vårt språk blir det så FEL och ÄCKLIGT. På andra språk kanske det låter mer…”normalt”?

”Jag ska kutta dig!” var det en kille som sa för några år sedan.

”EEeeeeeh….du ska VAD??”.

”Kutta dig!”

”EEEeeeeeh….?”.

”Meh: sticka dig med kniv!!”

”Jahaaaa….cut….cut…cutta! Typ…Jahaaaa, ska du SKÄRA MIG med kniv??” *förvånad* ”Här? Nu?”

”Meh! Det är ju bara sånt man SÄGER juh!”

Men hur vet man att det bara är något som någon SÄGER??? Hur vet man när det är ett HOT, som är på riktigt?? Vi svenskar har ju som TRADITION att vara så ÄRLIGA som vi bara kan. Ärliga och kanske lite naiva (men det är ett fint drag, så det så!).

”Jag ska knulla din mamma!” säger en SNYGG kille ilsket till en av mina söner (låtsas vi)

”Okey….Jag ska höra med henne…?Menar du nu? Här?” svarar sonen

”……………?” *mållös*

”Maaammmaaaa! Du sa att jag skulle säga till när…..”

*mamman kommer* *mamman tittar på Arge Mannen* ;

”Ja tack!”

🙂

 

 

 

Annonser

I natt sjöng jag i Melodifestivalen /erviluca

Postat den

I natt sjöng jag i den svenska uttagningen till Melodifestivalen.

Det var en plats kvar/över, precis innan Melodifestivalen skulle sändas, så jag ”ställde upp”, för att vara schysst liksom, men hade varken tid eller pengar att fixa med klänning och sånt, så jag tog en gammal kjol och satte på mej, hittade ingen blus så jag tänkte sjunga med bar överkropp (!). ”Det spelar väl ingen roll”…tänkte jag.

Sen hade jag bestämt att sjunga en sång av någon känd grupp, typ Beatles eller nåt…(minns inte), och jag trodde att jag kunde sången ”rätt bra”, men precis innan jag skulle in och sjunga, kom jag  på att jag nog inte kunde den så bra ändå…. Jag sa det till en kvinna, som jobbade där (bakom scenen), som nästan gick i taket av frustration (!), så hon sprang iväg och fixade texten via någon dator, och så sa hon att jag skulle lägga pappret med texten så att tittarna inte såg att jag inte kunde texten.

Precis innan jag gick in tänkte jag att det kanske inte var så bra att sjunga med bar överkropp, för folk kunde bli upprörda, så då tog jag en rosa sjal som jag hade med mej, och virade om brösten! Sen gick jag in och sjöng.

Jag var ganska nervös och osäker och stod där inför miljontals tittare + publik och sjöng sången lite halvtaskigt sådär, och jag sjöng med svag och osäker röst, med gammal ful kjol och rosa sjal virad runt brösten.

Efteråt insåg jag att jag inte borde ha ställt upp alls, och jag skämdes och kände mej dum, men samtidigt kände jag att ”gjort är gjort” och kan inte göras ”ogjort”.

Sen gick jag och satte mej i publiken för att se resten av föreställningen. När jag kom in försökte jag att inte titta på någon och jag försökte ”låtsas som om det regnade”, för jag ville inte veta vad folk tyckte om min insats. Jag förstod ju att den varit helt misslyckad.

Jag satte mej tillrätta i publiken, och då kom Anders Do(en gammal klasskompis som jag var förälskad i i åk 4)  och kramade om mej och sa att det jag gjort varit ”för jävligt dåligt”, och att han inte fattade att jag kunde sätta på mej så otroligt fula kläder, ”….med en SJAL runt brösten! Brösten såg ju helt fyrkantiga ut i den!”, men att det ändå inte spelade någon roll för han tyckte om mej ändå.

Min Storasyster sjöng också, men hon var mycket mer förberedd och hade en väldigt snygg vit-beige klänning på sej och sjöng rätt bra, men hon vann inte (heller).

En kille i publiken (någon kompis´kompis från ungdomsåren: Rolle) hällde ett godisregn över mej när jag satt där i publiken, som för att visa att jag var rätt okey ändå, fast jag gjort ett uselt uppträdande.

Sen sjöng en stor kör  en sång om cancer, och alla i kören hade, eller hade haft, cancer, och då insåg jag att mitt problem (att ha gjort bort mej) var pyttelitet jämfört med alla som kämpade med cancer.

Sen vaknade jag. Och kände mej dum: Jag borde inte ha uppträtt alls! Skäms nästan fortfarande…..

 

😛

 

 

Om (att hata) läxor (igen) /erviluca

Postat den

Hon kommer för att prata med mej, för att hon känner sej så otroligt stressad. Hon känner sej deppig och ”tänker negativa tankar” och ”det blir som en negativ spiral och till slut orkar jag nästan inte leva”, säger hon. Framförallt är det läxorna som skapar stressen. ”Hur ska jag hinna? Hur ska jag orkar? Jag är ju dödstrött när jag kommer hem från skolan!”

Jävla läxor!

Det är klart att man kan lära sej precis lika mycket UTAN läxor!

Of course! Och självklart!

Det första jag säger till den lilla skruttan när hon berättat färdigt, är ”Dessa JÄVLA läxor!!”. Hon tittar förvånat på mej, som om hon inte tror på vad hon hört riktigt.

”Ja, jag menar det! Läxor förstör mer än bygger upp – det är jag helt säker på!”.

Hon ser lite lättad ut. Det är som om det plötsligt är okey att tycka illa om läxor, och att hon FÅR säga att hon ”hatar läxor”.

Läxor skapar enorm stress i många hem. Föräldrar måste tjata tjata tjata. De blir osams med barnen, som känner sig pressade, och som helst vill vara lediga på sin FRIA TID. Och så sätter dom sej till slut, efter 1 timmes tjat, med läxorna och så fattar dom inte, eller så har dom glömt vad läraren sa, eller så orkar dom helt enkelt inte och lägger sej över boken och ”dööööör” lite grann….och så blir mamma/pappa SKITARG och så blir barnet ledset och känner sej misslyckat. Och föräldrarna kan inte förklara läxan – antingen för att dom inte KAN, eller för att dom inte FÖRSTÅR eller för att dom är URUSLA på att förklara (för föräldrar är inte PEDAGOGER).

För att inte tala om alla singelföräldrar, med fler än ett barn….som springer som små lämlar mellan barnens rum och försöker få alla barn att göra läxan, ELLER sitter med alla vid köksbordet och försöker hjälpa alla tre/fyra/fem samtidigt, och alla stör alla och det blir bara kaos av alltihop, fast föräldern kanske helst ville diska, eller sitta en stund framför TV:n eller andas ut en stund efter en lång arbetsdag, gå till affären, hämta barn på fritids och sen laga mat…..Puh!

Kanske hade föräldern helst velat sitta en stund med någon, eller alla barnen, i soffan och gosa en stund och prata om hur dagen var….eller nåt. Men DET GÅR INTE, för läxor SKA göras! Blä!

Jag minns PRESSEN och STRESSEN som hängde över en jämt jämt när man var barn och ALDRIG ”ledig”. Jag minns hur jobbigt det var att vilja gå på dansen/handbollen/fotbollen/kören/sången (ja, jag hade massor av intressen!), men känna att jag måste VÄLJA mellan läxan och fritidssysslan. Man hinner inte båda! Jag valde fritidssysslan. Jämt. Mina föräldrar tjatade inte om läxan. Det gick rätt bra ändå. Jag var en ”medelmåttig elev”. Typ.

Jag såg ett tv-program för läääääääääääänge sen, där en FORSKARE som forskat i läxans vara eller icke vara, och han sa att skolor som är LÄXFRIA kommer precis lika långt och har precis lika duktiga elever som dom skolor som har mycket läxor. DESSUTOM mår läxfria skolors barn bättre, för dom är inte lika stressade och ser mer POSITIVT på sin skola.

Punkt.

Så:     BORT MED LÄXORNA!

Plugga själv lär man sej ändå. I skolan.

Och kanske det är roligare att plugga hemma sen, på Universitetet/Högskolan, eftersom man inte krääääks på det.

Är det någon som startat en ”Vi-som-är-emot-läxor-grupp”, så säg till!

I´m in!

Ska man blanda….? /erviluca

Postat den

Något som dyker upp i mitt huvud när jag två dagar i rad jobbat med barngrupper, är VAD som är bäst, för barnen/för människor/för utveckling/för samhället/för Världen/för Universum!

Oj, nu tog jag i….

Men iallafall:

Jag har träffar två barngrupper. Det var första gången jag träffade båda grupperna, så att då går det en hel del tid till att bara ”lära känna” och ”känna in” och ”testa gränser” osv osv. Man kan inte förvänta sig Underverk på ett möte liksom….

…även om det är min Livsinställning. Mitt Kloka och Mogna jag säger att man måste ”se tiden ann” och ”vänta” och ”lära känna” och ”ta det lugnt” och ”Gud byggde inte världen på en dag” och ”även solen har fläckar” och ”ibland går det upp och ibland går det ner” och ”man ska inte gå över ån efter vatten” och ”vem kan segla förutan vind”….Oj, nu spårade jag ur igen!

Fast det FÅR jag i den här bloggen. Det är det som är så skönt. Jag FÅR vara knäpp och urspårad, och bara ”jag”. I min andra blogg måste jag vara SERIÖS.

I båda barngrupperna fanns ett litet gäng med ”myror i brallan” på olika sätt.

Det fanns också ett gäng som VILLE något, som var Nyfikna och som hade lust att ”ha grupp/prata”, och vara seriösa.

Men dom med ”myror i brallan” sabbade. Fullkomligt. Inget blev som jag hade tänkt. Men nu är jag en sån som hela tiden kan ”gilla läget” och ”vända om” – vända kappan efter vinden. Ha ha ha. Nejdå, men funkar inte det ena så får man göra något annat, och funkar inte det så får man ”trolla med knäna”. Hej och hå!

Simple ADHD behavior modification techniques help children perform better in school.

 

 

 

 

 

Grejen är bara att jag tyckte så synd om det lilla gänget som jag såg VILLE något! De som hela tiden fick ”vänta in” Galenskaparna. De som hade ett Tålamod av Guds nåde.

Ska man samla ”Alla-som-Funkar” i en grupp och jobba på och låta dom utvecklas och gro  i EN grupp, och låta ”Myror-i-Brallan-typerna” vara i en annan grupp, och myllra på tills dom tröttnar, eller nåt? Eller ska man låta dom lugna typerna lugna ner ”myrorna” genom att dela några lugna med några ”myror”?

Sen fortsatte mina tankar:

Vi är rätt så jämlika i Sverige (mellan könen), och ”vi” kämpar på med att bli ännu mer jämlika i löner, i rättvisa, i allt….och så kommer det en massa typer från andra länder och har En Helt Annan inställning till oss kvinnor…Ska vi då blanda hela konkarongen, eller ska vi ställa dom Jämställda kvinnorna och männen på EN sida och Dom som tycker att Män ska Bestämma över Kvinnor på Den Andra Sidan? Eller ska vi vänta in ”dom där” tills dom fattar att vi ÄR jämlika?

Hur ska vi göra?

Ska alla som är EMOT vapen bo på ett ställe i Peace-landet, och alla dom som tror på krig och är FÖR vapen, får bo i The War Land?

Ska dom som tror på Diktatur bo i Diktaturlandet och alla dom som tror på Demokrati ska flytta till Demokratilandet?

Hur ska vi gå vidare med vårat människosläkte egentligen och hur lär vi oss mest och utvecklas mest? Genom att blanda eller genom att separera?

Dessa tankar hamnade jag i?

Vad är bäst, utvecklingsmässigt, för en människa, liksom?

 

Årets Viktigaste Beslut /erviluca

Postat den

Jag håller tungan rätt i munnen när jag ska fatta Årets Viktigaste Beslut. Puh, jag börjar svettas nästan innan jag börjat.

Jag kollar runt, kollar här, kollar där……

…… bläddrar, tittar……..

……. funderar och funderar igen….

Puh!

Tänker och tänker.

Vänder hjärnan ut och in och tvärs över…..

…låter den göra kullerbyttor och tänker lite igen…..

Fi faan vad det här beslutet är svårt.

Och ändå måste det tas varje år.

Jävlar i min låda!

Årets Svåraste och Viktigaste Beslut……

Hm……

Hm igen…..

Hm, hm, hm…….

Näe! Det går inte!

Hela året kommer att förstöras om jag fattar FEL beslut!

Ändå kan ingen göra det åt mej!

Det här MÅSTE jag göra själv.

*suckar*

*våndas*

Tittar, tänker, funderar, fnular, fantiserar, tänker ”tänk om….” och ”…eller….?”

Näe, nu jävlar måste jag bestämma mig!

Kom igen!

Puh!

 

NU är 2014 års Almanacka vald!

*pustar ut*

 

 

Men tänk om jag valde fel!

Lärare jag haft /erviluca

Postat den

Lite minnen om lärare:

I ettan hade vi två lärare – en smal med brunt permanentat tanthår (Fröken Dahlgren) och en jättetjock med kort permanentat hår (Fröken Tonér). Båda var okey, men jag tror jag gillade Toner bäst. Speciellt när hon satte på sej skidkläder och skulle åka skidor med oss. Ha ha ha. Hon var inte ”lite rund” – hon var ENORM. Jag minns att jag uppskattade hennes ansträngning jättemycket.

När vi skulle göra en teater av när Jesus-barnet föddes, till julavslutningen, blev jag dock väldigt ledsen och besviken, för fröken Tonér bestämde att Karin W skulle vara Maria (och jag var så avundsjuk att jag nästan dog!). Vad jag fick vara minns jag inte. Ett får kanske… eller möjligen en ängel, men jag tror inte det, för hade jag fått vara en ängel hade jag nog varit lite nöjd iallafall.  Jag minns fortfarande KÄNSLAN av besvikelse och avund, som jag fick bemästra allt vad jag orkade. Jag tyckte Karin W var den sämsta Maria som någonsin existerat. Inte alls lik.  (förlåt, Karin!)

DESSUTOM minns jag att fröken Tonér vid något tillfälle hävde ur sej att ”Erika kommer det inte att bli något av…Karin W däremot kommer säkert att plugga vidare och bli något riktigt viktigt”. Det sved, kan jag säga. Jag hade lust att åka tillbaka till Sala när jag blev färdig familjeterapeut och slänga diplomet i hennes ansikte och säga ”Inte bli något, va?!?”. Men hon glömde säkert att hon sagt så (samt att hon förmodligen inte ens fanns längre då). Förresten pluggade inte Karin vidare. Ha, Tonér! Du hade fel! Så fel! Fast vi ”blev något” båda två.

Sen hade vi någon tant (Fröken Länström, tror jag hon hette) i tvåan-trean någon gång, och jag tror hon var vikarie. Hon tyckte så mycket om baaaaarn! Det sa hon ofta. Hon hade inga regler eller gränser för något, och hon sa nästan aldrig ifrån när det var bråkigt, utan satt bara där och ”tyckte så mycket om baaaarn”. Jag minns att när vi skulle ha teckning så ritade hon teckningar ÅT oss och så fick vi fylla i med färger, och när vi hade prov hjälpte hon oss så att vi fick alla rätt. ”Om alla är snälla idag så får ni godis!” sa hon ofta, och för det mesta var INTE alla ”snälla”, utan det var några som busade ändå (Thomas kanske, och Sven och kanske Uffe….?), men sen fick jag och någon till springa till ICA och köpa godis iallafall! Jag vet inte hur ofta det hände, och man gör ju om sina minnen, men jag trooor det var rätt ofta.

Det var på den tiden när alla fick betyg ifrån första klass, och när hon satte betyg fick vi jättefina betyg allihop (tror jag). Iallafall fick jag nästan bara 5:or minns jag. Bara för att hon ”tyckte så mycket om baaaarn”!

I mellanstadiet hade vi Gilbert Åkerlind. Han älskade England mest av allt, har jag för mej. Han pratade ofta om England, och vid något tillfälle fick vi se bilder från hans semester när han varit i England med sin fru och sina barn. Magister Åkerlind blev av och till helt Gaaaaalen: ”PANG!” sa det och så exploderade han. Då kastade han tavelsudden på den han blivit arg på, eller så slog han pekpinnen hårt i katedern eller en bänk, så att den gick i tusen bitar (pekpinnen alltså), och så skrek han. Det var läskigt. Ibland kastade han en krita på den han blev arg på. Det var nästan alltid killar som råkade illa ut. Jag minns inte att han kastade sudd eller krita på någon tjej. Kanske på Karin C, om hon fick något fnitteranfall….

Emellan utbrotten var han rätt loj, och lite ”låt-gå:ig” och hade ingen direkt kontroll på klassen. Fast vi var en rätt okey klass ändå. Det var många bra och schyssta människor i klassen. En bra klass, helt enkelt.

Sen var det högstadiet. Där hade vi ett gäng konstiga typer som lärare: Det var Kemiläraren, som säkert var jättekunnig, men som hade en andedräkt som kunde döda (!), spottade när han pratade och hade långa slemsträngar som visade sej i munnen när han pratade.Det var svårt att koncentrera sej på vad han sa, när man var så äcklad, och det gick inte att sitta långt fram, för man kände LUKTEN på långt håll… För att inte tala om när han kom förbi ens sittplats och skulle förklara något. Då höll man andan tills man blev blå i ansiktet.

Sen var det den lilla tanten i biologi, som vi hade NOLL respekt för. Hon var pytteliten, hade NOLL karisma, hade gnällig och pipig röst och verkade rätt uttråkad. Jag tänker att det ämnet borde kunna hålla elever nyfikna och vakna, men icke! Ibland körde vi över henne helt, genom att helt enkelt inte lyssna, och istället prata med varandra. Då blev hon arg och pep: ”Näe, nu går jag och så kommer jag tillbaka när ni lugnat er” och så gick hon till lärarrummet. Hälften av klassen märkte det inte ens, tills någon frågade: ”Vart tog läraren vägen??”.

Sen hade vi en tant  i något ämne…kanske var det matte? Hon hade också så dålig andedräkt, och STANK rök, så även om man inte förstod uppgiften så frågade man inte henne, för man kunde inte hålla andan så länge, när hon böjde sej över bänken för att förklara.

I tyska  hade vi Mauritz. Han var ”typ 100 år” och var halvdöv och halvblind. Han körde sina lektioner där framme vid svarta tavlan helt omedveten om vad eleverna sysslade med, eftersom han varken såg eller hörde tillräckligt bra. När vi hade prov, tog många helt sonika upp böckerna och skrev av, eftersom han inte såg vad vi gjorde. Han ställde frågor ibland, men när man sedan svarade, hörde han inte, så det kunde bli hur tokigt som helst.

I Samhällskunskap hade vi en farbror, som alltid hade ”kostym” eller kavaj och finbyxor samt håret kammat över flinten från öra till öra med brylkräm. Ofta luktade han alkohol och ibland var han full, men försökte ”låtsas vara nykter”. Ibland låg brylkrämen som en klump mitt i hårstriporna, och ibland hängde håret åt fel håll. Det hände också att han hade omaka strumpor, eller byxorna nerstoppade i strumporna. Det var omöjligt att känna respekt för denne man, eller ens lyssna på vad han hade att säga….

…men en elev gotta do what en elev gotta do, dvs sitta still vid bänken och ”härda ut”.

I religion hade vi en lärare som verkligen ”brann” för sitt ämne. Hon var också respektfull mot oss elever. Jag tror hon hette Karin, men är inte säker. Jag blev nästan intresserad av religion pga henne. Men bara nästan.

I svenska hade vi Annika. Hon var klart bäst! Hon var rolig, tokig, verkade tycka om oss och sitt ämne, hade humor och var den bästa läraren helt enkelt!

I Bild minns jag inte. Jag minns bara att jag förundrades över hur man kan göra ett sånt KUL ämne så tråkigt. Skickligt, liksom. Not.

I musik tror jag vi hade någon snygg manlig lärare. Men minns inte riktigt. Minns inte slöjdläraren heller. Jag minns bara att jag inte var någe bra på träslöjd, fast jag tyckte det var rätt kul….men jag hade inte tålamod nog att ”vara noggrann”, vilket man ju måste vara när man ska snickra ihop saker…Iallafall i skolan.

Gymnasielärarna var ett skämt. Jag begriper inte att lärare, som är helt knasiga, får vara lärare! Som elev gällde det bara att ”härda ut” – klara av att stå ut genom lektionerna.

I svenska hade vi en gammal gammal tant, som både hörde och såg dåligt, och som vimsade runt med svenskan på ett sätt som var helt obegripligt (och då gillade jag ju ämnet! Iallafall INNAN!). Jag blev dödstrött på Anders i klassen, som hela tiden knackade i bänken, varvid svenskaläraren ropade ”Kom in!”, gick sen fram till dörren och öppnade, och konstaterade att ingen var där, och så sa hon ”Konstigt….visst knackade det?”, och så började det om från början. Ibland ropade vi : ”SLUTA NU ANDERS!!!” och då kanske han hejdade sej en stund men sen…. och läraren fortsatte gå på det, om och om igen.

I biologi hade vi en liten gubbe, som såg ut som en liten köttbulle. Han hade väldigt pipig röst och maaaalde på med sin undervisning framme vid katedern och han var såååååå tråkig så att jag nästan somnade.

I samhällskunskap hade vi en spinkig gubbe som såg ut som 100 år, och han var lite äcklig, för vad han än pratade om så kom han in på sex. Vi slog ofta vad om hur lång tid det skulle ta innan han kom in på sex INNAN lektionen, och så…”Jag vann! 5 minuter!” Eftersom vi visste att han var gift med gymnastikläraren,  som var en otroligt spinkig gammal torr trist ”speta”, så var vi lite äcklade sen när vi hade gympa och tänkte på honom och henne, och sex. Uäck! Gympa med henne var booooooring! Zzzznark!

I historia hade vi en Manlig Man som hade värsta karisman och en mörk röst som HÖRDES! Ingen vågade säga buh de lektionerna. HAN kunde undervisa! Och gjorde det intressant! Och krävde saker av oss. Bara hans uppenbarelse gjorde att vi satt som ljus.

I fysik hade vi Den Bästa Läraren. Han var såååå glad och såååå intresserad av OSS, och sååååå rolig och såååå tokig. Han tycktes ÄLSKA sitt ämne, alla elever och livet! Han skuttade runt i klassrummet och VAR atomer som krockade, eller neutroner eller vad han skulle förklara, och man MINDES det han sa eftersom man såg honom framför sej skuttandes runt som atom etc.

I matte hade vi Sherlock Holmes. Ja, faktiskt. Han hade sån hatt på sej och rutig väst. Han var liten och torr och jag fick en känsla av att han ”hatade” barn. Han hade gnällig röst och var urdålig på att förklara. Om man sa att man inte förstod, suckade han och sa att man var ”dum i huvet”…. Ni förstår varifrån min mattenegativitet kommer, va?

Lärare är VIKTIGA. Man minns dom hela livet. Man minns om dom ”hjälpte en” eller ”stjälpte en”. Man minns om dom ”väckte ett intresse” eller ”släckte ett intresse”. Man minns om dom tittade på en med snälla, nyfikna ögon, eller om dom såg irriterade ut. Man  minns deras gnälliga eller deras glada röster.

Lärare är verkligen viktiga!

Inte lika viktiga som föräldrar, men nästintill….

 

En jävla massa Beslut! /erviluca

Postat den

Alla dessa Beslut!

Det är Små Beslut, Stora Beslut, Ointressanta Beslut, Ovidkommande Beslut, Löjliga Beslut, Ansvarsfulla Beslut, Livsavgörande Beslut, Tramsiga Beslut, Gränsöverskridande Beslut, Ekonomiska Beslut, Känslomässiga Beslut, Mammiga Beslut, Vuxna Beslut,  Barnsliga Beslut, Elbeslut, Utomhusbeslut, Inomhusbeslut, Beslut för kropp, Beslut för själ, Kortvariga Beslut, Spontana Beslut, Genomtänkta Beslut……

Jag vill inte!

december -11  -- januari -12 048

Jag vill vara BARN igen och låta någon ANNAN besluta!

Not.

För jag vill bestämma själv!

Om man kryper under täcket och gömmer sej där ett tag – går det över då?

Ååååååh!