Mamma berättar för mej att hon träffade en gammal klasskompis till mej, från lågstadiet, som numera är distriktssköterska (sjuksköterska) och hon hälsade till mej via mamma.
Min ex klasskompis berättade att hon hade ett minne av att ha varit på min födelsedagsfest där min mamma spelat piano och vi hade lekt ”hela havet stormar”. Jag minns ingenting från detta, vilket får mej att börja minnas Andra Saker….
…och (återigen) fundera på vårt minne.
Minnet är ju lite lurigt och sätter ihop olika upplevelser och tankar och gör till ett minne. Så det du minns är aldrig Sanningen, utan mer ett ihop-plock av minnen och annat gott och blandat.
Med det sagt; När man berättar och funderar på ett minne, så är det ju det som sitter i minnet. Och nu ska jag berätta ett:
Jag och en tjejkompis var ihop med varsin kille och vi gick i mellanstadiet. Att vara ihop på den tiden betydde att man hade frågat ”pol” (ja, så kallade vi det. Numera tror jag det heter ”chans”) – oftast genom att skriva en lapp till killen där det stod: ”Får jag pol med dej?”. Och fick man då ett ”ja”, så var man ihop. Jag skrev också oftast två rutor på lappen där den ena rutan var för JA och den andra för NEJ. Praktiskt. Han hade bara att kryssa i ena rutan. Sen var det var inte så att man träffades eller nåt – man liksom bara visste att ”han gillar mej och jag gillar honom – vi är ihop”.
Det var vinter och jag tror jag och min kompis ville avancera lite i våra ”förhållanden”, eller nåt…. Så vi stämde träff med våra killar nedanför vattentornet. Det var mycket planerande och fnitter innan dom kom och dom var säkert lika nervösa som vi var. Jag och min tjejkompis hade bestämt att vi skulle gå en promenad och våga hålla våra killar i handen. Det var sååååå nervöst! Så fnittrande och nervöst sa vi att vi ville gå en promenad med dom. ”Ooookey…”, sa dom, också nervösa. Vi tog varsin kille i handen och började gå.
HerreGud! Hjärtat slog och det var nästan så jag hade glömt hur man går. SÅ nervöst var det att gå och hålla killen jag gillade, och var ihop med, i handen! Vi gick en stund, nervöst fnittrande, men försökte vara seriösa och gå hand-i-hand allvarligt, men det var svårt. Plötsligt sa den ena kille att han ville snacka lite med den andra killen, så vi släppte våra killar och dom gick iväg en bit, in i skogen. Så kom dom tillbaka och fnittrande och knuffande på varandra sa dom: ”Vi vill pussa er.”
HerreGud (igen)! Jag höll på att dö. Jag var inte alls mogen för någon puss. Det var skitläskigt och jag kände att ”Nej, då går jag hem”. Jag tog tag i min kompis och sa att vi skulle prata med varandra, och så drog jag iväg henne. Vi pulsade i snön en bit in i skogen och började diskutera: ”Jag vill INTE pussas” sa jag. ”Inte jag heller” sa hon. ”Hur ska vi göra då? Ska vi göra slut?” Vi funderade och jag minns att jag var nervös och orolig och ångrade nästan att vi dragit iväg killarna på en ”hålla-handen-promenad”.
”Jag vet! Vi skriver i snön att vi (bara) vill ha kram,” kom någon utav oss på. Vi skrev ”kram” i snön och så gick vi till killarna, som fick veta att vi skrivit i snön vad vi ville göra. Killarna gick dit, läste och började sen ropa ”Nääää! Kram??”, fånade sej, skrattade och började kasta snö på varandra och oss och jag har för mej att det till slut varken blev kram eller puss av det hela – bara ett enda snökrig. Och jag var lättad. Troligen dom också. Jag tror varken killarna eller vi var beredda att avancera i våra förhållanden.
Och jag har för mej att jag gjorde slut med min kille i skolan dagen därpå, eftersom jag tyckte förslaget puss var lite för läskigt.
Huvva!
———————————————————————————————-
#playing #lekaisnön #snö #snölek #minne #minnenfrånförr #minnen #frågachans #bliihop #ungkärlek #kram #kramas #puss #pussas #ervilucah #sala #minnenfrånsala #vattentornet #vattentorn #grönagången #vinter #lappar #skrivalapp #kärlek
erviluca #mammatillfyrakillar 