erviluca #mammatillfyrakillar

För 50 kr/hund kan man få gå en hundpromenad med en hundproffs från Brukshundsklubben, på en timme. Jag bokar in mej och hundarna.

Vi träffas vid motionsspåren, fast jag tycker det är konstigt att vi bara är tre människor (+ 5 hundar)….och var är proffset? Vi står där och bekantar oss, och hundarna nosar på varandra och ”godkänner” varandras existens, liksom. Jag undrar  om vi står på rätt ställe, eftersom det bara är vi, och ”var är dom andra?”. Sheltie-matten ringer ”proffs-kvinnan”. Vi står på fel ställe. Men dom andra kommer; Proffset och tre mattar till med tre hundar. Det är ”Dom Knepiga” hundarna som kommer. Dom kan inte gå med andra hundar än, så dom får gå en bit ifrån, och TRÄNA på att promenera med andra hundar,  men det är bra att det finns ett gäng ”Högfungerande” hundar också, säger Proffset, så kan dom ickefungerande hundarna se hur dom SKA fungera. Egentligen.

Så där går vi då, en hel promenad, på en timme, och är Förebilder. Fiona och Milton beter sej Exemplariskt; Går fint, är lugna, låter hyperstressade hundar nosa på sej utan att reagera. Hela tiden får dom ”Visa Hur en Normal hund beter sej”. Milton talar dessutom om, med ett ”BOFF!”,  precis INNAN två av dom stressade hundarna tänker flyga på varandra.

Proffset förklarar för mattarna och hussen att Milton kände på sej att det skulle hända INNAN det hände, så mattarna borde ha stoppat sina hundar när Milton markerade.

Oj oj oj! Jag är stolt som en tupp. Plötsligt har jag Perfekta hundar! Fint går dom också. Dom beter sej så fint och är så duktiga att jag nästan tycker att dom överdriver, men men….Har man en Perfekt Uppfostran så har man.

Jag kan väl inte hjälpa att jag är så…perfekt!?

….åsså sprack jag!

Kanske var det så enkelt att jag förr hade smalare lår, som inte gned sej mot varandra….? Minns inte. Minns bara att det inte var något problem att gå i kjol.

Men nu är det det.

Och jag tycker inte att mina lår är för tjocka!

Däremot svettas jag mycket mer nuförtiden. Är det det som gör att låren gnider sej mot varandra, och som gör att det börjar svida i huden? Sen blir det skavsår mellan bena!

Skavsår mellan bena!

Det är ju så knäppt att man borde gå och lägga sej! Och vad jag lärt mej här i livet är att man aldrig är ensam om sina problem och skavanker, så;

Hur gör ni, alla andra som också får skavsår mellan bena?! Vad är liksom LÖSNINGEN?

Själv har jag letat efter mamelucker, men det tycks inte finnas nuförtiden.

Det var just det.

Att ingen vill veta. Och ingen bryr sej.

Alla som hör ihop. Alla som är Viktiga för Någon.

Och om jag blir sjuk.

Riktigt sjuk. Vem skulle stötta, finnas där, vara där?

Vem skulle bry sej?

Och jag menar inte bry sej som DU gör  –  jag menar bry sej På Riktigt!

Vem skulle ta ledigt från jobbet för att Finnas Där – för mej?!

Vem skulle tänka ”Jag kan inte leva utan henne!!”

Vem?

Ingen.

Och ingen vill veta var jag köpt min tröja.

Ingen märker ens om jag har en ny tröja.

Och DOM tankarna måste jag ta mej ur.

Själv.

Tänka Positivt och sånt tjaffs….

Pust!

Bara TANKEN att tänka positivt är arbetssam.

Jag måste gå och lägga mej och sova en stund, för tanken tog sådan kraft.

För har man redan gjort något tvåhundramiljoners gånger….så VET man ju redan hur det är….och tänker kanske att det var väl inte så jävla kul den förra gången heller….

”Positive thinking?! Bah!”

Liksom.

Tänk om man skulle vara lite neggo….. och tjock……och låta bli att träna (!).

Ba´fatt vara lite Tom Tvärtom.

Liksom.

Jag funderar på varför jag känner mej så utsliten. Handlar det bara om att jag jobbat som ett djur och engagerat mej i varje familj? Eller handlar det om Hela Livet?

Jag funderar på olika generationer och hur ”vi kvinnor” haft det. Så kommer jag fram till att ”min generations svenska kvinnor” kom i kläm. Det är iallafall min teori.

MIN mamma var hemmafru ända tills min yngre syster började i skolan. Hon hade alltså TID för att ta hand om barnen, hemmet och laga maten etc. Pappa jobbade och försörjde oss alla. Rollerna var uppdelade. Sen kom 70-talet och frigörelsen och hej och hå. Rollerna fortsatte ungefär som förut hemma hos oss, men mamma började jobba deltid, fortsatte sköta hemmet, men gnällde på pappa då och då för att han hjälpte till för lite.

I vilket fall som helst hade INTE min mamma två heltidsjobb när vi barn var små. Typ.

MIN generation skulle både satsa på familj OCH karriär/jobb. Så när vi fick barn var vi hemma något år, och gick sedan tillbaka till jobbet, varefter vi slitit som idioter för att få allt att gå ihop: Jobbet med barnen (lämna och hämta på dagis, uppfostra, konfliktlösning, matlagning, hemskötning, betala räkningar allt allt allt!) och jobb (heltid eller deltid spelar ingen roll – man gör lika mycket på 75% som på 100%, har jag tyckt. Man går bara hem tidigare när man jobbar 75% OCH får mindre lön).

Precis som alla stressforskare beskrivit STEG min stressnivå som bara den när jag LÄMNADE jobbet.

Min ex man jobbade heltid, reste en del i jobbet, kom hem mycket senare än jag, så han ”hann” inte laga middag på vardagarna – ej heller handla. Det fick jag göra som ”bara jobbade 75%”…..

Under småbarnsåren gick jag nästan sönder av stress. Är det därför jag känner mej så trött och sliten nu?

Det tycks som om mammor och pappor delar hemarbetet och arbetet med barnen mycket mer rättvist nu….Jag vet inte om det är så, men när jag berättar om MITT slit för yngre människor, skakar dom på huvudet och förståååår inte hur det kunde vara så.

Samtidigt hör jag fortfarande ”min berättelse” i andra familjer ibland; dvs att EN (nästan alltid mamman) sliter arslet av sej med ALLT hemarbete och har dessutom ett arbete utanför hemmet, medan den andre BARA har ett jobb (utanför hemmet), och vilar hemma.

Kan det vara så?

Att i förra generationen slet inte kvinnorna ut sig, för dom hade ”bara” hemarbetet och barnen.

I MIN generation är vi kvinnor/mammor sönderstressade för vi skulle både ta hand om barn och hem och jobb. Vi ville samarbeta och dela hemarbetet med våra män, men det fungerade inte.

Dagens generation småbarnsföräldrar delar hemarbetet, och jobbet med barnen, lika, och därför blir inte mammor lika sönderstressade.

Är det så sammanfattningsvis? Eller är det bara mina egna tankar i min egen lilla värld det är så här?

Viktig varning!

Om du har nässpray hemma:

Ta inte av locket, och sug därefter inte ut luften ur locket och placera det därefter inte på huden!

Visserligen ser det rätt kul ut – speciellt om man sätter fast locket i ansiktet. En liten strut som står rätt ut från ansiktet! Och det känns lite kul också….

Men varning: Det blir märken i ansiktet!

Det blir små små sugmärken.

Och det ser absolut inte klokt ut!

Och OM man har gjort många såna i ansiktet, vilket du inte ska göra (!), så ser det ut som om man fått någon slags pest. Och om man har ansiktet fullt av små sugmärken från locket på en nässpray…..

….så kan man ju inte gå till skolan.

För vad ”ska folk säga”? Och hur förklarar man små sugmärken i ansiktet?

”Jag har en liten mus som flickvän…..”

”Min flickvän är pytteliten….”

”Vår dammsugare är pytteliten….”

Eller?

Hur förklarar man att man sugit luften ur locket på en nässpray och placerat om och om igen i ansiktet, utan att tänka på Resultatet? Och när ens mamma påpekade att man faktiskt fick små sugmärken i ansiktet, var man tvungen att göra några till…..

Hur förklarar man det?

Näe, det går inte.

Så det är bara att vara hemma och ”sjuk” pga…..”utslag”.

😛

Ända sedan jag var liten har ”andras barn” haft  ”A i alla ämnen och/eller varit bäst i klassen”.  

Hon MÅSTE låta sådär som om ”alla andras barn” är bättre. Hon bara måste.  Jag vet inte varför, och jag har ”gjort upp” om det förut, men det hjälper inte. Hon måste.

Jag suckar och säger: ”Jaha. Men det har inte mina barn” (A i alla ämnen alltså).

”Nehehehee!”, skrattar hon. Hon vet det.

”Och dessutom är hon otrooooligt trevlig och hennes studentfest kommer att hållas på en fiiiin restaurang och det kommer att bjudas på Champange!” säger hon. Hon är nämligen bjuden.

”Ja, det låter ju jättetrevligt….så kommer det inte att bli på vår sons studentfest….”

”Nehehehee!” skrattar hon igen. Det förstår hon ju.

”Vi kommer att bjuda på grillad korv med bröd, och vatten till, på  några filtar på en gräsmatta utanför skolan…..”, säger jag (och ljuger)

”Hon kommer att få en bil av sin pappa i studentpresent, eftersom hon nyss tog körkort!” berättar mamma vidare.

”Kul för henne. Vår son kommer att få NADA i present, för varken jag eller hans pappa har pengar så det räcker, men en massa kärlek kommer vi att ösa över honom, och säkert några vackra tal” (ljuger lite till, för jag vet inte…)

”Hennes pappa har ordnat med en talskrivare.”

”Kul för henne! Men jag tycker det är viktigt att jag skriver mitt eget tal och jag vet att jag gör det minst lika bra som en talskrivare. Dessutom är jag gratis”, säger jag.

”Hon har redan fått jobb över sommaren, och till hösten ska hon åka till USA och studera på Universitet där.”

”Det låter ju fantastiskt! Vår son söker jobb, men har ännu inte fått något, men han har tänkt att ta ett sabbatsår, från skola och plugg. Det kan vara skönt efter 12 års pluggande”.

Hur jag än försöker att inte kliva in i något ”att vinna och vara bäst” för att ”få ner” skrytandet, så går det inte. Varför skryter hon om Andras Barn?

Obegripligt.

Varför berättade hon alltid för oss att ”Kalle fick 5:a på provet som du fick 4:a på”. Trodde hon att det skulle få oss att kämpa mer? Eller ville hon bara tala om att vi aldrig dög eller var riktigt bra  – att vi aldrig nådde ända fram?

För det tycks ju som om mina söner inte heller når ända fram. Dom når inte heller fram till Godkänd eller Bäst. Dom kommer hela tiden tvåa eller trea, i jämförelse med alla hennes vänninors barnbarn – precis som vi aldrig var bäst i jämförelse med alla hennes väninnors barn.

Det är tråkigt och enerverande. Och jag HAR tagit upp det med henne och pratat med henne om det och till och med skrikit till henne om hur ont det gör. Men det är som en evig karusell, som bara går runt och runt….

…och jag borde inte bry mej. Jag borde blivit van – borde lärt mig ”stänga av”.

Hon är ju ändå över 80 år nu…..

….men fanimej; Jag bryr mej!

Jag bryr mej ändå.

Faan!

Jag, 6 år och tandlös 1965.                        Storing, 6 år och tandlös 2001.

Storing är ”nästan-vuxen”. Han är myndig, men får inte handla på Systembolaget. Det dröjer 1 år till innan han får det. Men snart går han ut gymnasiet och har alla ”måste-skolår” bakom sej. Livet som Vuxen börjar.

Ansvaret tar vid.

Jag tänker tillbaka på mitt eget liv. Jag tänker på att Allt började när jag blev 18 år och gick ut gymnasiet. Ja, jag var 18 år då, eftersom det på den tiden fanns 2-åriga gymnasielinjer. Jag skulle ”jobba i flera år”, för att jag var så skoltrött, men jag stod ut med att jobba i 2 månader – sedan höll jag på att krevera av tristess, och kastade mej ut i Livet: Jag flyttade från Sala och hoppade på en utbildning på en Folkhögskola i Sigtuna. På kvällarna åkte jag in till Balettakademin, mitt i Stockholm, två gånger i veckan (buss +  pendeltåg + t-bana) för att kunna fortsätta dansa, och Det Vuxna Livet började.

Mina föräldrar flyttade till Afrika  när jag fyllde 18 år, så man kan säga att både dom och jag flyttade hemifrån, samtidigt.

Det vuxna livet innebar Ansvar: Ansvar för sin egen försörjning, ansvar för sin egen sysselsättning, ansvar för sitt eget liv. Efteråt kan jag förstå att det var svårare och tuffare än jag ville tänka på då. Jag har hela livet varit en ”Kan-själv (!)-typ”, på ett rätt dumt och envist sätt.

Det var mycket jobbigare än jag trodde att ”bli av med mamma och pappa” och att ”förlora alla kompisar”. Men jag vägrade sörja eller tycka att det var jobbigt, då,  utan jag kastade mej ut i Det Nya – så övertygad om att det ”bara var att ”….hitta nya vänner. Typ. Det tog flera år innan jag begrep vikten av djup och innerlig vänskap.

Nu ska Storing kasta loss. Om en månad. Det är stort. Det är omvälvande. För honom. För mej är det ”som vanligt” nästan. Han börjar göra Något Annat. Han ska själv Ta Ansvar. Han ska Bli Stor. Jag fortsätter som vanligt. Jag har redan gjort min resa, även om den inte riktigt är avslutad.

Vi föräldrar är inte försörjningsskyldiga  fr o m 14-06-02.

Typ.

Storing har blivit stor.

Det hände igår:

Han är ju tamejsjutton 18 år, så han får ”gå och komma” som han vill. Faktiskt. Han är myndig.

Fast  han är min beeeeebis!

Också.

På nåt vis.

Han stack på eftermiddagen. Skulle iväg på fest. På kvällen fick jag ett SMS om att han skulle sova hos sin kompis, och alltså inte komma hem på natten. Det var helt okey. Nema problema.

Sen gick nästa dag. Och gick.  Och gick.

Inte tänkte jag på honom heller. Närå! Faktiskt. Inte alls.

Men sen gjorde jag det. När det började bli kväll igen. Och när jag lät min hjärna dra igång, drog den igång ordentligt. Till slut låg Mellan död i en skogsdunge någonstans, men jag visste inte om han tagit sitt eget liv, eller om han blivit nedslagen av några andra hemska värstingar, som bara ville ha hans mobil.

Hans mobil var död. Tjöt bara. Det blir väl så när dom blir stulna. Kanske.

Oron flödade. Jag försökte hitta folk att ringa.

Ringde Storing som sa att Mellan bara betedde sej som han brukar, och ”bry dej inte….han kommer snart….du vet väl hur HAN är….”, men jag blev inte lugn för det. Storing kan väl inte veta….han har ju inte heller färdig pannlob. Liksom.

Men jag (med färdigutvecklad pannlob) VET ju vad som kan hända killar i den åldern;

Nedslagna. Misshandlade. Utsatta.

Min Mellan. Nedslagen. Och här sitter jag och äter popcorn. Liksom.

Jag visste inte vem killen var som han sovit hos, men jag hade fått namnet, så jag sökte upp honom på Facebook och skrev på meddelande och frågade om han visste var Mellan var (jag fick sedan ett svar där han skrev att Mellan var på väg hem…).

Då, när jag var som mest uppjagad, kommer Mellan hem.

”Meh! Du låg ju död och nedslagen i en skogsdunge, för några hade tagit din mobil!!” sa jag så fort han kommit in genom dörren.

”Meh! Du e ju inte klok!” sa han. ”Det är nog farligare för dej, här hemma, än det varit för mej, där borta!” sa han sen och gick in i sitt rum.

Pust!

Att vara mamma, och ha en massa (livlig) fantasi, är inte lätt.

Det finns ibland människor som retar mej till Vansinne. Det är inte så ofta – för det mesta kan jag ”borsta av mej skiten”, och gå vidare – men när det är så är det. I kubik.

Och nu är det.

Det är en person som retar mej så inihelvete så att jag känner HÄMND. Hämnden skulle kännas ljuv – tror jag. Ibland funderar jag ut ELAKA scenarior som jag skulle vilja drabbades denna person, men TYVÄRR skulle det drabba Andra, helt oskyldiga, också, vilket gör att jag egentligen inte vill hämnas.

Det är sååååå KLUVET!

Men om jag INTE var så ”genomtänkt”, som jag kan vara, och om jag INTE var så himla ”generös” och ”klok” eller ”dum-snäll”, så skulle jag gapa och skrika och hoppa och kasta saker och säga:

”JÄVLAHELVETESSKITPISSSNÅLFAANIDIOTEGOISTISTKASKITJÄVUL-KORKSKALLESDUMFITTKUKRUMPSKITPRUTTHELVETESAPA!!!”

Typ.

Och jag skulle vilja krypa in i hjärnan på IDIOTEN och VRIDA OM så att det gör RIKTIGT ONT. För hen är så inihelvetes svår att komma åt! Och hen är så otroooooligt NOT-inkännande och NOT-generös, dvs fullkomligt korkad och snål (med allt) så att jag blir tooooooooooooooooooookig! Att skrika och hoppa hjäper inte heller för det är som att hälla vatten på en gås.

Men jag vill hoppa jämfota av ilska, för min egen hälsas skull! Jag behöver ju få ur mej skiten!

Så jag prövar att kräkas här:

UÄCK!

Näe, det hjälpte inte.

Skit också!

Nu börjar det bli lite för många idéer. Och lite för många påbörjade manus.

Jag har…. *räknar*…. 3 färdiga ”vuxna” manus, 6 barnboksmanus (och då räknar jag in ungdomsmanusen där – ifall du undrar…) och så har jag….. *räknar*….. 10-15 påbörjade ”vuxna” manus där jag skrivit allt ifrån 10 sidor upp till 80-90 sidor, som jag inte avslutat och ett par ungdomsmanus som är oavslutade.

Att skicka in manus kostar pengar, för dom är tunga och väger en del, och många förlag vill fortfarande ha sina manus i pappersform. Hela tiden får jag nya ”Superduperbra” idéer som jag påbörjar för att det vore dumt att tappa bort idén liksom. Eller så tappar jag fart i något manus, och medan det ”vilar”, börjar jag på, eller fortsätter på, ett annat.

Det blir samma röra som allt annat jag gör nuförtiden.

Förhoppningsvis har jag plötsligt 20 manus som är färdiga! Och sen blir det att skicka in! Fast vem vill ge ut 20 böcker på en gång, liksom?

Nu ska jag sova på saken. Kanske jag i drömmen hittar en utväg. Tror jag inte. Men ändå!

God natt!