RSS Flöde

Ensamhet och mobbing /erviluca

Postat den

12-åriga Drayke tog sitt eget liv (expressen.se)

För flera år sedan träffade jag en flicka som gick i högstadiet och som hade ett så kallat självskadebeteende. Det vuxna gjorde då var att försöka förhindra att hon hade tillgång till knivar, rakblad och vassa föremål. Visserligen kan ett barn kanske inte skära sig själv när hen inte har några vassa föremål, men hen kan skada sig på andra sätt, om det är det barnet har behov av.

Det man bör fråga sig är ”VARFÖR skär sig en flicka (eller pojke)?”. Dom unga jag träffat som haft självskadebeteende har berättat att det gjort så ONT i själen/inuti att de velat flytta smärtan till en fysisk smärta, så det viktiga är att ta reda på vad det är som gör ONT i själen. Vad anledningen är.

Den här flickan var alltid ensam, i alla sammanhang. I matsalen, på rasterna, i klassrummet. När någon lärare kom sig för att fråga så sa hon. ”Jag vill va ensam…”. Ofta hade hon hörlurar i öronen för att visa att hon var upptagen.

När jag började prata med henne och bland annat pratade om att vara ensam, känna sig ensam och hur svårt och jobbigt det är, berättade hon att hon sa till ”folk” att hon VILLE vara ensam, för vad är alternativet? Hon sa att om hon skulle berätta att hon kände sig ensam och inget hellre ville än att höra till, så skulle hon få råd om att ”…börja prata med någon” eller ”…prata med Lisa, hon är lätt att prata med…” och en massa andra goda och hurtiga råd.

”Dom fattar inte!” sa hon. ”Jag har varit ensam i skolan så länge. Jag är liksom Tjejen-som-alltid-är-ensam och som ingen pratar med. Och OM någon pratat med mej, blir jag alldeles nervös och vet inte hur jag ska svara. Hur ändrar man på det? Det är liksom för sent och alla har redan sina bestämda kompisar, plus att jag inte ens vet hur man är en kompis. Jag vågar inte. Tänk om jag inte duger…

…och det är såååå skämmigt att vara en person som ingen liksom vill ha eller vara med. Det här skulle jag inte våga berätta för någon, för det är som om folk bara ger en en massa råd som man inte vill ha, då.”

Just hon var inte direkt mobbad. Hon var ”bara” utanför allt. En som knappt syntes och ingen la märke till. En som alltid alltid var ensam och som ingen någonsin valde, vid grupparbeten eller på idrotten eller i andra sammanhang när det skulle väljas. Hon visste det. Hon brydde sig inte längre. Sa hon. Hon orkade inte ens längre känna efter hur det kändes att vara helt ensam bland en massa andra människor.

När vuxna frågade om hon hade kompisar, svarade hon antingen ”Ja…”, eller så sa hon att ”Jag tycker om att vara ensam…”, men innerst inne längtade hon vansinnigt efter att få höra till och ha kompisar.

Hon älskade djur. Hon hade en hund hemma, som hon älskade och ville bli veterinär eller djurskötare eller ”något med djur” när hon blev stor, sa hon. För djur valde inte bort. ”Med djur är man inte ensam.”

Jag frågade henne om hon ville träffa mina två hundar. Det ville hon. ”Jättegärna!”. Hon började gå ut med mina hundar ibland, tog en kort promenad runt skolan på lunchen med dem. Så berättade jag för henne att jag visste en annan tjej som också älskade hundar och som också skulle vilja gå promenad med mina hundar. Jag frågade om hon kunde presentera mina hundar för den andra tjejen och om de kunde gå en promenad ihop så att den andra tjejen fick lära känna mina hundar. Det gjorde hon gärna.

Jag visste att den andra tjejen också var väldigt ensam och att hon och jag hade också pratat om hundar och hon ville ha en egen hund, men fick ingen för ”mamma är allergisk”. Jag tänkte (givetvis) att de här tjejerna skulle kunna bli kompisar, dom var lite lika och jag trodde de skulle matcha.

Efter första promenaden ihop kom dom till mig igen och frågade om dom fick gå ut tillsammans med hundarna igen. Så bokade dom en dag och tid då dom skulle träffas. Sedan kom dom återigen och ville gå ut med hundarna och jag såg hur båda tjejerna började lysa. Inifrån.

En tid senare dök den första tjejen upp igen, tittade in hos mig och sa: ”Jag har en kompis. Jag och XX har blivit kompisar. Vi träffas varje lunchrast och äter ihop.” Ögonen hade börjat glittra.

Det jag vill tala om är att VI VUXNA måste HJÄLPA barn, som är mobbade/ensamma/går undan etc, med att hitta kompisar/sammanhang/stoppa mobbingen, rent praktiskt. Handgripligt. Och vuxna behöver också inse att många inte berättar att dom är mobbade eller ensamma eller både ock, för att det är så jobbigt/pinsamt/svårt/läskigt. Inte ens när man frågar.

När vi förstår/ser att någon är mobbad MÅSTE vi kliva in och peka med hela handen. Hela armen kanske till och med. Vi måste vara TYDLIGA och vi måste AGERA. Hellre göra något än inget och hellre göra lite fel än inget. Man måste inte alltid följa en plan eller låta den som är utbildad på det göra det. Man KAN göra själv. Något. Direkt.

Det är som att vi nuförtiden tror att det finns Någon som är Utbildad för alla situationer. Ibland räcker det att man BRYR SEJ OM. Och AGERAR. Ibland räcker det med att vara medmänniska. Och SE. Och LYSSNA.

DU kan göra NÅGOT.

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: