erviluca #mammatillfyrakillar

När jag var liten flicka plockade jag ofta blommor. Ofta ofta plockade jag och mina systrar, och vår kusin, jättefina buketter, som vi gav till vår farmor (kusinens mormor), när vi var på landet. Det stod alltid ett gäng buketter på middagsbordet.

Vår farfar var jägmästare och därmed väldigt intresserad av naturen. Han satte på sej sina knickers, sina rutiga knästrumpor, skjorta, jacka samt hatt/keps och stövlar och satte sej i jeepen och for ut i skogen och gick omkring där, inspekterande sin skog. Ibland fick vi följa med. Då var det spännande, för när farfar berättade om skogen var det Seriöst. På riktigt. Det tycktes som om farfar kände igen varenda träd i skogen.

Jag minns en gång då han vid middagsbordet högtidligt meddelade att han hittat en Guckusko. Det var som om det var ett ”Hallelujah-moment” och det bestämdes att vi alla skulle åka ut och titta på Guckuskon. Vad jag minns vandrade vi, och vandrade och vandrade rätt in i skogen med farfar i täten, slingrade oss fram mellan tallar och granar, gick och gick, tills vi slutligen stod framför en liten gul och brun blomma: GUCKUSKON! Dom vuxna sa: ”Aaaaah!”. Vi barn sa: ”Va?!”. Iallafall inuti. Inte var väl den så speciell, tyckte vi. Men det var den. Väldigt sällsynt och väldigt fridlyst. Vi glodde en stund på den, och sedan gick vi tillbaka hela vägen. Med farfar i spetsen.

Vi lärde oss många blomsorter när vi var små, för varje blomma vi gick förbi fick vi veta namnet på – antingen av farmor/farfar eller av mamma. När mamma sa vad blommorna hette suckade vi: ”Men ååååh!”. Vi tyckte bara att hon var jobbig. Tjatig.

Men oj, vad jag är glad idag för att hon ihärdigt tjatade om blommornas namn, för det är så kul att kunna namnen på dom nu. Jag minns när vi var ute och åkte bil, på Autobahn, som kantades av Lupiner. Mamma sa: ”Vad heter dom där blommorna??” Vi svarade alltid: ”Minns inte….” eller så svarade vi inte alls, för vi mindes inte…Och mamma sa: ”LUPINER!”. Så åkte vi en stund och sen frågade mamma: ”Vad heter dom där blommorna?”. Vi svarade inte, för vi mindes inte….(sant!) och mamma suckade och sa: ”LUPINER!”. Så höll vi på.

Jag skulle önska att jag kunde ge blommornas namn till MINA barn, men….dom är helt ointresserade, samt att dom inte fått samma underbara upplevelser på landet som jag fick. Men dom få gånger jag varit i naturen med dom, har jag sagt sånt som ”Kolla! Där växer det Kärringtänder!” eller ”Titta! Dom där söta heter Mormors glasögon”. Fast jag tror inte dom minns ett enda blomnamn faktiskt.

Dom minns ju inte ens att jag sjungit med dom. Varenda kväll i flera år sjöng jag med dom….och nu minns dom inte det. Eller sångerna. *suckar*

Jag får satsa på barnbarnen….

Ingenting tycks göras Lagom numera. Allt görs Fullt Ös – medvetslös. Eller inget alls.

Man Promenerar inte längre – man Power walk:ar. Och då kan man liksom inte göra det Lagom, utan det ska pustas och flåsas och gås Långt! Och dessutom ska man både ha pulsmätare och stegräknare, Power-Walk-skor och Power-Walk-kläder. Stavar har man ju också, förstås.

Att bara GÅ, för att det är skönt, titta på naturen och ta det lugnt finns inte. Att gå en långpromenad finns inte heller, för om man inte går så att man Svettas är det ”meningslöst”.

Man springer inte längre – man joggar. Och då kan man inte springa ”lite lagom” varannan dag, för att det är skönt och kroppen mår rätt bra av det – nej, man ska springa längre och längre varje dag, olika rundor varje gång, så att kroppen inte blir ”lat”…….

…… och man ska ha runkeeper (tror jag det heter, men minns inte vad det är…) och pulsmätare och stegräknare, joggingkläder och joggingskor och man ska tävla – fast bara med sej själv, förstås. Man ska svettas och man ska springa längre och längre varje gång, och gärna varje dag, men ändå inte, för kroppen måste ju vila också – annars gills det inte. Typ. Att bara springa 2,5 km, i mjukisbyxor och en t-shirt (i bomull) ”lite lagom sådär” är som att svära i kyrkan.

Man kan inte ha en mobil och prata i den ibland – när man har tid – lite lagom sådär. Näe, man ska vara ständigt På G, ständigt åtkommen; på toaletten, när man äter, när man duschar – allways! Om man säger att ”jag svarar inte i mobilen när jag äter” eller ”jag har mobilen kvar hemma” (när man är ute och går PW:ar), så tittar folk på en som om man vore….en Weirdo!

Man kan inte lyssna på musik lite lagom sådär – näe man ska ha en massa listor på Spotify, som är musiklistor för Olika Tillfällen; När man äter, när man sover, när man duschar (!), när man joggar, när man älskar (?)….att lyssna lite diffust på ”vilken-musik-som-helst” på radio är konstigt.

Man kan inte slänga in lite köttbullar i micron och värma, koka lite makaroner och värma några broccoli till sina barn sådär lite lagom. Näe, man ska göra Fantastiska Måltider med Ekologiska grönsaker och kött från kossor och grisar som Mår Bra (i Sverige) – Vegetariskt går också bra – och man ska tillverka denna fantastiska måltid Tillsammans med sina barn och med sin man/fru, lyssnande på musik på sin Matlyssnarlista på Spotify – gärna glatt sjungande till. Därefter ska man lägga upp maten fint på tallrikar, fota allt och lägga ut på Facebook och Instagram, samt Twittra om den härliga, goda och näringsrika måltiden som man äter med sina glada och samarbetsvilliga barn, och sin kärleksfulla make/maka, i god tid innan man ska ut och jogga.

Dessutom lagar man till en härlig efterrätt med underbara ingredienser – inte slänger man upp några skedar glass till var och en lite lagom sådär…nej nej nej! Eller så bakar man underbara bakverk (och fotar! Och lägger ut för alla att se på nätet) – eller cupcakes (!) – som man avnjuter – för att man kan UNNA SEJ det när man powerwalkat/joggat/varit på gymmet.

Hur man hinner?

Har ingen aaaaaning!

Men det är kanske därför man gör allt så mycket och så FORT – för att hinna! Och man kanske fotar allt för att man kanske knappt tror sig själv annars, eller kanske man glömmer allt – för det är så mycket och så fort!?

Man hinner helt enkelt inte med ”lite lagom”.

Eller?

Tjejer alltså!

HerreGud vad dom trasslar till det för sej!

Just nu har jag flera grupper med tjejer som kommer och pratar om trasslet dom hela tiden hamnar i.

Det är:

”Du bah…..!”

och

”Hon bah….!”

Blandat med djupa suckar, slängar med håret, ”bitch-blickar” och allehanda övertydliga kroppsspråksdissningar.

Och FORT pratar dom! Skitfort! Och hoppar från ämne till ämne, utan logik och sammanhang.

Och så blir dom sura. Direkt!

”Du bitchblickade mej!”

”Gjorde jag ju inte!”

”Gjorde du juh!”

”Meh! Eru dum eller?!”

Och så surar dom. Länge. Och hatar. Mycket.

När man pratar med dom låter det som om det handlar om Väldigt Viktiga Saker. Nästintill Livsviktiga Problem. Men innehållet är blaha blaha.

Idag när jag sa:

”Det handlar ju inte om något livsavgörande precis….” fick jag en sur blick till svar. Och en suck.

Eller:

”Ni har ju bara missuppfattat varandra!”

”Meh åååååååååååååååååh!!!”

Idag handlade det om missuppfattningar. Det handlar ofta om missuppfattningar.

”Du gick före mej till matsalen….”

”Ja, och?!?”

”Vi brukar ju gå tillsammans!”

”Ja, och?!? Får man inte gå till matsalen själv ibland om man vill, eller?!?”

”Men då trodde jag att du var sur!”

”Meh! Jag trodde att du var sur! För du gick ju med Ella!”

”Meh! Eru dum eller?!?”

När jag precis tror att jag hittat en strimma hopp i röran, hittar dom ett nytt problem som dom börjar tjaffsa om, fast det egentligen inte är något problem, tycker jag (!)…..

…och så är dom igång igen:

”Du bah gillar ju Jojje och då trodde jag att Ella skulle snacka med Lisa om det och att du skulle skvallra typ för…..”

”Meh! Jag gillar inte Jojje!!”

”Gör du juh!!”

”Nä, gör jag ju inte! Det var ju för länge sen!!”

”Meh! Du saaaa ju typ igår när jag SMS:ade till Anna att du hade värsta crushen på Jojje!”

”Sa ja ju inte! Jag sa att jag gillade Jojje förut, men inte nu!”

”Saruju!!!”

Och så kör dom ett varv till om vem som sa vad och när och vem som SMS:ade vad och hur och Kik:ade och chattade och Facebookade till vem och vad och hur ……och….och….och….Puh!

Jag avvaktar.

Sen försöker jag styra upp samtalet igen, genom några Verkliga Ord som uttalas i lugnt och sansat.

Dom tittar på mej som om jag kom från Planeten Mars.

Sen kör dom ett varv till av snabb obegriplig kommunikation där ingen lyssnar och alla bara vill ha sitt sagt.

När dom pausar lite, för att vila (?) och hämta andan (?) lyckas jag kila in att dom är väldigt lika och tänker väldigt lika, och att dom behöver LÄRA SEJ att LYSSNA lite mer och försöka förstå VARANDRA och inte vara så självfokuserade.

Dom flinar lite generat och inåtvänt.

Sen fräser dom lite till, fast jag ser att dom nu har glimten i ögat, så jag är nog liksom på Rätt Väg. Tror jag.

Hoppas jag.

”Nu vill jag att ni säger förlåt till varandra innan ni går”, säger jag.

”Meh!” får jag till svar, och sen kommer ett haffsigt ”förlåt” ifrån en av tjejerna.

”BRAAAA!” säger jag. ”Hörde ni?”

”Meh! Det var ju inte ärligt menat!” fräser en tjej.

”Jo, det var det absolut!” säger jag. ”Men det är svårt att säga förlåt, så då kan man få säga det sådär lite försiktigt…”, säger jag.

”….f´låt….” säger en annan tjej och stirrar ner i knät.

”Titta på henne´rå!” fräser kompisarna.

”Näe, jag tycker inte hon behöver det. Hon gör så gott hon kan och hon sa faktiskt förlåt och jag ser på henne att hon menar det”.

Tjejerna nickar godkännande – håller med.

Hallelujah!

Sen börjar dom fnittra. Allihop. Jag reser mej och öppnar dörren.

”Tack för idag!” säger jag.

Alla fnittrar och Låter, och håller i varandra på ett sånt där flamsigt sätt som bara tjejer kan.

Dom trillar rörigt ut ur rummet. Lyckligt fnittrande och tjoande.

Ännu ett fall löst.

För Frost skolkuratorn.

Iallafall för stunden.

Studentplakatbild 1.

….och fort går det!

Så egentligen är det ingen idé att hetsa upp sej för någonting, för allt löser sej och plötsligt är det över. Det är ofta oron/förväntningarna/rädslan/hoppet INNAN som är Det Stora, kan man säga. Sen bara blir det. Som det blir. Och så är det ”imorgon” plötsligt.

IGÅR firade jag min Första Student som mamma. Sånt ska Organiseras och Fixas.

Nu är det över. Det blev bra.

”Hur var studenten?”

”Bra.”

Slut.

Så skulle jag skriva om jag var en tonåring, som blev tillfrågad av en vuxen.

Men riktigt så enkelt var det inte.

Nu ska jag berätta om EN del i det hela; Nämligen om Plakate-t/n.

Studentplakatbild 2.

När man ska fira en student SKA man ha ett plakat på denna och där ska det vara en rolig eller gullig bild från när studenten var liten.

Jag fyllde i ett papper och stoppade ned ett Mycket Noga Utvalt Fotografi i ett kuvert och la på brevlådan i mycket god tid. Mycket. God. Tid. MINST 3 veckor innan the datum. Sen kände jag mej DUKTIG! För en gångs skull var jag ute i God Tid.

Först väntade jag inte alls. Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen började jag oroa mej och undra och fundera och vänta ännu mer. Jag mindes givetvis inte alls till vilken firma jag skickat kuvertet. That´s me, liksom. När det var bara någon vecka kvar bestämde jag mej för att beställa ett plakat till, så att vi inte skulle bli utan, men den här gången beställde jag på nätet. Skickade in Annan Gullig Bild och Beställde. Frågade sedan NÄR den skulle komma, och då datumet var EFTER studenten, frågade jag om de inte kunde skicka den snabbare, och det kunde dom, om jag betalade X hundra kronor till. Det gjorde jag. Puh!

Här är den Urgulliga bilden, med Storing som student.

MEN, det kom inte på utsatt dag! Jag fick PANIK och rusade ner till Centrum och in i fotoaffären och frågade om de kunde göra ett studentplakat på studs. Det kunde dom! Puh! Så med Ytterligare Gullig Bild (tur att han var så söt som liten!) fixade dom ett studentplakat på två timmar för XX antal kronor.

Om några dagar/veckor kommer jag alltså att ha TRE studentplakat, till ingen nytta alls, och vara X antal hundra kronor fattigare.

Men men…shit happens och vad gör det om hundra år? Dessutom blev det ett jättelyckat och fint studentfirande och plakatet vi hade var urgulligt! Faktiskt det gulligaste av ALLA plakat på hela skolan. Och då är jag helt objektiv.

Not.

Plötsligt – för några månader sedan – började det sitta tiggare utanför Åkersberga Centrum. Nu sitter det tiggare där jämt.

Jag har inte bestämt mej för vad jag tänker och tycker än. Eller så har jag det. Jag vet inte. Men jag blir irriterad på att jag blir irriterad. Jag blir faktiskt väldigt irriterad på att dom sitter där! Men jag kan inte riktigt sortera ut mina tankar kring detta nya fenomen.

Tiggare fanns förr. Dom finns i Andra Länder – länder där dom inte fått till det med att hjälpa alla. Men det har ”vi” – inte jag personligen, men vårt svenska system. Olof Palme och socialdemokratin fixade till det. Tror jag.

Men nu är dom här. Tiggarna. Och vad ska vi göra? Vad ska JAG göra?

Det känns för jävligt att låtsas att dom inte finns. Det känns lika jävligt att titta på dom och le vänligt. Om jag ger dom pengar, kommer dom ju att sitta där jämt, för då lönar det sej att sitta där. Om jag inte ger dom pengar får jag dåligt samvete. 

Hittills har jag låtsats att dom inte finns. Men usch, vad fult och eländigt det känns att bete sej så.

Jag tänker: ”Klipp dej och skaffa ett jobb!” när jag ser dom. Eller inte.

Men jag vill VETA varför dom sitter där. Jag vill VETA varför dom inte har något jobb! Jag vill veta hur det blivit som det blivit för dom. Jag vill VETA varför den enda utvägen har blivit att sitta på gatan i Ett Nytt Land, där dom inte ens kan språket, och säga ”Pliiiiiis!” eller vad det är dom säger.

Kan dom inte samla in kläder och sälja, eller plocka blåbär eller sopa gator eller göra NÅGOT samhällsnyttigt?

Dom som sitter där utanför Åkersberga Centrum ser inte så himla gamla ut…..ska dom sitta där i 10 år till?? Eller hur är det tänkt är det tänkt? Vad är Lösningen för deras fattiga liv? Att jag ger dom pengar?? Jag tror inte det.

Jag tycker det är tråkigt, sorgligt, eländigt och irriterande att dom sitter där, och risken är väl att dom blir fler och fler….kanske.

Hur tänker du om det här? Ger du pengar? Ska jag ge pengar? Vad ska ”vi” göra?

Nu, när jag lider av utmattningsdepression, eller vad det heter och är, blir allt konstigt. Allt. Kroppen och sinnet reagerar inte som dom gjort förut, vad gäller något.

I morse stoppade jag en C-vitamintablett i the-muggen, la i en the-påse och hällde sedan på hett vatten, t ex. Och sen tänkte jag: ”HerreGuuud! Nu är det ILLA!”

I morgon är det Studentfirande som gäller. När jag ska Planera blir det liksom någon slags Inre Implosion. Det blir ett Inre Kaos, som slutar i ett Ingenting. Jag blir sittande, fylld av stress, men inget händer.

Jag tycker att jag var JÄTTEDUKTIG som var ute och plockade blommor igår. SKITDUKTIG! Sen blev det bara två små buketter, och Sis tyckte jag skulle gå ut och plocka lite till, men då förstår hon inte att det var en STOR INSATS av mej att plocka dessa blommor, och frågan är om jag orkar göra om det idag. Näe, bara TANKEN att göra om detta får mej matt.

Jag tror vi får njuta av dom små buketterna som redan finns, faktiskt.

Fast jag peppade Minsting att följa med ut idag och fixa björkkvistar och syrener. Det finns i fårhagen. En massa ”onödiga” – såna som liksom fröat av sej och växer hursomhelst lite här och där. Dom får man nog ta. Tror jag. Får äter väl inte björkkvistar och syrener? Eller? Och jag tror inte det blir någé bra om det växer upp stora björkar där. Så jag tror vi rensar på ett bra sätt om vi plockar lite där.

Jag HAR fixat resten, och hur jag fick studentskylten hem är en hel historia för sej, men den berättar jag EFTER Studentfesten.

Om jag kunde och hade råd, skulle jag ordna Världens Finaste och Roligaste Studentfest för min älskade Storing. Det är han värd – i kubik! Men han får den bästa studentfesten jag orkar, och har råd med, och så får han MÄNGDER med kärlek som jag ska öööööööööööööööösa över honom, så att han tycker jag är pinsam. För DET kan jag ge! Kärlek har jag i mängder!

Jag är RIK – på kärlek!

När jag klev utanför dörren ösregnade det, och eftersom jag inte kollat innan, var jag FEL klädd, men inte orkade jag gå in igen och sätta på mej regnkläder och stövlar. Nädå. Jag tänkte att regnet ändå var rätt varmt….och regn har ju aldrig någon dött av – vad jag vet. Jo, i o f s….Översvämningar har folk dött av, men inte Vanligt Svenskt Regn från himlen.

Så jag gick. I tunn bomullsjacka, jeans och gympaskor. När jag började kliva i det höga gräset vid fårhagen, blev gympaskorna dyngsura, men ingen har dött av blöta skor heller. Vad jag vet. Tjipp tjipp sa det i skorna rätt snart. Typ.

Sen kom solen. Och stråååålade så fantastiskt. Det droppade från träden och fåglarna kvittrade lyckligt. Men jag hann inte ens andas ut, så kom regnet igen. Ösregn. Från Ingenstans. Eller nåt. Och när jag dyngsur böjde mej ner för att plocka dyngsura gullvi….förgätmi….ööööh….vitsi…..ååååh! Såna där vita som luktar så fantastiskt gott. Såna där som man plockar MÄNGDER av och så blir det bara lite grann i slutänden, eftersom det är så mycket BLAD och så lite blommor….Hm…..Äh! Såna plockade jag. En hel ICA-plastkasse full! I regnet. Och solen. Och regnet. Men sen kom solen. Och regnet.

Sen gick jag genom jättehögt gräs – en äng, typ – för jag var ändå så dyngsur så det kunde liksom inte bli värre….och hundarna tyckte att det var så DUNDERKUUUUL att SKUTTA i det höga gräset, på ängen, så jag tyckte att dom skulle få ha det så kuuuul en stund. Typ.

Sen gick jag på gångvägen: ”Tjipp tjipp tjipp tjipp tjipp…”. Fiona gick i kanalen på sidan om. Det gör hon nästan alltid när vi går där: ”Klaffs klaffs klaffs klaffs klaffs….”. Milton  var också DYNGSUR efter att ha skuttat i högt gräs, och han gillar INTE att bli blöt, så han såg mest plågad ut. Fast jag tror han tyckte det var värt det. För det var så kul – strax innan alltså.

Väl hemma fick jag ta av mej ALLT! ALLT! Allt var dyngsurt. Hundarna torkades med handduk och sen fick dom ”fnattanfall”. Dom får ofta det när dom badat och blivit torkade.

Jag hällde ut blommorna på köksbordet och la bladen för sej och blommorna för sej, och hade trott att det skulle bli typ minst 4 stora fina buketter – så mycket som jag plockat. Det blev TVÅ små spinkiga buketter. TVÅ!

Dom ska ställas på bordet på Studentfirandet på måndag. Om dom inte dött då, förstås. Jag vet inte hur tåliga såna där blommor är….såna där blåk….vitsi….

….LILJEKONVALJER!

Puh!

Gud, vad skönt!

Nu kan jag sova.

Jag har tappat orken. Fullkomligt.

Jag känner mej som en urvriden disktrasa, som en luftballong utan varmluft, som en bil utan bensin och olja, som en fotboll utan luft i.

Det är så illa att om jag sitter i soffan och fryser, orkar jag inte lägga på mej filten som ligger precis bredvid, och om mobilen ringer orkar jag inte böja mej fram och ta den från soffbordet för att svara i den.

Jag gör det jag absolut MÅSTE göra, för att annars går andra levande varelser under dvs jag går ut med hundarna, jag går till arbetet och gör det jag ska där, eftersom jag behöver lönen, jag gör i ordning maten hemma för att sönerna behöver det…..

….men därutöver orkar jag Ingenting!

Jag orkar knappt skriva inlägg här längre. Som ni märkt.

Jag har ingen ork. Ingen. Ork.

Den är slut. Finito. Borta.

Vet ni hur det känns när man är Utan Ork?

Det känns för jävligt.

Jag vill ju!

Jag vill ju orka!

Och VEM ska se till att orken kommer tillbaka?

Jag, förstås!

MOI!

Frågan är bara HUR.

För att att orken är borta är inget Litet Påhitt. Det är fysiskt. Det är en Icke-ork som är På Riktigt. Det går inte att bara ”tjohej, nu struntar jag i det och gör Annorlunda!”.

Jag undrar ibland om jag fått den där sovsjukdomen av den där influensasprutan, som jag fick för flera år sedan…. ELLER om jag har någon fästingsjukdom som kryper runt i kroppen och gör mej helt orkeslös?

Vad läkarna gör?

Suckar. Tycker att jag är jobbig. Tar förton prov, hittar inget och tror sen att jag hittar på. ”Hittepåsjuk”, liksom.

Och vad händer när man är Helt Orkeslös och går till en doktor som suckar och tror att man hittar på? Man orkar inte! Man orkar inte stå upp för sej själv och slåss, för man är ju Helt Orkeslös! Det är ju själva grejen!

Dessutom skäms jag. Känner mej misslyckad och dum. Något är fel som inte är fel. Liksom. ”Ursäkta, liksom”.

Jag skulle Hurra om någon sa att jag hade en svår sjukdom – bara jag fick ett svar på vad det är! Hellre svårt sjuk, och sen få några mediciner, eller någon operation – eller iallafall en DIAGNOS (som man kan ursäkta sej med) – än att bara vara Helt Slut och Orkeslös. Och trött. Utan Anledning. Helt slut.

Finito.

Som en urvriden disktrasa.

Han älskar att prata. Ääääälskar. Han pratar pratar pratar pratar pratar, byter ämnen så det står härliga till, berättar, pratar pratar pratar. Han frågar också. Och lyssnar på mina svar. Och minns. Så när vi träffas nästa gång, 3 år senare, med våra hundar, så MINNS HAN vad jag svarade! DET är otroligt, tycker jag.

Men Guuuuud vad han pratar! Och berättar! Han berättar ALLT, utan hämningar!

Förrförrförra gången berättade han bland annat om sin frus ändtarmscancer, och hur han skötte om hennes infekterade bulor och knölar i underlivet. Och jag nästan KRÄKTES av dom bilder som målades upp i mitt inre. Jag hade lust att säga TMI (= To Much Information) men väluppfostrad som jag är lyssnade jag seriöst och uppmärksamt på vad han berättade (och kräktes i mitt inre).

Idag gick jag en 2-timmarspromenad, och i slutet av den, stötte jag ihop med Farbror Snusk. Ja, jag tror han får heta så numera (i mitt inre) för varje gång jag ser honom sedan han berättade om sin fru, känner jag lite äckel och ser ett geggigt, varigt underliv framför mej. *ryser* Tyvärr.

Han började DIREKT prata prata prata prata prata prata….och den här gången fick jag bland annat veta att han tagit ett prostataprov och att värdena var förhöjda.

Jag blir så FASCINERAD. Berättar han alla såna här intima detaljer för ALLA han träffar, eller är det bara för MEJ? Och VARFÖR? Jag vill inte veta! Faktiskt. Han kan behålla sin prostata och sin frus underliv och sina fotvårtor för sej själv, faktiskt.

Men han är rätt trevlig ändå.

Eller…han är så otroligt social och glad och positiv, mitt i allt, så på något bakvänt vis tycker jag om honom.

Men han kan få heta Farbror Snusk i mitt huvud. Iallafall.

Lova att inte säga det till honom.

Hela jävla livet har jag – eller rättare sagt, min kropp (!) – ”inte-dugt” i mina egna ögon. Men varifrån kommer den där inre ”jag-duger-inte”-känslan?

Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var i 20-årsåldern om tjejers kroppar och kraven på hur dom ska se ut, och vad det gör med oss (kvinnor) och min upprördhet över detta faktum.

Jag har genom åren försökt om och om igen att strunta i ”kraven”, strunta i bilderna som VÄLLER över oss ÖÖÖÖÖVERALLT på ”perfekta” små vältrimmade tjej- och kvinnokroppar – nu mer än någonsin! Men jag lyckas inte.

Nu är jag i övre medelåldern och jag lyckas fortfarande inte.

Jag lyckas inte blunda.

Jo, kanske ibland – vissa dagar, vissa tider….Ibland!

Men hur är det inte då att vara ung, och osäker, idag? Nuförtiden, när man verkligen INTE kommer undan!

Jag lyckas inte att inte tycka att jag inte duger! Oj, vad många ”inte”, men jag tror det blev rätt.

Jag har ALDRIG tyckt att jag dugt! Inte ens när jag var Perfekt!

Jag ser ju NU, på bilderna från FÖRR, att jag var Perfekt! Jag BORDE har njuuuutit som en jävla idiot förut! Men det gjorde jag inte. Jag nöp i skinnet och tyckte att magen bucklade utåt för mycket. Pust!

Men EGENTLIGEN spelar det inte någon roll, för jag TYCKER med hela mitt JAG att man ska DUGA som man ÄR – tjock som smal, som lång, som kort, som bred, som hög, som spinkig – SOM MAN ÄR!!

Jag önskar att jag HELA LIVET hade DUGIT i mina egna ögon – no matter what!

Men HUR GÖR MAN, liksom??

För jag tycker ju fortfarande inte det. Innerst inne. Fast jag VILL och fast jag INSER idiotin i att tycka att man inte duger.

Faan!

Hur gör/tänker du?

PÅ RIKTIGT!

Ärligt, alltså.