Jag har tappat orken. Fullkomligt.
Jag känner mej som en urvriden disktrasa, som en luftballong utan varmluft, som en bil utan bensin och olja, som en fotboll utan luft i.
Det är så illa att om jag sitter i soffan och fryser, orkar jag inte lägga på mej filten som ligger precis bredvid, och om mobilen ringer orkar jag inte böja mej fram och ta den från soffbordet för att svara i den.
Jag gör det jag absolut MÅSTE göra, för att annars går andra levande varelser under dvs jag går ut med hundarna, jag går till arbetet och gör det jag ska där, eftersom jag behöver lönen, jag gör i ordning maten hemma för att sönerna behöver det…..
….men därutöver orkar jag Ingenting!
Jag orkar knappt skriva inlägg här längre. Som ni märkt.
Jag har ingen ork. Ingen. Ork.
Den är slut. Finito. Borta.
Vet ni hur det känns när man är Utan Ork?
Det känns för jävligt.
Jag vill ju!
Jag vill ju orka!
Och VEM ska se till att orken kommer tillbaka?
Jag, förstås!
MOI!
Frågan är bara HUR.
För att att orken är borta är inget Litet Påhitt. Det är fysiskt. Det är en Icke-ork som är På Riktigt. Det går inte att bara ”tjohej, nu struntar jag i det och gör Annorlunda!”.
Jag undrar ibland om jag fått den där sovsjukdomen av den där influensasprutan, som jag fick för flera år sedan…. ELLER om jag har någon fästingsjukdom som kryper runt i kroppen och gör mej helt orkeslös?
Vad läkarna gör?
Suckar. Tycker att jag är jobbig. Tar förton prov, hittar inget och tror sen att jag hittar på. ”Hittepåsjuk”, liksom.
Och vad händer när man är Helt Orkeslös och går till en doktor som suckar och tror att man hittar på? Man orkar inte! Man orkar inte stå upp för sej själv och slåss, för man är ju Helt Orkeslös! Det är ju själva grejen!
Dessutom skäms jag. Känner mej misslyckad och dum. Något är fel som inte är fel. Liksom. ”Ursäkta, liksom”.
Jag skulle Hurra om någon sa att jag hade en svår sjukdom – bara jag fick ett svar på vad det är! Hellre svårt sjuk, och sen få några mediciner, eller någon operation – eller iallafall en DIAGNOS (som man kan ursäkta sej med) – än att bara vara Helt Slut och Orkeslös. Och trött. Utan Anledning. Helt slut.
Finito.
Som en urvriden disktrasa.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Låter som du är deprimerad. Då orkar man ju absolut ingenting. Ingenting är roligt. Man bryr sig inte om vad som händer runt om. Och om läkarna inte hittar något fysiskt så kan det ju vara psykiskt. Den tröttheten kan vara förlamande 😦
GillaGilla
Ja, så är det kanske…
GillaGilla
Håller med föregående kommentator. Känner precis igen mig från när jag fick min utmattningsdepression för många år sedan. Allt kändes övermäktigt. Jag tyckte hela världen bara krävde och krävde och krävde och allt jag ville var att få vara ifred. Det bara vällde in saker man skulle göra eller ta ställning till hela tiden och jag ville skrika högt och stoppa världen så att jag skulle få komma i kapp. Jag slutade öppna posten. Tydligen mycket vanligt förstod jag när jag till slut började gå hos en underbar kurator och skamset nästan viskande bekände detta hemska att jag inte orkade öppna posten. Han bara log och sa ”om du visste vad många som har suttit i den där stolen och berättat exakt samma sak”. Det kändes så himla skönt att höra! Jag drömde om att bli utkörd till en öde ö med en låda böcker och färdig mat. Utan mobil. Men har man barn hemma så kämpar man på. Men inombords pågår en evig frustration som man inte kommer ifrån. Saker som jag vanligtvis tyckte var roliga var BARA jobbiga. Min man vann en weekendresa och min enda reaktion var ”Åååååh nej, måste han vinna den NU?! Vad JOBBIGT! Vad jobbigt att bestämma VART vi ska åka, vad jobbigt att packa, vad jobbigt att köra barnen till mina föräldrar, vad jobbigt att behöva göra sig iordning och se prydlig ut” o s v. Kan det vara så att Erviluca har kört slut på sig? Det låter som om det KAN vara så i alla fall. Och misslyckad är du inte. Det är nutiden det är nåt fel på, så det så!
GillaGilla
Ja, så känns det. Allt är bara KRAV – t o m ”det roliga”…. Urk!
GillaGilla