Hela jävla livet har jag – eller rättare sagt, min kropp (!) – ”inte-dugt” i mina egna ögon. Men varifrån kommer den där inre ”jag-duger-inte”-känslan?
Jag vet att jag skrev i min dagbok när jag var i 20-årsåldern om tjejers kroppar och kraven på hur dom ska se ut, och vad det gör med oss (kvinnor) och min upprördhet över detta faktum.
Jag har genom åren försökt om och om igen att strunta i ”kraven”, strunta i bilderna som VÄLLER över oss ÖÖÖÖÖVERALLT på ”perfekta” små vältrimmade tjej- och kvinnokroppar – nu mer än någonsin! Men jag lyckas inte.
Nu är jag i övre medelåldern och jag lyckas fortfarande inte.
Jag lyckas inte blunda.
Jo, kanske ibland – vissa dagar, vissa tider….Ibland!
Men hur är det inte då att vara ung, och osäker, idag? Nuförtiden, när man verkligen INTE kommer undan!
Jag lyckas inte att inte tycka att jag inte duger! Oj, vad många ”inte”, men jag tror det blev rätt.
Jag har ALDRIG tyckt att jag dugt! Inte ens när jag var Perfekt!
Jag ser ju NU, på bilderna från FÖRR, att jag var Perfekt! Jag BORDE har njuuuutit som en jävla idiot förut! Men det gjorde jag inte. Jag nöp i skinnet och tyckte att magen bucklade utåt för mycket. Pust!
Men EGENTLIGEN spelar det inte någon roll, för jag TYCKER med hela mitt JAG att man ska DUGA som man ÄR – tjock som smal, som lång, som kort, som bred, som hög, som spinkig – SOM MAN ÄR!!
Jag önskar att jag HELA LIVET hade DUGIT i mina egna ögon – no matter what!
Men HUR GÖR MAN, liksom??
För jag tycker ju fortfarande inte det. Innerst inne. Fast jag VILL och fast jag INSER idiotin i att tycka att man inte duger.
Faan!
Hur gör/tänker du?
PÅ RIKTIGT!
Ärligt, alltså.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Har exakt samma upplevelse av detta. Tyvärr. Och även jag har insett att det var riktigt djävla bra en gång i tiden men trots det hittade jag då otaliga imperfektioner att stå och gräma mig över framför spegeln. Och inbilla mig att andra lade märke till och iakttog. Jag är arg på mig själv för att det har fått spela någon roll. För att det är så JOBBIGT att vara sådär extremt självmedveten jämt. För att jag har brytt mig och låtit det påverka mig. Och jag är nog mest arg över att jag fortfarande (vi är ungefär lika gamla du och jag har jag förstått) inte har lyckats skaffa mig en sådan där orubblig självkänsla som gör att man inte ens reflekterar över att nån kanske tycker att man ser fånig ut i den där blommiga sommarhatten. Jag avstår istället från blommig sommarhatt för att förebygga att någon kan fnissa inombords och undra om jag inte har någon spegel.
Tror en stor skillnad mot förr är att det har blivit ett helt löjligt fokus på ålderstecken idag. Jag kan inte minnas att jag spanade efter rynkor förrän jag var över 40. Antirynkkräm när man är 30??? Men lägg av! För ett par veckor sedan satt en slank och snygg (och för övrigt väldigt vettig) 23-åring på jobbet och kommenterade att en jobbig sak hon gjort i alla fall var bra mot gäddhänget! Jag ville ruska om henne. Hon är 23! Hon behöver inte ens känna till ordet gäddhäng på 20 år för tusan.
Jag tror att sådana här känslor till viss del i alla fall är medfödda. Min storasyster har ett betydligt mer självklart självförtroende än vad jag har trots att jag kanske har haft större förutsättningar att ha det. För min del vet jag också att jag blev påverkad av min barndoms bästa kompis som hade ett väldigt raffinerat sätt att vara elak. Jag var mager med långa armar och ben och hon var stor och klumpigt byggd och jag förstod ju inte förrän i vuxen ålder när vi pratade om det att HON varit avundsjuk på MIG och att det var därför hon kunde kläcka ur sig otroligt sårande saker som jag tog för sanningar. Dessutom är det så att är man väldigt smal så är det fritt fram för folk att kommentera det. Släktingar kan glatt påpeka att man är för smal och att man minsann kan behöva lägga på sig lite o s v. Det är inte många som utbrister lika uppriktiga saker till tjocka barn faktiskt. För dom kan ju bli ledsna. Det blir nämligen inte smala barn. Nä nu tycker jag att vi tar och bestämmer att vi duger fint! Basta!!!
GillaGilla
Tack för ditt svar här. Det är alltid så skönt att läsa om hur andra är precis lika…knäppa! Och bökar med samma tankar och problem. Men NU börjar vi! IDAG! Okey!?
GillaGilla
Jag har också stått framför speglar och dragit in magen och suckat. MEN jag skiter i det nu, har tittat en del på Trinity och Susannah som stylar om kvinnor och börjat klä mig lite som dom ”tycker”.Dvs mer kvinnligt med tighta tröjor osv, bättre att framhäva än försöka dölja. Det känns så skönt och våga 🙂
Däremot är jag lite fundersam på när jag ska känna mig vuxen..kan ligga hopkrupen i sängen och känna mig som en mycket ung flicka.. Är fortfarande lite rädd för vuxna myndiga människor ( i min ålder 😉 och känner mig mycket mindre värd än dom..Det har jag problem med..
GillaGilla