Månadsarkiv: september 2015

Jag VISSTE det!

Jag VISSTE att han skulle säga ”rätt” saker och få mej att ”hitta rätt” inuti.

Tack, Pennan! 🙂

Sen ringde Lilsis. Hon är hos mamma den här veckan och förra. Mamma är sjuk. Väldigt dålig. Hon åker in till akuten varje vecka – ibland flera gånger. Där träffar hon en ny läkare varje gång, som ändrar medicineringen och så skickas hon hem igen. Därefter mår hon dåligt. Igen. Ungefär samma likadant, fast kanske lite annorlunda ibland, men ändå skitdåligt. Skit – skitdåligt! Så dåligt att hon bara ligger på rygg och koncentrerar sej på att andas. Och så är det så i några dagar och så står varken hon eller Lilsis (eller vem det nu är som är med henne för tillfället) ut längre, och då blir det en färd till akuten igen. Och så börjar man om.

Ska det vara så?

Tydligen.

Vi systrar ska träffas på lördag, hos mamma, och prata om vad och hur vi ska göra. Hur kan vi hjälpa mamma på bästa sätt och ändå fortsätta med våra liv, s a s? Dessutom ska vi umgås, och speciellt kul är det givetvis att träffa Lilsis, som i vanliga fall befinner sej i fantastiska Florida, i sitt fina hus, med en pool, vid en kanal där deras båt ligger, och där dom också sitter på kvällarna, tittar på solnedgången i värmen och tar en drink eller två, med grannarna…och bara lever ett härligt liv!

Nu är hon i Sverige, med en sjuk mamma, i grått väder, instängd…. Hej och hå!

Vi bestämde att gå promenad när jag kommer till Sala, med hundarna! Vi pratade om hur HÄRLIGT det är att gå långa promenader med hundar och ”bla bla bla…..”. Sen kom jag på det: ”Meh! Jag har ju en fraktur i knät! Jag går ju på kryckor!”

Shit, det glömde jag liksom.

Men då sa Lilsis att HON kan gå promenad med hundarna! Skönt (för dom). Jag kanske kan låna en Segway av någon och åka med….?  😉

I morse vaknade jag tidigt. Typ 4. Förstod inte varför. Jag brukar sova tills klockan/mobilen surrar. Då fick jag ett SMS. Det var från Storing, som tagit hand om hundarna nu i 2 veckor. Det var kris. Och jag hade det på känn. Storing är ju faktiskt allergisk och det märktes redan när jag hämtade honom på Arlanda för fyra veckor sedan….

Ändå ställde han upp och tog hand om hundarna, när jag inte kunde ha dom (pga frakturen i knät)! Han har nyst och hostat och det har kliat i ögonen och han har haft svårt att andas. Men han har kämpat vidare. I natt fick han nog! Han orkade inte och ”kastade” ut hundarna ur sitt sovrum. Hundarna blev förtvivlade och började ”låta”! Storing blev sur och arg – både på hundarna (!), på Mellan (som inte tog över) och säkert på mej också, som lämnat honom i denna situation. Dessutom skulle han upp och jobba idag. På ett nytt jobb. Of course! Stackarn!

Han är en hjälte – Storing. En kämpe! Puss på dig min älskling! ❤

Hundarna mår nu inte bra. Dom längtar efter mej (och jag efter dom). Dom beter sej inte så bra, utan skäller och gnäller och bajsar inne. Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra. Nu vill jag bara åka hem och hämta dom, och aldrig mer lämna dom. Typ. Och snart åker jag. Ska bara jobba lite först.

Helgen blir lika intensiv som alla andra helger varit sedan jag träffade Pennan, två barn blev vuxna (gick ut skolan fullkomlig) och arbetslösa och jag började på Nya Jobbet i Dalarna. Näe, lite mer intensiv faktiskt, eftersom jag ska svänga över till mamma också (vilket jag i o f s gör ändå en gång i veckan, på väg till, eller från, Dalarna).

Snacka om skillnad!

För ett halvår sedan satt jag i soffan och glodde på TV hela helgerna. Näe, inte HELA hela, utan halva hela helgerna gick jag långa promenader i skogen. Men resten.

Nu står min soffa där hemma helt tom. Och ensam. Och övergiven.

Men inte jag! 🙂

Känslor kan ändras snabbt. I morse: Bra. Lunchtid: Bra. Nu: ARG. Om en timme: Troligen bra.

Det är för mycket på en gång. Det blir som om allt trängs i en liten box inuti och ska sorteras, och fixas, samtidigt och ordningsamt och vettig av mej. Bara mej. Och det känns som om jag slits itu.

Jag måste vara och finnas för alla.

Jag känner mej som en 3-åring och vill skrika ”Jag vill inte!” och stampa med fötterna i golvet. Och sen vill jag bara lägga mej ner och blunda och låta någon annan fixa och bestämma. Fast en del grejer VILL jag. Men saken är den, att när man är vuxen handlar det inte bara om ens egen vilja och ens egna känslor. Typ nästan aldrig. Eller nåt.

Eller?

”Lyssna på din intuition”.

Okey, då vet jag.

Jag vet vad jag VILL och jag vet vad min intuition säger, men både känslorna och intuitionen säger DET ENA och Luther säger det andra.

Inte bara Luther, för den delen….

”Nnnnnngggghaaaaaaaa!”

BOM! PANG!

Nu exploderade jag.

Nej, jag INPLODERADE! IMPLODERADE! Hur stavar man?

Pust!

http://www.svt.se/opinion/article3450231.svt

Henrik Fexseus skriver i en artikel om en man som skriver en artikel om….att människor ljuger och varför människor ljuger.

Jag anser att man inte behöver forska kring det här egentligen, för det är rätt enkelt: Människor är sociala varelser och som social varelse MÅSTE man ljuga lite här och lite där och lite nu och lite då, för att kunna leva och fungera i det sociala spelet. Människor som inte KAN ljuga, klarar sej inte. Människor som säger SANNINGAR. Dom funkar inte med andra. Det blir fel.

Vi ljuger.

Inse det.

Föräldrar säger till sina barn: ”Man får ALDRIG ljuga!!” men om barnet säger SANNINGEN – alltid – så blir det HELT FEL, och det märker barnet rätt tidigt, och lär sej att man måste ljuga liiiite, för att annars blir dom vuxna sura och arga.

”Tyckte du om leverstuvningen?”

”Nej!”

”Såååå får du inte säga! SOM jag har jobbat med maten! Fy vad ledsen jag blir!”

Lärdom: Ljug!

”Vilka FINA sockor du fick av moster Anna i julklapp!”

”Näe, dom är fula och stickiga! Jag vill inte ha dom!”

”Nämen fyyyy så otacksam du är! Såååå får man inte säga! Nu får du gå till ditt rum (!) och skämmas! Tänk vad moster Anna kommer att bli ledsen!”

Lärdom: Ljug!

Malin gör slut med Malte för att hon tycker att han gått upp så mycket i vikt och verkar inte vilja göra något åt det. Malin tycker att det är äckligt med Maltes fläsk runt midjan:

”Jag vill inte vara ihop med dej längre. Du har blivit för tjock. Jag tycker att du är äcklig med allt ditt fläsk!”

”Uhuuuuuuuuuu, vad du är taskig!”

Lärdom: Ljug!

Karin kommer till jobbet med en ny blus. Den är i knalliga färger.

”Tycker du att den är snygg?!?” frågar Karin.

”Näe, fy faan! Den sitter alldeles för tajt och du passar inte alls i dom där färgerna!!” svarar Lena.

”Fy, vad taskigt sagt!” tjurar Karin.

Lärdom: Ljug!

När Stina är på väg hem från skolan stöter hon ihop med sin pappa. Han bjuder på fika och dom sitter och snackar en stund. Föräldrarna är skilda och ”hatar” varandra.

”När kom du hem idag?” frågar mamma när hon kommer hem.

”Typ vid 17-tiden”, säger Stina sanningsenligt

”Varför så sent?” frågar mamma.

”Jag träffade pappa och vi tog en fika och satt och snackade en stund”, svarar Stina.

”Men jag har ju sagt att………….låååååång utläggning med skrik och gråt och allehanda svordomar samt skitsnack om pappan.

Lärdom: Ljug!

Eva frågar Kalle:

”Är jag snygg i den här klänningen?”

”Nej, du passar inte alls i den. Varenda valk syns ju!”

”Fy faan vad du är taskig! Att man aldrig kan fråga dej om råd….bla bla bla bla….”

Lärdom: Ljug!

”För cynikern är den gode ond”, skriver Erik Helmerson på Ledarsidan i DN idag. Jag läser artikeln och håller med.

Det är en tråkig inställning, tycker jag, för ”En kan inte göra allt – men alla kan göra något!”.

Jag tänker att det är bättre att åka till Centralen och applådera åt flyktingar som kommer, än att inte göra något alls. Det är bättre att skänka 100 kr än inget alls. Det är bättre att ”dela” artiklar om flyktingarna, eller vad det nu är, än att inte göra något alls, för ”det är ingen idé” eller ”jag gör ändå inget annat så då gör jag ingenting, för det är mer sanningsenligt”. Eller  nåt.

Det är som att stå på sidan om någon som blir mobbad i skolan, och inte göra något. Man ser och hör att personen blir mobbad men man låtsas inte om det, ”för jag kan ändå inte rädda henne helt” och ”jag vill inte bli hennes vän ändå”.

Man kan ALLTID göra lite grann, och även om en del av hjärtat inte är med (det blir alltså inte helhjärtat), så är i alla fall en del med…..

ALLA KAN GÖRA NÅGOT!

Och att göra Något är bättre än Ingenting ÄVEN OM man gör Något med ”kluven tunga”.

Så är det.

Du kanske inte kan åka till Grekland och dela ut mat, eller dit där det är Mest Akut. Du kanske inte kan stå där vid stranden och rädda halvdränkta flyktingar och du kanske inte kan avvara 100 kr av dina få slantar…..

….men du kanske kan ”gilla” och ”dela” på FB? Du kanske kan säga ”hej!” till en flykting? Du kanske kan gå till er kommuns flyktingboende och prata med några tjejer eller killar där; Dom vill både träna på svenska OCH träffa svenskar och höra om hur vi lever. Dom vill bli en DEL av oss!

Du kanske kan hjälpa flyktingbarnen med läxorna? Fråga på flyktingboendet.

Du kanske kan ta emot en eller två eller tre flyktingbarn i ditt hem? Du kanske kan skänka några TV- eller dataspel, som era barn inte längre använder, till flyktingboendet? Du kanske kan bjuda in en flykting (-familj?) på en kopp kaffe?

Det finns mycket man kan göra. Det är egentligen bara fantasin som stoppar. Och du KAN göra vad du gör halvhjärtat. Faktiskt.

EN KAN INTE GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT!!!

Redan när jag sätter mej i bilen på morgonen (trodde – igen! – att jag skulle starta kl.6.00 men kom iväg 7.30…) känner jag att jag är trött. Det är jobbigt att vara trött när man kör bil. I alla fall när man är jag. Ljudet från fläkten och radion och allt gör mej ännu tröttare, och jag vill lägga mej tillrätta och sova. Men det går ju inte! Jag kör ju!

Jag tänker att jag inte kommer att klara mej ens genom yttre kanten av Stockholm utan att somna….och tittar därför efter bensinstationer lite här och där, för att kunna köpa mej en kopp kaffe. Nope! I hela norra Stor-Stockholm finns det inte en enda bensinstation. Typ. Inte inom mitt synfält i alla fall…

Kör och sjunger, öppnar fönsterna, stänger av fläkten, kniper med rumpan (ja, det är ett bra sätt att inte somna – pröva!), dansar med överkroppen, andas in den friska luften, sitter spikrak i ryggen etc. Jag håller mej faktiskt rätt så vaken ända till Eorolsu…Euols….Äh! Mellan Stockholm och Enköping, där man kan stanna och köpa kaffe och en bulle. Där stannar jag och köper kaffe och bulle.

Jag sitter en stund och dricker mitt kaffe och äter min bulle och tittar på folk. Det är kul att titta på folk! Några folk har golden retrievers – flera stycken! Dom tittar jag på lite extra mycket. Fina hundar.Sen åker jag vidare.

Utanför Sala bestämmer jag mej för att åka hem till mamma en stund. Jag ringer dit och berättar för Lilsis (som är ”hemma” från sitt hem i Florida, ett par veckor, för att stötta mamma) att jag kommer över en stund. Hon säger att mamma mår väldigt dåligt.

Jag åker dit. Vi pratar och fikar: Kaffe och bulle. Inte mamma. Hon känner sej så dålig så att hon varken orkar sitta upp eller titta. Hon känner sej dödssjuk, säger hon. Enligt läkarna är hon ”frisk”.

Söstra Mi och jag fikar och pratar.

Sen åker jag vidare. Efter en stund sätter Tröttheten i igen och jag måste stanna i Hedemora och passar då också på att tanka. Kaffe och bulle macka. Kör vidare.

Väl framme på jobbet slår jag mej ner vid datorn, varvid en kollega dyker upp:

”KOM! Vi ska fika!”

Kaffe och bulle.

Vi = jag och hundarna.

Vi är i centrala Åkersberga, i Skärgårdsstad, i Borlänge, Falun, Österfärnebo, Sala och Hofors! Vi åker runt som tättingar, fast vi sover inte överallt – det gör vi bara på natten och då i bara VISSA sängar på VISSA ställen. Men hej och hå – från att ha bott i ETT hem ”alltid” (i alla fall i Fionas liv), till att bo på ”en massa olika” ställen, och från att ha varit HEMMA eller ute på promenad, är vi lite här och där och överallt tar vi oss med La bilia´!

Meine bilia fantastico! (tysk-italienska, för dom som inte fattar)

Just nu är vi i Skärgårdsstad. Snart ska vi åka till Farsta. Där ska vi fira Äldste sonen som fyllde 32 år förra veckan. 32 år är ju en ”jaha-ålder”, som man bara firar ”litegrann”, så vi ska fira med tårta och kakor, tror jag. Hos honom.

Hos mej är det ostädat och rörigt. Det bor två nyblivna vuxna där, som ännu inte försörjer sej själva, och som inte känner riktigt Ansvar för sitt boende än. Såna där som inte klivit över på Vuxensidan än – på riktigt!

Det gör man inte förrän man försörjer sej själv och bor i egen lägenhet. Egentligen kanske man inte gör det PÅ RIKTIGT förrän man försörjer Någon Annan också (typ barn), men att försörja sej själv är i alla fall början.

När Mellan och Storing flyger ut är det ”one to go” och det är givetvis Minsting.

Det ska bli spännande att se på vilket sätt han fäller ut sina vingar….

Just nu är det jag som flyger runt – inte barnen.

Men en vacker dag flyger dom också!

I annat fall får jag väl sparka lite på dom.

Eller nåt.

Ska det vara så här?

Att Vissa människor är så elaka mot Andra människor, att Andra människor måste fly??

Ska det vara så här?

Att Ett gäng människor driver ett Annat gäng människor  ut ur sitt eget land, så att dom under flykten skadas både fysiskt och psykiskt, och så att en del till och med dör!?

Ska det vara så?

Är det mänskligt?

Är det mänskligt att ett gäng människor flyr från ett annat gäng människor, och när dom kommer till gränsen där ytterligare ett gäng människor bor och lever, stoppas bara för att dom inte föddes på Andra Sidan av gränsen?

Och om dom tar sej vidare till Andra Sidan Gränsen, har dom ytterligare X antal gränser att passera innan dom kan stanna, och vid varje gräns är det människor som står, med eller utan vapen och taggtråd, och skriker: ”STOPP!”

Ska det vara så att bara Vissa Utvalda får leva vidare, medan andra helt enkelt får gå under – fysiskt eller psykiskt?

Ska det vara så att ju Rikare Land och ju färre människor som bor i landet, desto färre vill dom människorna ta emot ”Dom där som är Annorlunda”?

”Dom får väl liksom skylla sej själva att dom föddes och bodde i det landet. Liksom. Eller nåt. Vårt stora fria land kan liksom bli fullt. Eller nåt. Eller så kan dom där ta över. Typ. Man måste passa sej.” Eller nåt.

”Är dom Människor?? Människor som vi, i vårt land?? Näe, dom är inte som vi – dom pratar ju inte samma språk! Och så har dom så konstiga kläder.”

Ska det vara så?

Ska det vara så att halva jordens befolkning ska dö ut och vi Starka Friska Rika ska liksom bli kvar. Ensamma. Med våra pengar, stora landområden och blå ögon….?

Ska det vara så?

Är vi liksom bättre? Eller har vi bara haft tur?

Vad är det som gör att dom rikaste familjerna i Danderyd, med sina stora villor och tomter, verkligen INTE kan ta emot flyktingar alls, medan familjerna i lägenheter i Norberg kan ta emot flera stycken??

Jag förstår inte.

Och så undrar jag vad vi, här i vårt rika och bekväma ”sitta-i-soffan-och-fisa-liv”, kan göra för att människorna som bor i Dom Andra Länderna Där man inte kan bo kvar, ska göra för att hjälpa dom DÄR att få/kunna bo kvar?

Eller är det meningen att vi bara ska sitta och se på när Dom Elaka slaktar och bombar dom som inte orkar fly, och sen stoppa dom som orkar och kan fly?

Eller vad?

Jag trodde att ”vara mänsklig” betydde att vara empatisk och inkännande, men jag hade nog fel….

Du som har följt mej här vet att det varit rätt mycket på sista tiden, för mej. Många positiva saker, men också lite ”glapp i kontakterna/turen”, eller hur man ska uttrycka sej.

Både mycket härliga och positiva saker, men också en hel del ”spring in i väggen” – eller rätt ner i diket – om man säger skriver så.

Nåja.

Med spricka i ett (eller flera?) revben, samt ett par sprickor i knät (och allehanda andra krämpor som kom till vid båda fallen, som jag inte ens orkat nämna…) bestämde jag mej häromdagen att jag skulle tillbaka till jobbet. Jag älskar mitt nya jobb, och alla härliga kollegor, och det är ju faktiskt huvudet jag jobbar med mest, och inte benen, vilket gör att det går att jobba med trasigt ben.

Jag inledde med att vara med på After Work igår kväll med kollegorna! Det var jättetrevligt och kul! Det är verkligen ett härligt gäng!

Benet var lite trött´t och värkte lite, eftersom jag gick mer igår än jag gjort på en vecka, och eftersom jag häromdagen undrade om jag ens var skadad (!) – eftersom det INTE gjorde ont alls  tillfällig – och testade det genom att kliva hårdare på benet…..behövde  igår i alla fall inte bekymra mej över om jag verkligen var skadad, eller inte.

Vet. Knäppt.

Jag körde bilen dit och den sista biten, gjorde gasningen ONT (i benet)! Shit! Jag vill inte det. Jag vill inte bli stående på en trottoar i Korpilombolo! Vad jag nu ska dit och göra. Jag vill kunna köra bil!! Annars blir det ju längre sjukskrivning! Jag kan ju inte besöka familjehem….jo, det kanske jag kan….om någon annan kör. Såja. Då var det löst.

I alla fall så skulle vi till en restaurang/pub och äta mat och jag körde ner i garaget UNDER restaurangen och parkerade där. Hittade ett kontokort (som jag idag skickade till den som tappat det – var så god!) där, betalade för mej och haltade iväg till puben. Trappor + trappor + trappor. Sen en trappa till, men jag börjar få hyfs på att gå i trappor med krycka.

Kvällen var jättetrevlig. Alla är så vänliga och öppna.

Vid 21 var jag rätt trött. Tackade för mej, och haltade iväg mot garaget: ”Var går man in?” Liksom. Dörren bredvid garageporten var låst. Alla dörrar var låsta. Tittade på skylten ovanför garaget och såg att det var ”öppet kl. 07.00 – 20.00”.

Jag bah: ”TA BORT MEJ HÄRIFRÅN!! Lyft upp mej till ett rymdskepp och kör mej till en annan planet! RÄDDA MEJ FRÅN MEJ! Skicka ner en blixt och förgör mej! JAG ORKAR INTE!!”

Sen: ”Jävla garage-djävul-fan!! Hur faan kan man ha ett garage under en pub och stänga garaget klockan 20.00!?!” och ”Varför saaaaa ingen att garaget stängde klockan 20.00??” och ”Varför stänger man ett garage klockan 20? Det borde vara straffbart!”

Med ilskan och frustrationen pyrande ur öronen ringde jag till det nummer som stod på en skylt bredvid garaget. Först var det dom sedvanliga: ”Om du har parkerat fel tryck 1, om du vill prata med en som står till vänster om den högra akribaraten tryck 2, om du vill ha kontakt med en garagemaskrober tryck 3….” så att jag blev helt snurrig och fick börja om: ”Vad faan säger hon??”. Liksom. Jag tryckte 11, för jag ryckte till. Hamnade fel. Sen tryckte jag 1, eller om det var 2….och kom fram till en trevlig tjej som sa att deras företag slutat ha det garaget och hon visste inte vem det var som tagit över det. Hon föreslog att jag skulle ringa Securitas. Det gjorde jag. Där svarade ytterligare en trevlig tjej, och hon sa att hon kunde KANSKE hjälpa mej men att det ”skulle kosta”…..

Under tiden haltade jag fram och tillbaka utanför garaget, i ren frustration, och tankarna gick vad jag skulle göra om INGEN kunde hjälpa mej: ”Ska jag be någon av kollegorna skjutsa mej ”hem” (vandrarhemmet)?” ….fast dom e ju berusade hela bunten….”Eller ska jag sova  här,  utanför, på gatan? Det kan väl  inte vara så svårt…” (Ja, jag VET, jag är lite knäpp! Men vafaan – det finns ju uteliggare och för mej skulle det bara vara EN natt!”….Ringa taxi? Vem ska betala? Inte jag! Har inga pengar. As usual. Det tar ett tag innan jag kommer ikapp….och det taget har inte gått än.

Så såg jag en kille som höll på att stänga på ICA ovanför garaget! Jag hastade dit (hasta= halta fort). ”Kan du hjälpa mej så att jag kan komma ner i garaget?” frågade jag vänligt. Han tittade på mej, och KUNDE ha sagt:

”Nej, garaget stänger klockan 20.00. Jag får inte släppa in någon där efter den tiden. Det står i reglerna/lagarna/paragraferna och jag kan bli ersättningsskyldig….” blättan blättan bläh!

Men så sa han inte! Han sa:

”Ja.”

Hallelujah! Jag tackade och tackade och haltade ner i garaget, tog min bil och åkte ”hem” (bort).

Och fyfaan vilken resa det var hem (bort): Jag HATAR att köra i mörkret, och speciellt när det regnar! Jag SER ju inget!! Hur GÖR folk?? Jag körde i 60 på 90-vägen och folk blev säkert jätteirriterade, men hellre det än att jag kör ner i diket!

Väl i rummet, översköljdes jag av saknad efter mina hundar: Jag är EEEEENSAM – på riktigt! ”Fioooooona! Kom hiiiit! Jag vill pussa på dej!! Milton! Lägg dej här bredvid mej och var min sängvärmare, som du brukar!”

Jag ville gråta en skvätt, men det är torka på den fronten. Jag har försökt flera gånger sista tiden: Inte en tår kommer.

Jag tror kroppen spar, till ett Bättre Tillfälle.

Eller nåt.