RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2013

Förr i tiden blev man inte tjock ELLER Knäckångest /erviluca

Postat den

 

Fan, vad jag blir trött på att man liksom inte kan äta Något utan att det ”sätter sej” någonstans! Man kan fanimej inte ens TITTA på godis och god mat och sånt utan att det liksom hoppar på en. Det är någon slags Placebo-effekt på något vis. Man TROR att man ska bli tjock, och så blir man det bara för att man tror det.

Jag försöker tro att jag INTE ska bli tjock, men DET funkar inte, konstigt nog.

Vi gjorde lite julgodis, ”för baaaaarnens skull”, och jag var JÄTTEDUKTIG och slickade inte ens slickepotten eller skedarna och skålarna efteråt. Sen åt jag nästan inget julgodis den första dagen……

……. eller den andra…….

…….eller ens den tredje….

…men sen var det som om godiset pratade med mej genom kylskåpsdörren, ropade ”Ho hooooo! Du kan väl iallafall SMAKA – annars vet du ju inte om det är gott!?”

Typ.

Så jag smakade lite grann dag fyra. Jätteduktigt bara lite grann.

Men så var det ”nästan-slut” i burkarna  idag. Det skvalpade runt några knäck på botten av en JÄTTESTOR burk – alldeles ensamma. Det är ju sååååå dumt att ha en JÄTTESTOR burk, när man bara har några FÅ knäckar kvar. Och i chokladfudge-burken var det bara några små trasiga bitar kvar. DOM kunde jag ju äta upp jättefort utan att jag ens märkte det….

…fast jag tror dom bitarna satte sej på kinderna.

Jag KUNDE ha flyttat knäcken till en mindre burk, men det tänkte jag inte på ens, då, när dom låg där och såg så ensamma ut….. ..och det ÄR ju så gott med knäck. Dessutom hade jag gjort POLKAGRISKNÄCK.

Man skulle smula sönder polkagrisar i en MORTEL. Har jag någon mortel? Svar: Nej. Borde få en i födelsedagspresent. Men jag tänkte att ”det går nog lika bra med hammare”, så jag hamrade sönder polkagrisarna, som sprätte över hela köket (!). Hundarna sprang lyckliga runt och åt upp alla bitar som hamnade på golvet eller på kökssoffan….Det kallas för Effektiv Städning.

 

Går det lika bra med selleri hammare (undrar alla ivriga matintresserade läsare, som givetvis har en mortel)? Svar: Nej. Bitarna blev alldeles för stora, OCH det var jättesvårt, men det fick gå ändå. Blev polkagrisknäcken god? Svar: Ja, men inte lika god som jag trodde att den skulle bli.

Idag åt jag alltså upp Resten Av De Knäckar Som Liksom Blivit Över (kan man säga…). Det var typ två stycken i taget flera gånger om.

Jag tycker det är för jävligt att EN knäck innehåller så mycket Elände och att det tar 20 minuter att SPRINGA bort den. Typ. Jag tycker det är ORÄTTVIST, på något sätt. För nu, OM jag åt typ 20 knäckar….så borde jag alltså springa…*räknar* (tänk på att jag är självdiagnosticerad dyskalkylist)…. LÅNGT och LÄNGE! Så långt och länge att det är lika bra att skita i alltihop.

Det är bara att gå och lägga sej och dö. Typ.

Snart når ändå magen knäna. Det gjorde den nästan visserligen INNAN knäcken också, men ändå!

Jag är så trött på att ALLT GOTT sätter sej på kinderna, under hakan (dubbel- och trippelhaka bildas) samt på magen och ryggen bara man TITTAR på skiten. Det är ORÄTTVIST!

Och jag vill inte veta hur många kalorier allt innehåller och hur farligt det är, för det VET jag ju redan!

Egentligen vill jag bara NJUTA av Det Goda, men det gååååår ju inte, eftersom jag ÖVERSKÖLJS- och -SVÄMMAS av Dåligt Samvete, ångest och allehanda andra Ångergrejer och Dumma och Elaka Tankar efter intag av diverse Förbjudna maträtter + godis.

Det var bättre förr: Då blev man inte tjock.

Typ.

 

Fredagsmysets och barnsångers viktighet /erviluca

Postat den

 

Nu står fest- och fir- och myspysdagar som spön i backen. Kära nån! Och varenda firning innehåller mat, godis och läsk. Shit pommes frites!

Jag trodde det var torsdag idag, så jag tänkte att det skulle vara en ”vilodag” mellan alla ”firdagar”, men icke sa Nicke. Fast egentligen var det inte Nicke som sa det, utan det var Minsting. Han konstaterade igår kväll: ”I morgon är det fredagsmys!” Och jag bah: ”Va?!? Är det FREDAG imorgon?!” och tänkte att det KAN det bara inte vara! Jag hinner inte med!

Liksom.

Men det ÄR fredag idag, oavsett vad jag tycker om det. Och FREDAG innebär FREDAGSMYS. Det är Heligt sedan 1963. Typ.

Jag träffade en liten invandrad flicka för några år sedan, som bad mej förklara för hennes pappa vad fredagsmys var för något och hur man gjorde, för det var hennes Högsta Önskan, sa hon; Att få ha Fredagsmys!

Fredagsmys var Livsviktigt för mej när jag var barn. Jag kunde t o m avstå fester och discon, och sånt, på fredagar, för att få ha fredagsmys.

Så det var viktigt för mej att förmedla  detta vidare till MINA barn. Och jag tror jag har lyckats….När barnen var små och vi NÅGON GÅNG var bortbjudna en fredag, blev dom helt ”förvirrade” och frågade: ”Ska vi GÅ BORT en FREDAG?!? Hur blir det då med vårt fredagsmys???” IBLAND kunde jag trösta dom med att vi skulle ha fredagsmyset på lördagen istället, men vissa gånger köpte dom inte det, utan sa: ”Man kan väl inte ha FREDAGSmys på en LÖRDAG?!” och om jag då svarade: ”Då får det väl bli LÖRDAGSMYS istället?” så gnällde dom och sa; ”Men det är inte SAMMA SAK!!”

Och det är det inte.

En sak till som jag ville förmedla till mina söner var sånger. Vår mamma sjöng två miljoner sånger med oss barn! Hela ”Nu ska vi sjunga” sjöng hon med/för oss, och alla möjliga andra barnsånger. Jag ville ”ge” det till mina barn också. Det känns så härligt att ha den ”sångskatten” i huvudet, liksom.

Men jag lyckades inte.

Fast jag jobbade som en idiot på det: Jag sjöng och sjöng och sjöng…..Guuuuuuud vad jag har sjungit med mina söner! Jag sjöng när dom skulle sova, när dom var vakna, vid matbordet, när jag lagade mat, när dom lagade mat…(not!) etc.

Jag sjunger fortfarande nästan jämt. Mest för att jag älskar att sjunga, men ändå…. Ibland är jag lite förundrad över att ingen ropar ”TYYYYST!”. Den enda som egentligen gjort det är min kära lillasyster, som fräste ”TYST!” åt mej när jag sjöng till musiken på radion i bilen, när jag åkte bil med henne i Florida….Annars har jag fått sjunga vadsomhelst närsomhelst här hemma, och i bilen.

MEN (!) häromdagen stod jag i köket och kokade knäck och sjöng en barnsång för full hals. ”Vad f-n sjunger du?!?” frågade Mellan när han kom in i köket. ”Den här sången sjöng jag för er JÄMT när ni var små!” svarade jag . ”Gjorde du?!? Jag har då aldrig hört den!” sa han, tog en cola i kylskåpet och försvann, snabbt som skuggan när solen står i zenit.

Jag slutade sjunga en stund, och suckade DJUPT: ”Faan! Det hjälpte inte att jag sjöng så det stod härliga till när dom var små; Det fastnade inte i dom, som det gjorde i mej! Shit shit shit!” tänkte jag.

Jag får väl satsa på barnbarnen.

Om jag lever då.

Och fortfarande kan sjunga….

Ditt och datt på den stora Lataredagen /erviluca

Postat den

ALLT blir ALLTID gjort i SISTA SEKUNDEN.

Allways!

Men det är väl bara att Gilla Läget. GILLA att jag är sån.

”Det är väl bara att….”, säger alla dom som är Duktiga, är ute i God Tid och som Alltid Planerar. Allt. Och då svarar jag: ”OM det bara var att….så skulle jag det.”

Det är som om….Något händer….och SEN ”blir det bara så…”.

Det är enklare att lugna ner sej och inse att ”Såna-som-jag” FINNS också. Vi are existing!

Ofta är vi män, om jag ska vara lite ”dra-alla-över-en-kam:ig” eller lite sådär ”genusfientlig” (eller tvärtom)….eller vad jag är är a skriver så.

”VI” män är lite sådär: ”Hoppsan! Oj! Tänkte inte på det! Ska man PLANERA också? Jaha!” eller sådär super-ointresserad av att laga mat….eller nåt.

Näe, där har jag nog Helt Fel.

”MÄN” är inte ”Såna”. Det är nog bara jag. Och jag.

Men man/jag kan ju vara tacksam över att inte hela befolkningen är ”såna”, för då skulle allt bara falla ihop i en kaotisk röra, och ingen skulle få god mat heller. Och INGEN skulle vilja laga den där äckliga maten heller för den delen…Vi fick dra lott, helt enkelt. Och sen bara ”gilla läget”.

Men om alla var som jag, skulle det troligen inte finnas några krig, och alla skulle älska barn och hundar och vara superintresserade av relationer och hur människors psyken fungerar osv. Och alla skulle vilja VÄL jämt. Och alla skulle förståååå och förstååååå jättemycket hela tiden. Jag skulle helt enkelt bli arbetslös.

 

Näe, det skulle inte funka, för det behövs verkligen Ordning och Reda och Regler, och det behövs folk som inte alltid förstååår…faktiskt.

Men jag tror inte det behövs hat.

Eller?

Hm, måste fundera lite på det….

God fortsättning, förresten!

Glömde skriva det först.

Idag är en LATAR-dag där man bara ska lata sej, tycker jag.

Men det förstår inte disken, som inte diskar sej själv. Jävla skitdisk!Och jävla skitmat som kräver lagning av sej….

Men, så är det att vara vuxen (har jag förstått): Man MÅSTE en massa saker. All the time. Typ.

Å andra sidan får man äta godis på andra dagar än lördagar.

Wohooooo!

Att vara vuxen äger!

🙂

 

Nej, det är inte rädslan /erviluca

Postat den

 

Hej Zandra Lundberg!

För det mesta älskar jag dina krönikor, och annat som du skriver här och där. Jag gillar både ditt sätt att tänka och ditt sätt att skriva.

Men nu måste jag  säga ”Nej, jag håller inte med”, för jag tror inte det bara är rädslan som gör att din 80-åriga mormor inte flyttar till ett varmare land. Jag tror, precis som hon säger, att det handlar mest  om att hon är ensam. När man är två kan man göra det mesta – för då har man ju alltid varandra.

När man är två kan man flytta till Spanien – pröva på, liksom – och när det känns tufft och jobbigt, kan man alltid krypa upp i famnen på sin partner och sucka och stöna över hur jobbigt det är. När man är ensam, är man ENSAM. Och ensamheten i sej är jobbig, och gör inte att man har lust att söka upp andra, som vill ha en ”gammal tant” till kompis.

Kompisar skaffar man ofta tidigt i livet, och sen lite senare  också, men sen är det liksom Stopp. Alla har sina gäng och kompisar och släktningar osv, och är inte så superintresserade av att släppa in en ny – speciellt inte om den är singel.

När man får barn kan man få sej ett gäng nya kompisar, via sina barn, men ofta är det familjer (=par med barn), som man börjar umgås med. Inte singelmammor eller singelpappor. Dom får vara med varandra. Om dom hinner och orkar. Liksom.

Så din mormor, som är 80 år, och som vet hur Ensamheten känns, och att man inte får speciellt mycket kraft av den, utan den suger snarare musten ur en….flyttar troligen inte till Spanien eftersom det är så jobbigt att göra saker ENSAM, och därefter förbli ENSAM.

Ensamhet tär, och tar kraft.

Gemenskap ger kraft och energi.

Ville bara säga det.

Annars var det bra, det där om rädslan.

🙂

 

Blöt promenad…och sen shopping /erviluca

Postat den

Först gick jag en väldigt blöt promenad med hundarna. Det ömsom duggade och ömsom ösregnade. Men det POSITIVA är att man får vara ensam i skogen, och slipper Arga Möten, där någon fräser att jag ska koppla hundarna.

Fiona, som bara får vara lös när vi går i skogen, ruuuuusade runt runt runt och hit och dit av LYCKA över att få vara löööös! Det är ren och skär LYCKA att se en (sin) hund få lyckofnattanfall!

Dyngblöt, och med gummistövlar på, åkte jag sedan till Täby Centrum och lufsade runt bland alla andra julshoppare. Jag brukar tänka: ”Vem bryr sej om hur JAG ser ut?!?” Alla bryr sej ju faktiskt mest om Sej Själva. Jag tror inte någon såg mej, faktiskt.

Sen är det rätt svettigt att strutta runt i gummistövlar i ett inomhuscentrum, men men, ibland måste man bara do what a girl gotta do.

Jag tror allt är inhandlat nu. Jag slipper fixa maten. Det gör mina barns pappa och hans flickvän. De är båda otrooooligt duktiga på att laga mat OCH tycker det är kul. Så jag behöver bara infinna mej, på julafton, och sen vräka i mej gooooood mat och umgås med trevliga människor.

Det känns som ett rätt bra avslut på ett år som varit skit. Faktiskt.

I år ska grabbarna Grus fira nyårsafton med mej. Det brukar dom inte göra. Dom brukar fira med sin pappa, för han är bättre på sånt (”sånt” = god mat och smällare), men i år ska pappan fira med flickvännen, så då får väl jag försöka fixa ihop nåt – typ blodpudding med mjölk till. Eller nåt. Och sen blir det väl tomtebloss på det….  😉

Nåja. Först ska julen avklaras.

Och i morgon måste jag RENSA/städa här hemma. Jag har en fantastiskt förmåga att lägga grejer och saker på ALLA ytor! Jag är nog världsbäst på det faktiskt.

Såja.

Det var Dagens Röriga blogginlägg, som inte handlade om något egentligen…bara lite blaj.

Men även blaj kan väl få finnas?

 

Jag är faktiskt inte ”gammal”, eller…? /erviluca

Postat den

 

Hur ska ”man” må i ”den här åldern”, egentligen?

Det är ju som om det finns TRE åldrar:

1. Barn / ung

2. Vuxen

3. Gammal

Var är jag? Var är man när man ”börjat-ljuga-om-sin-ålder-och/eller-säga-”50+”?”

I kroppen just nu känns det som om jag är 80+. Den känns tung, otymplig, skör, värker och är långsam och trög.

I huvudet är det kaos, för det mesta. Eller så känner jag mej ”som-ett-barn” och ”förstår-mej-inte-på-vuxna” eller ”tycker-vuxna-är-tråkiga”.

Jag har väldigt sällan ”Vuxen-dagar” i huvudet på något sätt.

De där dagarna då man ”förfasar sig över baaaarnen av idaaaaag” och ”det var bättre förr” och ”tänk att dom aldrig kan…..” och ”när jaaaaag var liten var jag mycket artigare/klokare/bättre/duktigare/lydigare….”.

Såna dagar har jag väldigt sällan.

Men jag har dom.

Däremot har jag många dagar där jag är mer som en ”tjurig tonåring” eller t o m ett barn – när jag KÄNNER: ”Varför ska jaaaaaag städa/diska/tvätta/handla/gå ut med hundarna/handla julklappar?!? – Varför kan inte ”Han/Dom Andra”?!?”. Och så låter jag allt ligga och ”hoppas-att-Någon-Annan-gör-det”….

Och så hoppas jag tills det blir kaos, och då gör jag allt på en gång. Själv. För det finns ingen ”Någon-Annan”! Förutom sönerna, och om DOM ska göra ”allt” måste jag först ta en KAMP vilket jag inte orkar. Fast ibland säger jag: ”Näe, nu få DU diska!” och då gör dom det. Antagligen för att jag säger så så pass sällan, och dom ser ju själva hur det blir annars….

Ja, ja, jaaaa, jag borde ha/göra ett schema och vi borde deeela ansvaret och jag borde lära dom och kräva av dom och allt det där…ja, ja, ja….Jag SKAAAAAA!

För att återgå till ”gammal”:

Jag börjar (?) göra saker som jag känner igen från min egen mamma (eller från andra ”gamla vuxna”). Ett exempel är när jag köpte Daimtårta sist en son fyllde år, för jag tyckte den såg god ut och ville smaka den sorten.

Sönerna sa: ”Du tycker mycket om Daimtårta, va!?”

Jag svarade: ”Jag vet inte. Har aldrig smakat den.”

”Meh, mamma! Du har köpt Daimtårta till dom sista 4-5 födelsedagarna!!”

”Eeeeeh, va?! Har jag?!?” *JÄTTEFÖRVÅNAD*

Jag tänkte att dom hade FEL, men så tänkte jag ett varv till: Kan det vara så att FYRA söner har FEL och EN mamma har rätt? Vad är oddsen för det? Typ NOLL. Tror jag.

Såna grejer.

Jag glömmer, blir förvirrad, glömmer igen och gör samma sak två och tre gånger. Ibland fyra:

Tänker: Javisstja, jag skulle ha SOCKER också! när jag är och handlar. Åsså tänker jag så FEM gånger i rad! Typ. Beviset: FEM sockerpåsar i skåpet.

Fifan!

Jag vill inte ha Alzeimer eller bli senil!!

Men man har ju inget val.

Det är bara att gilla läget.

Plötsligt har det gått upp för mej att man BLIR gammal.

Om man inte dör på vägen.

Riktigt gammal.

Kanske.

*ryser*

 

Jul-skol-avslutning numero 35

Postat den

 

Härdade och trötta står vi ute och fryser tårna av oss på jul-skolavslutning nummer 35 (för min del).

MEN jag vill bara uppmärksamma er alla då på att jag har diagnostiserat mej själv med dyskalkyli, så det där med ”35” kan vara både ”25” och ”45”…typ. MÅNGA skolavslutningar är det iallafall.

Stackars lilla Jättestora, och långa (!), Minsting, som nu vuxit om Storing OCH Äldste Sonen, som är min fjärde son (alltså inte Äldste sonen, utan Minsting. Är min fjärde son, alltså. Sin pappas tredje son dock – rätt ska vara rätt).

Med son nr 1 var jag Vaken, Superpigg och Aktiv, Superengagerad och PÅ, och jag kunde inte förståååå dom ”trötta” och ”uttråkade” föräldrarna som dök upp på skolavslutningar och föräldramöten.

Med son nr 2 var jag också Pigg och Aktiv och Engagerad, men inte lika PÅ, för då hade jag son nr 3 också, och det blev rätt stressigt att hinna med alla möten hit och dit – speciellt när man är med i ett föräldrakooperativt dagis och ska både laga mat och städa, och jobba heltid och ha barn hemma och ute och överallt. Tjohej, vad trött jag blev!

Stackars lilla stora son nr 4 = Minsting. Han har alltid bara fått ”hänga med på en höft” och med honom har jag alltid tänkt; ”Tja dom andra blev ju rätt bra, så det blir väl den här också….” och så har jag låtit bli att oroa mej, och kanske inte orkat säga ifrån på samma sätt som med dom andra, och förresten har han varit väldigt ”smidig”, lättsam och ”enkel”, och  så har jag struntat i om han inte velat borsta tänderna ibland, och gäspat när han inte velat läsa läxan. Typ.

 

Men nu stod vi alltså där på den 45:e julskolavslutningen, och sträckte inte ens på halsarna för att försöka se bättre, utan stod längst bak bland föräldrarna och småpratade, och hade lite småtrevligt, och väntade mest på att det skulle ta slut.

Samtidigt FÖRUNDRADE jag mej över att alla växer så in i helvete! HerreGud! Nyss var Minstings klasskamrater småbarn, men nu är dom små damer, urläckra tjejer och klumpiga tonårskillar! Och deras föräldrar har fått fler rynkor och bredare käkar, och ser ”lite mättare” ut. Typ. Vad hände?! 

 

Så här var det inte ”förritiden”. Förritiden var barn barn Hela Tiden, och vuxna var vuxna och såg ungefär likadana ut allihop och alla hade nästan en och samma ålder hela tiden. Dom höll liksom inte på och förändrade sej hela tiden….av vad jag minns iallafall.

Det var bättre förr, när jag var barn, helt enkelt. Då gick tiden mycket långsammare och alla blev inte så förändrade så fort!

Nu måste jag vila efter julskolavslutningens Tidschock.

 

 

En (tyst) minut /erviluca

Postat den

Just nu är det troligen mest synd om mej i typ hela världen. För jag är så trött. Och slut.

”Alla andra” har troligen julstökat och bökat lääääääääänge, men jag har inte ens börjat! För jag orkar inte. Det räcker med Det Dagliga Stöket och Böket – det är tufft nog. Meningen är att jag ska göra Det Vardagliga + Julstöket + jobba heltid + ha två hundar OCH och och och…..= går inte….

…och så ska man handla julklappar OCKSÅ! Tillsammans med sexmiljoneretthundrafyrtionio personer. Svettas ikapp liksom. Fi fan!

Jag kan gott erkänna: Jag har inte ens börjat. Tänkte….

Näe, jag tänkte inte. Planerade inte. Kan inte planera.

Jag vill ha en pojkvän. Nu. En som kan planera, klia mej på ryggen och hjälpa till med julstöket.

Tack på förhand.

Näe, vardagen går inte ihop. Tur att man överlever ändå. Tror jag iallafall. Eller: Vi får väl se….

Sen är det den där värken också. Men den orkar jag inte ens skriva om.

Så är det.

Alltså är det Mest Synd Om Mej i typ Hela Världen. Iallafall för en (tyst) minut.

Sen, efter (den tysta) minuten, kan Alla Andra få ha det värre, igen.

 

Den smärtsamma ensamheten /erviluca

Postat den

Det är oftast enklare – mindre smärtsamt – att vara ensamt ensam, än att vara ensam i en stor grupp människor, där alla ”hör ihop med någon”. För ensamheten i grupp blir större och tydligare, för än själv, inuti, än ensamheten ensam.

I ensamheten ensam är det ingen som ser ens ömkliga status, plus att man själv slipper se och uppleva hur ensam man faktiskt är, när man jämför sej med Alla Andra, som tycks Höra Ihop. Som har någon ”i ryggen” – no matter what.

Att gå ut bland folk och fortsätta vara ensam där, är smärtsamt. OM man går ”ut”, så är ju själva grejen att SLIPPA vara ensam – iallafall för stunden – och fortsätter man vara ensam bland folk, så blir ”ut-gåendet” helt onödigt. Och dyrt.

Och det är bara ännu mer sorgligt att känna sej ensam bland alla människor, som hör ihop, med någon eller några.

Det kan vara smärtsamt att bara höra någon säga:

”Näe, nu ringer jag Janne så han kan komma och hämta mej…”……. för Den Ensamma har ingen som hämtar sej.

Eller…

”Nu måste jag gå hem, för imorgon ska VI gå upp rätt tidigt och åka till landet…”. Den Ensamme har ingen att gå upp med tidigt, och inget land att åka till.

”Jag ska bara ringa Gunta och höra hur det gick på intervjun idag!”. Den Ensamme har ingen att ringa och höra hur det gick.

Många känner sej ännu mer Ledsna när dom kommer hem, pga att Ensamheten blir än mer tydlig.

Ensamhet är skrämmande, för andra också. Kanske dom är rädda för att den smittar.

 Ensamhet gör ont. Inuti. Ensamhet är skämmigt. Ingen vill erkänna att den är ensam: ”Jag har tvåtusenmiljooooner vänner – titta bara på min profil på FB!!! Jag är INTE ensam!Jag är Superpopulär, och Gör Roliga Saker, typ JÄMT!”

Ensam är ”fel”.

Ensam är att inte vara Utvald.

Ensam är att vara impopulär.

Ensam är fel.

Ensam är fult.

Ensam är ensamt.

Underbart ljuvliga härliga människor kan ha hamnat i Ensamheten. Det handlar INTE om att man skulle vara ”mer fel” än andra. Det handlar om att man råkat bli ensam, och fastnat där.

Ensamheten gör så ont, så att man tappar andan. Man tappar livslusten och Förmågan att ta sej ut.

Och vad ska man ut att göra, när Ensamheten bara skriker högre utanför hemmet?

Jag har börjat PRATA om ensamheten med ”mina” små underbara elever. Jag har börjat sätta ORD på hur det känns.

Kajsa har länge mått dåligt. Hon känner sej nedstämd, ledsen, gråter och hon skär sej, ibland. Lite grann. Hon visar gärna sina sönderskurna armar, som för att säga: Så hääär dåligt mår jag.

Jag frågar om vänner. Vem umgås hon med i skolan och vem hänger hon med på fritiden? Hon tittar i golvet. ”Ingen”. Hon hänger inte med någon. Hon är ensam. På rasterna tar hon en promenad utanför skolområdet, så att ingen ska se hur ensam hon är. ”Dom vuxna tror att jag vill vara ensam…”. På lunchen går hon till matsalen ”mitt i röran” och sätter sej med sin klass, men ingen pratar med henne, så hon har proppar i öronen och lyssnar på musik, för att det inte ska synas hur ensam hon är.

”Ensamhet gör ont”, säger jag.

Hon nickar.

”Ensamhet tycks skrämma bort folk”, säger jag.

”Ja, det verkar så….”, säger hon.

”Ensamhet är hemsk!”, säger jag.

Hon nickar.”Man vill liksom gömma sej…”

INGEN ska behöva vara eller känna sej ensam! Och det handlar inte om att det skulle vara något fel på dej – jag lovar!! Det handar om att du haft otur att inte träffa någon som du klickar med än. Dessutom har du ju faktiskt både bytt klass och skola flera gånger, och det är svårt att komma ny till en klass…”

Ensamhet gör så ONT att man fastnar. Man behöver hjälp att ta sej ut, hjälp att inse att man DUGER. Att säga ”hej” och inte få svar, gör att tårarna tränger fram, och man vill bara fly.

 När man är Ensam är man svag. Ensam är INTE stark. Ensam är svag.

Det är lättare när någon vänder ryggen till en när man har någon att hålla i handen.

I skolan, men eleverna, kan jag ”trixa och fixa” och hitta på olika ”metoder” för att ”få ihop” folk (elever) utan att dom känner sej utpekade eller förstår att dom ”hjälper till” att göra någon ”o-ensam”.

Jag har kommit en bit med Kajsa, och hon känner att jag hjälper henne, och har ”blivit mer positiv”.

Men det finns tusentals fler som är Ensamma! Och det är inte bara att ”gå en kurs”, och man orkar inte ”gå ut och visa upp sej” hur många gånger som helst, och förbli ensam…….. utan Dom-som-har-varandra behöver sträcka ut sina händer och säga: ”Kom! Kom och var med oss/mej!” Inte bara en gång, utan två och tre och fyra! Och sen igen……

….tills isen kring hjärtat smält och Den Ensamma känner att den Betyder Något för Någon –  Att den är Viktig, och Spelar Roll.

Nu i juletider är Dom Ensamma mer Ensamma än någonsin.

Och det är inte bara han som sitter på bänken ute i kylan, som känner sej ensam. Det finns många andra också. Och dom finns i din närhet.

Sträck ut en hand i jul, och i nyår, och hela nästa år!

Igen och igen och igen.

Det kan betyda ALLT för Någon.

”Men åååååh!” /erviluca

Postat den

Ibland ställer jag så tråkiga och dumma och fåniga frågor så att Världen nästintill faller samman! Pust. Hur orkar man ens vara i Närheten av en sådan Korkad och Jobbig mamma, som ställer urfåniga frågor! ”Värsta töntfrågorna”, typ. Eller ”Värsta tantfrågorna”.

HUUUUUR kan man tex fråga VEM som är starkast av Mellan och hans kompis Simon?!? Va?! Och HUUUUR kan man fråga en så dum fråga som om dom tränar tillsammans jämt!?! Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

DESSUTOM är jag hörselskadad, som Värsta Gamlingen. Typ döv, kan man säga, för jag hööööör ju ingenting!

Först ställer jag Världens Mest Korkade Fråga, och sen när Mellan hittat andan igen, efter att ha tappat både den och hakan, av CHOCK över att hans Moder kan ställa så idiotiska frågor, så svarar han: *mummelmummelmummel* och då Hööör inte fanskapet (= jag)! Meh!

Och så kräver hon (nästan) att Han (Mellan) ska behöva svara på frågan igen!! Det vill säga Röra På Läpparna IGEN!!! Han är ju TRÖTT, ungstackarn! Han går ju både i skolan och STUDERAR samt TRÄNAR sina muskler, varje dag. Typ.

Huuuur kunde STACKARS Mellan få en så urbota jobbig mamma!?!

Hur gick det till liksom??

Ställa frågor!  Och dessutom KORKADE!

Pust!

Dessutom har jag Värsta Gettobilen, som han får skämmas över när han måste åka i den, stackarn.

Livet är hårt (sa bonden).

GRYMT (sa grisen).

För vissa.