En promenad i re…so…re…./erviluca

När jag klev utanför dörren ösregnade det, och eftersom jag inte kollat innan, var jag FEL klädd, men inte orkade jag gå in igen och sätta på mej regnkläder och stövlar. Nädå. Jag tänkte att regnet ändå var rätt varmt….och regn har ju aldrig någon dött av – vad jag vet. Jo, i o f s….Översvämningar har folk dött av, men inte Vanligt Svenskt Regn från himlen.

Så jag gick. I tunn bomullsjacka, jeans och gympaskor. När jag började kliva i det höga gräset vid fårhagen, blev gympaskorna dyngsura, men ingen har dött av blöta skor heller. Vad jag vet. Tjipp tjipp sa det i skorna rätt snart. Typ.

Sen kom solen. Och stråååålade så fantastiskt. Det droppade från träden och fåglarna kvittrade lyckligt. Men jag hann inte ens andas ut, så kom regnet igen. Ösregn. Från Ingenstans. Eller nåt. Och när jag dyngsur böjde mej ner för att plocka dyngsura gullvi….förgätmi….ööööh….vitsi…..ååååh! Såna där vita som luktar så fantastiskt gott. Såna där som man plockar MÄNGDER av och så blir det bara lite grann i slutänden, eftersom det är så mycket BLAD och så lite blommor….Hm…..Äh! Såna plockade jag. En hel ICA-plastkasse full! I regnet. Och solen. Och regnet. Men sen kom solen. Och regnet.

Sen gick jag genom jättehögt gräs – en äng, typ – för jag var ändå så dyngsur så det kunde liksom inte bli värre….och hundarna tyckte att det var så DUNDERKUUUUL att SKUTTA i det höga gräset, på ängen, så jag tyckte att dom skulle få ha det så kuuuul en stund. Typ.

Sen gick jag på gångvägen: ”Tjipp tjipp tjipp tjipp tjipp…”. Fiona gick i kanalen på sidan om. Det gör hon nästan alltid när vi går där: ”Klaffs klaffs klaffs klaffs klaffs….”. Milton  var också DYNGSUR efter att ha skuttat i högt gräs, och han gillar INTE att bli blöt, så han såg mest plågad ut. Fast jag tror han tyckte det var värt det. För det var så kul – strax innan alltså.

Väl hemma fick jag ta av mej ALLT! ALLT! Allt var dyngsurt. Hundarna torkades med handduk och sen fick dom ”fnattanfall”. Dom får ofta det när dom badat och blivit torkade.

Jag hällde ut blommorna på köksbordet och la bladen för sej och blommorna för sej, och hade trott att det skulle bli typ minst 4 stora fina buketter – så mycket som jag plockat. Det blev TVÅ små spinkiga buketter. TVÅ!

Dom ska ställas på bordet på Studentfirandet på måndag. Om dom inte dött då, förstås. Jag vet inte hur tåliga såna där blommor är….såna där blåk….vitsi….

….LILJEKONVALJER!

Puh!

Gud, vad skönt!

Nu kan jag sova.