Månadsarkiv: augusti 2015

ALLA är så fina och snälla här på mitt nya jobb i Dalarna.

Dom är som jag.

Det låter kanske lite skrytigt, men det är det inte. Min grundinställning är att Jag vill väl. Jag vill behandla andra som jag önskar att dom behandlade mej. Det funkar inte alltid, för även jag har fläckar, och ”svarta hål”, men viljan räknas. Faktiskt. Viljan att vilja väl.

Människorna på det här jobbet är Hjärtesnälla. Dom tänker med hjärtat. Vill väl. Som jag. Och så är dom öppna.

Det är modigt att vara Öppen och berätta om sej själv och sina tankar och åsikter utan en massa förbehåll och trassel. Utan murar och väggar och stängsel. Bara berätta: ”Sån här är jag och så här lever jag!”. Rakt och ärligt. Det är härligt. Det blir så….öppet, och högt i tak. Liksom. Rent. Lätt att andas. Ingen står bakom knuten och smyglyssnar och tänker använda ens ”sår och ärr” att sätta dit en med.

Jo, det finns såna. Jag ska inte berätta var, men jag har träffat dom, på tidigare arbetsplatser. Och det gör ont att upptäcka, och inse, att en del är ute efter att skada en och förgöra en. Fast man inte gjort något. Bara för att….vaddå?? Ingen aning. Kanske dom har en inställning: ”Slå innan du blir slagen!”. Eller något.

I denna, ibland lite för hårda och kalla värld, blir jag lite tilltufsad ibland, eftersom jag envetet och energiskt ENVISAS med att utgå ifrån att Människor Vill Väl och har Goda Avsikter. Jag kan inte, och vill inte, tro annat. Detta är min världsbild och tro. Möjligen löjlig och naiv och blåögd och hela fadderullan, men jag kan inte tänka på annat sätt. Jo, förresten det kan jag – korta stunder när människor överbevisar mej på olika sätt – och då mår jag skit.

Den stunden när jag inser att ”den människan är ute efter att….*elaka tankar och saker*….” så gör det ont, inuti, för jag vill inte att det ska vara så. Jag klarar inte av att tänka pessimistiskt och negativt. Det är inte jag! Jag vill inte att människor ska vara missunnsamma, elaka, luriga, dumma, manipulativa osv. Jag VILL INTE det! Men så är det i alla fall. Och så är det här i livet. Många människor är opålitliga och luriga och vill roffa åt sej hela kakan och allt omkring, alldeles själva. Dom går över lik och armbågar sej fram, kör över och vältrar sej, sitter på sina höga hästar och ser ner på ”alla andra”.

Men jag är inte sådan, och jag vill inte ens tänka på att dom finns (!) och det finns fler som är som jag! Och dom vill jag vara med. Dom andra vill jag glömma bort. Helt. Helst. Det är så skönt att vara med, och träffa, såna som tänker som jag, som känner som jag och är som jag. Här på mitt nya jobb finns ett helt gäng. När jag pratar ”med hjärtat”, får jag ”sanna hjärtesvar” tillbaka.

Jag tror jag hamnat rätt.

Äntligen!

Alla ni som KRÄKS av att läsa ytterligare ett blogginlägg om VILSE-gående a´la moi kan sluta läsa här! Ni andra: Trevlig läsning!

När jag går ifrån Den Nedlagda Landningsbanan, som vi går på – jag och hundarna – så LOVAR jag mej själv att jag ska vända om och gå tillbaka samma väg om jag är i närheten av att vara osäker på åt vilket håll jag ska gå, och jag tar mej själv i hand och LOVAR mej själv att INTE lyssna på mej själv när jag säger till mej själv att jag ”känner på mej” att vi ska gå åt något håll. När jag ”känner på mej” en riktning i någon form är det FEL! Fel fel fel! All tidigare forskning i mitt liv visar att jag inte KAN känna på mej åt vilket håll jag ska gå. Jo, jag KAN känna på mej, men jag känner fel. Fel fel fel! Så jag stannar upp, lovar mej själv att vända och gå tillbaka, så fort jag blir minsta osäker! Med det löftet som trygghet inuti går vi av Den Nedlagda Landningsbanan och följer en upptrampad stig in i skogen.

Sen går vi lite längre och lite längre….jag kan ännu vända om och komma tillbaka till Den Nedl…..osv.

Men någonstans där – vet inte riktigt när det sker – men plötsligt så VET jag att vi KAN gå åt ”DET” hållet för att liksom komma tillbaka till Den Nedl…., fast åt ett annat håll. Jag bara VET. Jag KÄNNER det.

Men VAD lovade jag mej själv?!?

Det jag lovade ”glömmer” jag.

Eller TYP glömmer.

För nu VET jag hur man ska gå.

Typ.

*suckar*

”Plötsligt” är vi alldeles vilse.

Fullkomligt och alldeles vilse, och jag vet inte ens från vilket håll vi kom. Eller var stigen som vi följde ett tag tog vägen. Plötsligt är alla stigar borta och vi kliver runt bland björkar och tallar som står tätt tätt och inga stigar eller vägar i sikte.

Fan! Fan! Fan!

ATT jag inte kan lita på mej! Jag LOVADE mej ju!

Jag tar fram mobilen och ploppar upp GPS:en……

….men SEN då?!?

”Ja, det är bara att kolla var norr och söder ligger!” säger Mister BesserWisser!

Han är dock inte med mej i skogen och kan inte besserwissra i mitt öra, men han gör det inuti mitt huvud och jag fräser åt honom: ”Håll käften! Du fattar ändå inte hur det ser ut i MITT huvud!!”

Och han vill INTE veta. Jag lovar.

På kartan på GPS:en ser man EXAKT åt vilket håll norr är/pekar. Jättebra. Då vet jag. Tack!

Men…..?

Men jag vet ändå inte åt vilket håll jag ska gå!

Jag har ju ingen adress till Den Nedlagda Landningsbanan, eller adress dit där jag ställde bilen!

Jag är en blå prick på GPS:en och går lite åt höger….som förmodligen är norr….och blå pricken rör sej åt ”fel håll”, för jag har nämligen hittat DNL på kartbilden: ”Det MÅSTE vara det där superraka strecket!”. Men hur jag än går, så vill inte pricken röra sej i rätt riktning, dvs MOT strecket. Fan fan fan! Kanske om jag går baklänges! För det känns såååå bakvänt! Hela kartan är felvänd, enligt mitt sätt att förstå saker och ting, och hur jag än vänder på mobilen vrider sej kartan ”fel”, vilket förmodligen är ”Rätt” enligt ”norr-och-söder-tänkandet”, och enligt Mr BesserWisser, men inte enligt min KROPP och KNOPP!

På något vänster eller höger lyckas jag ändå få den blå pricken att röra sej mot DNL och till slut upptäcker  jag Den Nedlagda Landningsbanan….men håll i er (!) PÅ FEL SIDA!!

Jag fattar ingenting! Jag har gått emot landningsbanan så att jag till slut är nära nära och när jag tittar  genom träden i Verkligheten är den till HÖGER om mej fast den på kartan är till VÄNSTER om mej!

Nä! Jag fattar inget!!

Och inte går jag att lita på heller.

Det är bara att gå och lägga sej!

Omedelbums!

Och VACKERT är det också!

Vad faan gör jag nere i Åkersberga??

Det är HÄR friden finns! Den friska luften. Lugnet. Väl…ståndet? Nej, välmåendet!

Vad gör man i Storstaden när Småstaden är så fin?

Inte alla småstäder, men här – i Dalarna!

Åh, vad jag njuter på mina promenader! Det är så VACKERT, människor säger ”HEJ!” och ler och alla är så vänliga överallt! Verkligen inget ”Flytta på dej – jag har bråttom – och bråttom är Viktigare än Allt Annat!”.

I Stockholm med omnejd är ALLA nya, vilket gör att det inte är något spännande med Det Nya. Det är bara….”Flytta på dej!”.

Typ.

Om man Överdriver.

Det som är lite….skrämmande, är att man undrar ibland om någon bor här över huvud taget!! Ingen är ute på sin tomt, och inga barn leker i dom fina lekparkerna och det är så…TOMT!

”Ho ho!” ropar jag rätt ut. Men ingen svarar. ”Har alla sugits upp i något rymdskepp, eller nåt?” kan man fråga sej om man har livlig fantasi (vilket jag har).

Fast alla trädgårdar är Supervälskötta, så någon gång går väl någon ut och sköter om dem. Kanske på natten när alla sover…Jag vet inte. Dom gör det i smyg. När ingen ser.

Tror jag.

Jag får en stark längtan efter RÖRA. Efter oordning och en……dalalaaaaa: OKLIPPT gräsmatta! Kanske några spadar och krattor som ligger lite slängda….Det skulle vara så skööönt mitt i allt det Perfekta.

Sån är jag!

Gillar lite oordning.

🙂

Så kanske jag inte skulle trivas här ALLA dagar.

Eller så BEHÖVER dom mej här: ”Hon-som-har-stök-i-sin-trädgård!!”. Bara för att dom ska få uppleva att Världen är inte Likadan överallt. Världen kan också vara lite stökig och lite hit och dit. Utan raka streck och Perfektion.

Det finns ETT hus på gatan här som ingen bor i, tror jag. Trädgården är HELT igenvuxen och taket obytt! ”Huset som Gud glömde”. FÅR hus bara glömmas bort? Vi har ju regler för allt. Har ”vi” (i Sverige) inte regler för att man inte får låta hus förfalla också? Jag tycker lite synd om huset – vill ta hand om det.

Nåja.

Det är kanske DET huset som gör att det syns hur PERFEKTA alla andra hus och trädgårdar är!

It is IT, liksom.

Nu ska jag sluta fundera och börja skriva utredningar. Det är ju därför jag är här. Typ.

Sen (om fyra-fem veckor!) ska jag vidare.

Till Uppsala.

Och jobba.

På Riktigt!

🙂

Häromdagen, när jag fortsatte mina utforskande promenader med hundarna, följde vi ett spår som jag verkligen inte förstår mej på, för dom olika delarna av spåret slutar alla i….ingenting! ”Hur var det tänkt här?”, liksom. Spår ska väl gå runt, så man kommer tillbaka till början, i slutet? Näe, alla dom här spåren slutar mot en gata eller mot en…gräsmatta, eller mot ett staket. Typ.

Nåja. Vi gick det där spåret i alla fall, och jag hade bestämt mej för att det var Dagens Långpromenad, så mitt Mål var Vägen – dvs att vi skulle gå LÅNGT. No matter what!

Spåret slutade mot en landsväg. ”Shit!” tänkte jag och började gå med hundarna utefter landsvägen. Men det är inte kul att gå en sån promenad, så jag spanade efter någon stig, eller liknande (vad det nu är), och hittade en – rätt in i en kohage! ”Skit (!)-samma!” tänkte jag, för jag upptäckte häromdagen att min ko-skräck är i princip över. Jag har ingen aaaning om att skräckar kan gå över bara sisådär, men det kan dom tydligen.

I flera år tyckte jag kor var läskiga. Söta bakom staket, men läskiga. I förrgår, på promenaden, stod vi plötsligt nos mot nos med ett gäng kvigor (?) /ungtjurar. Jag blev först lite rädd men sedan började jag prata med dom som jag brukar prata med hundar, och dom blev nyfikna och kom försiktigt fram och jag fick en puss på handen av en utav dom. Jättegulliga, var dom! Nåja. Tillbaka till häromdagens promenad.

Vi följde ett spår som efter en stund gick nedför en jättebrant backe, vidare ner mot en bäck och över en lite spång, följde bäcken en stund, och sedan över ytterligare en hage, över en liten ”bro”, typ, och sedan…slut! Landsväg. Vilse. Fast ändå inte, för jag tog upp min Nya Tjuuusiga Mobil och skrev in ”hemadressen”. Mobilen trodde att jag körde bil så den började prata: ”Kör mot Trastvägen 500 meter….”. Men det gjorde ju inget. Man kan ju GÅ fast Rösten tror att man kör. Eller hur? Så vi gick. Och gick. Mobil-tanten tyckte nog att vi ”körde” vääääldigt långsamt, men det kunde hon väl få tycka då! Vi ”kör” väl hur fort ”vi” vill!

Efter en stund upptäckte jag att jag kände igen mej: ”Här gick vi ju häromdagen!” sa jag till Fiona, som tittade sej omkring och undrade vem jag pratade med. ”DEJ!” svarade jag på hennes tysta fråga. Så jag stoppade mobilen i min lilla ”promenadväska” och började gå på en stig igenom en skog (typ).

När vi hade gått en stund hörde jag hur det knakade i snåren och plaskade. Det går en liten bäck bakom allt buskage där och det hade jag konstaterat förut, men så hörde jag en röst där inne i buskagen. Jag hörde inte riktigt vad den sa, men det var en kvinna som sa något om någon väg. Jag tänkte att det var en kvinna som åkte i en kanot el dyl i bäcken bakom buskagen och att hon frågade någon om vägen. ”Hon kan väl inte fråga mej??” tänkte jag, för det är svårt att svara någon som man inte ser…. ”Hon kanske frågar någon som också sitter i kanoten…”, funderade jag vidare. Jag visste ju ändå inte svaret på frågan.

Vi fortsatte gå på stigen, och det plaskade ifrån bäcken och knakade ifrån kanoten (?). Jag tänkte att det var väl en ”jävla idiot” som trasslade in sej i alla buskar och träd i den lilla bäcken med sin kanot…och funderade vidare på hur hon skulle ta sej över den lilla bryggan som låg längre fram, men ”å andra sidan brukar väl folk med kanoter ibland gå upp på land och bära sina kanoter har jag förstått”, tänkte jag.

Men så frågade ”tanten i kanoten” återigen genom buskarna om någon väg….Jag hörde ”mummel mummel…..Gräsrotsvägen” (typ!). Det kändes fånigt att prata genom buskagen och jag visste fortfarande inte om hon pratade med mej, så jag svarade inte. Gick bara vidare. Kände mej både lite fånig och taskig att jag inte svarade. Jag kunde ju faktiskt säga att jag inte visste var den vägen låg!

Sedan kom vi ut på en öppen äng, med jättehögt gräs på sidorna av gången, och hundarna skuttade runt och var lyckliga. Då hörde jag rösten igen! Hon frågade efter vägen IGEN!

”Men var faan är människan?!?” tänkte jag och tittade mej omkring. Förföljer hon mej genom både buskar och snår, tjatandes om vägen??

DÅ kom jag på det!

Eeeeeeh, vaddå?!?

”Tanten i Kanoten” satt i mobilen i min väska! Det var ju GPS:en, som jag inte stängt av!

Men Herregud!

Har jag inga bestick i lådan alls!?!

😛

Tredje dagen på Nya Kapitlet. I Borlänge.

Trött!

Förvirrad.

Lite snurrig.

ALLT är så NYTT: Staden, bilen, huset, människorna, sängen, grejerna runtomkring mej.

LIVET pågår även här, och det är nyttigt att gå nya vägar (eeeeh….*hostar* eftersom jag kör och går vilse ÖVERALLT, så jag går ju ALLTID nya vägar…. och när jag är på HELT OKÄND mark så blir det väldigt…..förvirrat). ”Det är bara att titta efter Nord och Syd”, som ”dom-som-aldrig-går-vilse” säger.

Igår körde jag vilse.

Jag hade fått NY superfin mobil (med GPS i), hade min gamla skruttiga mobil kvar (med GPS i) och hade precis fått en splitterny Volvo XC60 (med GPS i). Jag skulle köra ut bilen ur ”affären” och fick först inte till det med automattänket utan skuttade fram genom att trycka på bromsen som om den vore en koppling (med vänster fot). Min nya boss stod och gapskrattade och ropade: ”Använd inte vänster ben alls!!”. ”Javisstja! Det var så man gjorde när man körde automat. Det tar ett tag för hjärnan att ställa in/om sej….

”Hittar du hem nu då?” frågade bossen när vi skiljdes åt. ”Jag har ju GPS!” svarade jag glatt.

Men gissa vaaaaad?!? GPS:en funkade inte. Varken i bilen eller i den nya mobilen! Jag tänkte att jag BORDE hitta, för jag visste att mitt boende låg nära Volvo-affären…..

PUST! Det tog 1,5 timme för mej att snurra runt i Borlänge! Jag kände inte igen något! Jo, till slut gjorde jag ju det, men då visste jag inte om jag kände igen det för att jag kört vilse där eller för att jag faktiskt åkt där när jag SKULLE vara där. Jag höll på att bli toookig! Näe, nu ljög jag. Jag kör ju vilse jämt! Jag höll inte på att bli tokig, men jag kände mej lite trött – på mej själv! ”KAN man inte få ta ledigt ifrån sej själv ibland?. Liksom.

Till sist hittade jag, och då hade jag varit sååååå nära huset flera gånger (under min vilsekörning), såg jag. Jättenära! Men det hjälper ju ingen fattig. Så att säga.

Jag kunde alltså inte åka runt och malla mej och peka fuck you för jag var så otroligt koncentrerad på att försöka hitta rätt gatuadress och att känna igen husen. Jag får ta igen fuckyou-resan idag….

Hundarna var så LÄTTADE när jag kom ”hem” till dom igen. Dom tycker det är skitläskigt att vara ensamma på ett Nytt Ställe! Hur jag vet det? Jo, för för det första grååååter dom när jag går (det gör dom aldrig hemma!) och för det andra är dom GALNA av lycka när jag kommer ”hem”: ”Hon övergav oss inte den här gången heller!! Jippiiii!”.

Sen gick vi en promenad. Jag hade tänkt att gå en lite längre promenad, men alla vägar ledde tillbaka till Start, på något sätt (inte direkt vilse, utan mer….”Alla vägar leder till Rom!” fast man vill till Venedig! Typ. Kan man kalla det vilsegång också? Näe, det tror jag inte. Det gills inte. Liksom).

På kvällen/natten låg jag och läste Alldeles För Länge (”AJJABAJJA!”) så när mobilen ringde kl. 06.00 så kände jag mej som en död…fisk?! Fast jag sov jättegott!

Det är en jätteskön säng. Jag sover som Prinsessan på Ärten för det är flera lager madrasser och högst upp ligger jag.

Nu sitter jag på Kontoret och har fått igång min Nya Laptop. Duktigt!

Hundarna sitter i bilen, för dom yyyylade när jag gick, så jag gick tillbaka och tog med dom. Det är ju så regnigt idag så dom kan sitta i bilen. Dock får jag meddelande till min mobil hela tiden att larmet på bilen är igång. När jag går ner och lyssnar så hör jag inget larm…. Kanske en liten ”bugg” mobilen, eller så är larmet igång och mina hundar kommer att bli hörselskadade och vettskrämda!

”Alltid är det Något!” som min mamma brukar säga.

Jag kommer gående på gångvägen när jag ser två små flickor komma gående emot mej. Plötsligt tvärstannar den ena flickan. Hon ser rädd ut och pekar på marken, samtidigt som hon med andra armen stoppar sin kompis:

– Akta´rej! fräser hon upphetsat.

Båda tjejerna stannar och stirrar på marken. Det ser ut som om dom inte riktigt vet vad dom ska göra, som om det är något hotfullt som stoppar dom.

Jag försöker se vad det är som hotar, men ser inget farligt. Jag hör på deras röster och ser på deras kroppar att dom är rädda. Dom står som förstenade och stirrar. På marken.

Jag går närmare när jag hör den ena tjejen förklara för den andra:

– Det är MÖRDARsniglar!!!

Tjejerna tar en stor lov runt mördarna, och trippar sedan vidare.

Levande.

Puh!

Så kan det gå när man ger små sniglar läskiga namn.

I morgon vänder jag blad i min Livsbok. Igen. Nytt Kapitel börjar.

Jag gillar nya kapitel – behöver nya kapitel.

Jag behöver Nytt i mitt liv för att må bra. Har jag märkt.

Jag tycker om gammalt också, men behöver Friska Vindar som blåser genom mitt liv då och då. Annars kroknar jag. Blir en liten gul ostkrok.

Typ.

Smaklös och seg.

Människor kliver in i Nya Kapitel hela tiden, och en del tänker inte ens på det, utan tycker bara att allt är ”Vanligt” och ”Självklart”. Det tycker inte jag. Jag tycker att jag lever i en värld som kantas av Mirakel.

Att jag har fått Fyra Söner är ett Fullkomligt Mirakel. Till exempel. Att dom dessutom är dom Mest Fantastiska Pojkar som går på vår planet, är ju också helt otroligt!

Jag såg nyss ett program på TV som handlade om unga kvinnor som var gravida (i USA) och skulle adoptera bort barnet dom väntade. I en scen skulle en blivande farmor få veta att hennes barnbarn skulle adopteras bort. Hon började gråta och tjejen som väntade barnet förstod inte riktigt….Och jag tänker att det tar TID innan man FÖRSTÅR saker på djupet i livet. En del förstår aldrig. Andra förstår från början.

Allt beror på vilka skor vi går i, och vilken väg vi vandrat.

Bakom mej i soffan ligger HÖGAR med kläder:

– Ge-bort-högen (minst, tyvärr)

– Lägga-in-i-skåp-högen

– Packa-högen

Packa-högen är väldigt knölig och rörig. Milton har nämligen bestämt sej för att jag gjorde den högen bara för Hans skull – att det är hans Nya Sovplats, så han har ”fixat till den” lite, så att alla kläder formar sej fint efter hans kropp, och nu sover han sååååå gott i sin nya ”säng”.

Så jag får väl packa honom också!

🙂

See yah soon, Borlänge!

Han är vuxen nu. Han ska ta hand om sej själv. Men det går segt och trögt.

Tycker jag.

Om man i hela sitt liv fått allt serverat, utan att behöva anstränga sej så mycket – varför skulle man då ens vilja börja lyfta på ett finger? För att ens mamma säger ”Kom igen nu´rå!!” ? Nja….det har hon ju sagt massor av gånger förut. Det är lätt att bli döv för sånt.

Om man VET att man är så superälskad att ens mamma inte kommer att låta en svälta ihjäl, så finns det väl ingen anledning att rusa runt och leta jobb….

….dom kommer väl av sej själva. Typ. Eller nåt.

Helst nåt kul och inte för jobbigt.

Ett sånt jobb där man börjar typ klockan 10 eller 11 och sen går hem typ fyra….och där man har kul och träffar andra roliga typer. Ett coolt jobb! Där man får ha snygga kläder och liksom bara vara…cool!

Så tror jag Mellan känner, utan att direkt sätta ord på det. Det gör jag istället. Och jag får en känsla av att det är så det känns inuti Mellan.

– ”Mamma! Min tvättkorg är full!”

– ”Jaha?! Tvätta då!” svarar jag förvånat. Vad TRODDE han att jag skulle svara??

Han tar sin tvättkorg och lufsar in i badrummet där tvättmaskinen står.

– ”Nu´rå?” frågar han.

– ”Sortera tvätten i mörkt och ljust”

Den här svängen har vi gjort förut, ett par tre gånger, men vissa saker fastnar väl inte….Det är för booooooring! Antagligen.

Han stoppar in tvätten i maskinen.

– ”Nu´rå?” frågar han.

Lugnt och sansat upplyser jag honom om hur han ska göra, trots att jag gjort det tre-fyra gånger förut.

När tvätten är klar, säger jag åt honom att hänga upp den.

Jag tror han hoppades att jag skulle göra det, eftersom han inte reagerar när tvättmaskinen visslar sin lilla slut-trudelutt.

– ”Häng den gärna slätt, så blir den inte så skrynklig sen”, säger jag vänligt. ”Skjortor och tröjor kan du hänga på en galge”, säger jag vidare.

Nu har han hängt sin tvätt. Lite på tvärsen och hit och dit. Byxor ut-och-in och in en halv knöl, t-shirtar sådär lite halvknyggligt och en tröja ligger som en stor knöl på tvättställningen. Några strumpor fick inte vara med alls. Dom ligger på golvet framför tvättmaskinen, blöta. Dom hänger jag upp. Ja, jag veeeeet! Borde inte.

– ”Ska din tröja ligga i en knöl ovanpå tvättställningen?” frågar jag Mellan när han sitter framför datorn igen.

Han suckar djupt och irriterat och svarar:

– ”AAAA!!”

🙂

Åååååh, vad det ska bli skönt att åka till Borlänge på tisdag och vara där läääääääääääänge!