Dagsarkiv: 2 november, 2013

Just nu KASTAR jag liksom bort tiden.

Eller inte.

Förr om åren levde jag antingen I tiden och gjorde allt och inget på samma sekund, i kvadrat. I kubik. Zzzitt, liksom. Jag carpade diem allt vad jag orkade. Hej och hå, vad jag upplevde i NUET och kastade inte bort en enda sekund. Jo, det kanske jag gjorde, för jag hann ju inte uppleva hela tiden. Det är rätt kämpigt att uppleva NUet hela tiden.

Ibland vill man faktiskt bara vila, och skita i att uppleva en liten stund.

Jag hoppade på tågen som for förbi, i farten, eftersom jag var nyfiken, ville vidare, och skulle fånga dagen och livet och nuet och hela tjottablängen, och så vågade jag. Hej och hå vad jag vågade! Och oj vad jag åkte, och kom fram, och ville vidare. Och kastade mej på nästa tåg, och tänkte att ”när jag blir 70 (sen höjde jag till 80) år ska jag inte ångra att jag inte vågade”, typ.

Jag ville fånga varje sekund av mina barn när dom var små. Jag ville inte missa en millisekund! Jag ville uppleva allt, och vara med hela tiden. Jag ville njuta. Och jag njöt. Oj, vad jag njöt, men inte varje sekund. Inte ens varje minut. Det fanns t o m stunder då jag ville flytta hemifrån, gömma mej eller upphöra existera. Så jobbigt var det ibland.  Det var slitigt att vara småbarnsmamma till tre små killar. Och dessutom vara klok, snäll, pedagogisk, psykologisk, kärleksfull, och helt enkelt underbar! För det var – och är – mina fantastiska söner värda – dom skulle få ha Den Bästa Mamman. Och jag njöt och slet, var pedagogisk och psykologisk och kärleksfull, och försökte fånga varenda jävla dag.

Ändå flög dom iväg och försvann bakom knuten. Dagarna. Tiden. På något vis.

Nyss låg sönerna i mina armar, som små knyten och sparkade med sina små mulliga ben,  och nu tittar dom ner på mej, uppifrån sina 185 centimetrar, rakar sej och pratar med mörka röster ”ÖH!” och ”UFF!” och ”ÖH??”.

VAD HÄNDE liksom??

Vart tog tiden vägen??

Jag försökte fånga den, men det gick inte.

Och du kastar jag bara bort den. Tiden.

Eller inte.

För nu jagar jag den inte längre. Jag bara ÄR. För jag orkar inget annat.

Jagandet efter Njutningen mitt i Livet tog musten ur mej….

Nu måste jag vila.

Pusta ut.

Hämta andan.

😉