Tjejer alltså!
HerreGud vad dom trasslar till det för sej!
Just nu har jag flera grupper med tjejer som kommer och pratar om trasslet dom hela tiden hamnar i.
Det är:
”Du bah…..!”
och
”Hon bah….!”
Blandat med djupa suckar, slängar med håret, ”bitch-blickar” och allehanda övertydliga kroppsspråksdissningar.
Och FORT pratar dom! Skitfort! Och hoppar från ämne till ämne, utan logik och sammanhang.
Och så blir dom sura. Direkt!
”Du bitchblickade mej!”
”Gjorde jag ju inte!”
”Gjorde du juh!”
”Meh! Eru dum eller?!”
Och så surar dom. Länge. Och hatar. Mycket.
När man pratar med dom låter det som om det handlar om Väldigt Viktiga Saker. Nästintill Livsviktiga Problem. Men innehållet är blaha blaha.
Idag när jag sa:
”Det handlar ju inte om något livsavgörande precis….” fick jag en sur blick till svar. Och en suck.
Eller:
”Ni har ju bara missuppfattat varandra!”
”Meh åååååååååååååååååh!!!”
Idag handlade det om missuppfattningar. Det handlar ofta om missuppfattningar.
”Du gick före mej till matsalen….”
”Ja, och?!?”
”Vi brukar ju gå tillsammans!”
”Ja, och?!? Får man inte gå till matsalen själv ibland om man vill, eller?!?”
”Men då trodde jag att du var sur!”
”Meh! Jag trodde att du var sur! För du gick ju med Ella!”
”Meh! Eru dum eller?!?”
När jag precis tror att jag hittat en strimma hopp i röran, hittar dom ett nytt problem som dom börjar tjaffsa om, fast det egentligen inte är något problem, tycker jag (!)…..
…och så är dom igång igen:
”Du bah gillar ju Jojje och då trodde jag att Ella skulle snacka med Lisa om det och att du skulle skvallra typ för…..”
”Meh! Jag gillar inte Jojje!!”
”Gör du juh!!”
”Nä, gör jag ju inte! Det var ju för länge sen!!”
”Meh! Du saaaa ju typ igår när jag SMS:ade till Anna att du hade värsta crushen på Jojje!”
”Sa ja ju inte! Jag sa att jag gillade Jojje förut, men inte nu!”
”Saruju!!!”
Och så kör dom ett varv till om vem som sa vad och när och vem som SMS:ade vad och hur och Kik:ade och chattade och Facebookade till vem och vad och hur ……och….och….och….Puh!
Jag avvaktar.
Sen försöker jag styra upp samtalet igen, genom några Verkliga Ord som uttalas i lugnt och sansat.
Dom tittar på mej som om jag kom från Planeten Mars.
Sen kör dom ett varv till av snabb obegriplig kommunikation där ingen lyssnar och alla bara vill ha sitt sagt.
När dom pausar lite, för att vila (?) och hämta andan (?) lyckas jag kila in att dom är väldigt lika och tänker väldigt lika, och att dom behöver LÄRA SEJ att LYSSNA lite mer och försöka förstå VARANDRA och inte vara så självfokuserade.
Dom flinar lite generat och inåtvänt.
Sen fräser dom lite till, fast jag ser att dom nu har glimten i ögat, så jag är nog liksom på Rätt Väg. Tror jag.
Hoppas jag.
”Nu vill jag att ni säger förlåt till varandra innan ni går”, säger jag.
”Meh!” får jag till svar, och sen kommer ett haffsigt ”förlåt” ifrån en av tjejerna.
”BRAAAA!” säger jag. ”Hörde ni?”
”Meh! Det var ju inte ärligt menat!” fräser en tjej.
”Jo, det var det absolut!” säger jag. ”Men det är svårt att säga förlåt, så då kan man få säga det sådär lite försiktigt…”, säger jag.
”….f´låt….” säger en annan tjej och stirrar ner i knät.
”Titta på henne´rå!” fräser kompisarna.
”Näe, jag tycker inte hon behöver det. Hon gör så gott hon kan och hon sa faktiskt förlåt och jag ser på henne att hon menar det”.
Tjejerna nickar godkännande – håller med.
Hallelujah!
Sen börjar dom fnittra. Allihop. Jag reser mej och öppnar dörren.
”Tack för idag!” säger jag.
Alla fnittrar och Låter, och håller i varandra på ett sånt där flamsigt sätt som bara tjejer kan.
Dom trillar rörigt ut ur rummet. Lyckligt fnittrande och tjoande.
Ännu ett fall löst.
För Frost skolkuratorn.
Iallafall för stunden.
erviluca #mammatillfyrakillar 