20. Jag skulle sedan bli chef för ett gäng Familjehemskonsulenter i Uppsala på en privat firma. Men innan jag blev chef skulle jag jobba 2 månader i Dalarna som familjehemskonsulent för att lära mej det jobbet. Jag lyckades hyra mej ett litet hus i Romme och åkte upp och bodde där och jobbade på detta nya arbete som innebar att jag körde bil över hela Dalarna och besökte familjehem – både för att utreda nya familjehem, placera barn, handleda familjehemmen och samtala med barnen. Puh! Mycket tyngre och svårare än jag någonsin kunde tro. Bara att köra bil i mörker (för det blev oktober, november, december och mörkt dygnet runt nästan och snöigt) långa sträckor var otroligt jobbigt, tyckte jag. Dessutom körde jag vilse hälften av tiden. Trots jättefin GPS.
Det här var 2015 och som alla vet kom det tusentals ensamkommande barn från flera olika länder runtom i världen, till Sverige. Bland annat placerade jag ett gäng såna små killar här och där i Dalarna. Det var otroligt sorgligt och smärtsamt att träffa dessa små rädda, ensamma killar och placera dom i hem som jag kanske visserligen utrett och godkänt, men som jag ändå kände mej osäker på och jag undrade om jag verkligen fått ”veta allt” och om dom verkligen skulle ta hand om dessa fina killar (som dom flesta var) på ett bra sätt. Hur skulle jag kunna veta om dom blev familjehem för att tjäna pengar eller för att dom hade goda hjärtan?
Det var som om Ödet/Gud sa till mej att ”där ska du inte vara”, för det var så mycket som gick fel där uppe. Jag minns inte i vilken ordning allt hände, men jag:
- körde över min alldeles splitternya jobb-laptop med bilen så den måste skrotas (laptopen alltså)
- snubblade på en mattkant i hallen på jobbet, föll raklång på stengolvet och knäckte ett par revben
- ramlade i ett dike då mina hundar drog omkull mej på en lunchpromenad, och bröt knäskålen
- krockade med den splitternya jobb-Volvon så att den måste skrotas.
- körde över min alldeles splitternya jobb-laptop med bilen så den måste skrotas (laptopen alltså)
- snubblade på en mattkant i hallen på jobbet, föll raklång på stengolvet och knäckte ett par revben
- ramlade i ett dike då mina hundar drog omkull mej på en lunchpromenad, och bröt knäskålen
- krockade med den splitternya jobb-Volvon så att den måste skrotas.
Mina chefer frågade om jag hade problem med droger. Det hade jag inte och har inte. Vill bara säga det. Jag har inga sådana problem och har aldrig haft. Men det var oerhört krävande att resa så mycket som jag gjorde. Jag åkte hem till Åkersberga varje helg, bodde i Romme på veckorna, men körde över hela Dalarna på dagarna och jobbade med familjerna hemma-hos.
Till slut flyttade jag ner till Uppsala där det också blev en massa knas av vad jag minns, men jag minns inte med vad, så jag gav upp och slutade.
20. Jobb nummer 20. Barnombud på Unga Station Söder, Stadsmissionen. Det bästa jobb jag haft! Åh, vad jag trivdes. Jag fick jobba med allt jag älskar och både kollegor och chefer var underbara! Jag fick både ha samtal med enskilda, familjer och barn, jobba i en grupp med tjejer i åldrarna 13-20 samt jobba med förlossningsförberedande grupp för unga föräldrar (13 år – 23 år) och dessutom jobbade jag på Öppna Förskolan för unga föräldrar och startade en Babygrupp för unga nyblivna föräldrar, som var en grupp med nyblivna mammor, och ibland någon pappa, som kom en gång i veckan med sin baby och vi fikade och pratade om att var ung och nybliven förälder och allt som hörde till. Superkul!
Jag bodde i Åkersberga och reste 1 timme och 30 minuter enkel väg till jobbet, men lyckades till slut få en lägenhet i Skogås och fick bara 20 min med pendeltåget till jobbet. Wohooo!
Så omorganiserades hela Stadsmissionen och min tjänst försvann – ”Sist in först ut”, MEN jag fick vara kvar som vikarie (om jag ville. Jag kunde också ha tagit en fast tjänst någon annanstans inom Stadsmissionen, men det ville jag inte). Jag var sååå säker på att jag skulle få fast tjänst igen där framöver – framför allt litade jag på den chef vi då hade. Hon var helt underbar på alla sätt!
I omorganisationen byttes alla chefer högre upp ut och hela ledningen förändrades, men det märkte inte vi så mycket av, förrän hösten 2019, då den nya chefen över (vår) chef klev in på Unga Station Söder och efter det var inget sej likt. Summa summarum så fick hon vår älskade chef att sluta plus 80% av personalen som jobbade där då. Vi som jobbade så bra ihop, verkligen gillade varandra och gjorde ett superjobb där på Unga Station Söder. Jag fick information om att jag skulle omplaceras på ett annat Unga Station (eftersom jag inte hade fast jobb, utan var vikarie). Trots att flera i personalen sa upp sej och det blev tjänster lediga, fick jag inte vara kvar/söka dom, eftersom folk från andra verksamheter placerades om hos oss, trots att jag till slut var den enda som brann för, och jobbade med, unga föräldrar, och det fick inte ifrågasättas. Punkt. Jag grät mej igenom den sista tiden. Jag var så förtvivlad över att jag hittat mitt älsklingsjobb, som gjorde så gott för andra dessutom, och så blev jag tvungen att sluta. Dom nya cheferna lyssnade inte på mej över huvud taget.
21. I januari 2021 började jag på Unga Station Vårberg. Återigen fick jag över 1 timmes restid till jobbet med flera byten. Jag välkomnades jättefin på nya jobbet och jag trivdes direkt med personalen, men där jobbade dom på helt annat sätt än man gjort på Söder och det fanns varken tjejgrupp eller grupper för unga föräldrar. Jag saknade Unga Station Söder så det värkte i mej. Så jag tänkte: ”Jag söker nytt jobb en sista gång, så att jag får jobba som familjeterapeut (med familjer) mina sista år i arbetslivet”. Så det gjorde jag.
22. Sedan den 1 november 2021 jobbar jag som familjebehandlare i Järfälla kommun. Kollegorna är underbara och jag älskar att jobba med familjer. Det här är och kommer att förbli min sista arbetsplats innan jag går i pension.
Så. Det var hela mitt arbetsliv i några blogginlägg.
#arbetsliv #erviluca #mammatillfyrakillar #fortsättning #tjugotvåarbetsplatser #familjeterapeut #socionom #läkarsekreterare #mångaarbetsplatser #arbetsplatser #stadsmissionen #ungastation #järfälla
erviluca #mammatillfyrakillar 