När jag var liten flicka plockade jag ofta blommor. Ofta ofta plockade jag och mina systrar, och vår kusin, jättefina buketter, som vi gav till vår farmor (kusinens mormor), när vi var på landet. Det stod alltid ett gäng buketter på middagsbordet.
Vår farfar var jägmästare och därmed väldigt intresserad av naturen. Han satte på sej sina knickers, sina rutiga knästrumpor, skjorta, jacka samt hatt/keps och stövlar och satte sej i jeepen och for ut i skogen och gick omkring där, inspekterande sin skog. Ibland fick vi följa med. Då var det spännande, för när farfar berättade om skogen var det Seriöst. På riktigt. Det tycktes som om farfar kände igen varenda träd i skogen.
Jag minns en gång då han vid middagsbordet högtidligt meddelade att han hittat en Guckusko. Det var som om det var ett ”Hallelujah-moment” och det bestämdes att vi alla skulle åka ut och titta på Guckuskon. Vad jag minns vandrade vi, och vandrade och vandrade rätt in i skogen med farfar i täten, slingrade oss fram mellan tallar och granar, gick och gick, tills vi slutligen stod framför en liten gul och brun blomma: GUCKUSKON! Dom vuxna sa: ”Aaaaah!”. Vi barn sa: ”Va?!”. Iallafall inuti. Inte var väl den så speciell, tyckte vi. Men det var den. Väldigt sällsynt och väldigt fridlyst. Vi glodde en stund på den, och sedan gick vi tillbaka hela vägen. Med farfar i spetsen.
Vi lärde oss många blomsorter när vi var små, för varje blomma vi gick förbi fick vi veta namnet på – antingen av farmor/farfar eller av mamma. När mamma sa vad blommorna hette suckade vi: ”Men ååååh!”. Vi tyckte bara att hon var jobbig. Tjatig.
Men oj, vad jag är glad idag för att hon ihärdigt tjatade om blommornas namn, för det är så kul att kunna namnen på dom nu. Jag minns när vi var ute och åkte bil, på Autobahn, som kantades av Lupiner. Mamma sa: ”Vad heter dom där blommorna??” Vi svarade alltid: ”Minns inte….” eller så svarade vi inte alls, för vi mindes inte…Och mamma sa: ”LUPINER!”. Så åkte vi en stund och sen frågade mamma: ”Vad heter dom där blommorna?”. Vi svarade inte, för vi mindes inte….(sant!) och mamma suckade och sa: ”LUPINER!”. Så höll vi på.
Jag skulle önska att jag kunde ge blommornas namn till MINA barn, men….dom är helt ointresserade, samt att dom inte fått samma underbara upplevelser på landet som jag fick. Men dom få gånger jag varit i naturen med dom, har jag sagt sånt som ”Kolla! Där växer det Kärringtänder!” eller ”Titta! Dom där söta heter Mormors glasögon”. Fast jag tror inte dom minns ett enda blomnamn faktiskt.
Dom minns ju inte ens att jag sjungit med dom. Varenda kväll i flera år sjöng jag med dom….och nu minns dom inte det. Eller sångerna. *suckar*
Jag får satsa på barnbarnen….
erviluca #mammatillfyrakillar 