Och det är jag som är slaven….
Fast jag TROR att jag är ledaren. I am The Packleader.
In your dreams (säger Fiona – iallafall ibland).
För när jag GÖR SAKER, såsom att diska, städa, tvätta osv – då är Fiona lugn och nöjd.
Men när jag ”bara sitter” och tittar på TV, då tycker hon: ”Kom igen! Gör något! Ställ dej upp! Gå ut! GÖR NÅGOT!!”
Vad exakt hon vill att jag ska göra vet jag inte alltid, men hon står och ser uppfodrande ut, stirrar på mej och säger: ”VOFF!!” och det låter som ”KOM IGEN DÅ!!!”.
Jag säger ”Nej, jag ska sitta nu. Gå och lägg dej!”.
”VOFF!!!” säger hon uppfodrande och stirrar på mej som om jag Borde Veta (Bättre?).
”Men jag vill VILA lite”, säger jag.
”VOFF!!!” säger hon.
Och hon ger sej inte.
Sen går hon och hämtar min Bästa Sko, så att jag MÅSTE resa på mej, ta den och säga ”NEJ!”, hytta med pekfingret och…. rynka på ögonbrynen.
Sen börjar vi om från början:
1. VOFF!
2. NEJ!
3. VOFF!
4. NEJ!
5. Hämta sko.
6. NEJ-PEKFINGRET-ARGA ÖGONBRYN
Fine
Da Capo al Fine
Ofta tittar jag på klockan när hon börjar, för att se om hon kan vara kiss-eller bajsnödig. Och varje gång kan jag konstatera: ”Nej, hon kan inte vara nödig igen”.
För några månader sedan gick vi ut varje gång hon sa ”VOFF!!”, men det blev ett eeeevigt utgående….Ut och in och ut och in och ut och in. Men det kanske var det hon lärde sej då; Om man säger ”VOFF!” så fort matte inte gör något, så får man gå ut. Liksom.
Lurad!
erviluca #mammatillfyrakillar 