RSS Flöde

En röst i buskaget /erviluca

Postat den

 

Häromdagen, när jag fortsatte mina utforskande promenader med hundarna, följde vi ett spår som jag verkligen inte förstår mej på, för dom olika delarna av spåret slutar alla i….ingenting! ”Hur var det tänkt här?”, liksom. Spår ska väl gå runt, så man kommer tillbaka till början, i slutet? Näe, alla dom här spåren slutar mot en gata eller mot en…gräsmatta, eller mot ett staket. Typ.

Nåja. Vi gick det där spåret i alla fall, och jag hade bestämt mej för att det var Dagens Långpromenad, så mitt Mål var Vägen – dvs att vi skulle gå LÅNGT. No matter what!

Spåret slutade mot en landsväg. ”Shit!” tänkte jag och började gå med hundarna utefter landsvägen. Men det är inte kul att gå en sån promenad, så jag spanade efter någon stig, eller liknande (vad det nu är), och hittade en – rätt in i en kohage! ”Skit (!)-samma!” tänkte jag, för jag upptäckte häromdagen att min ko-skräck är i princip över. Jag har ingen aaaning om att skräckar kan gå över bara sisådär, men det kan dom tydligen.

I flera år tyckte jag kor var läskiga. Söta bakom staket, men läskiga. I förrgår, på promenaden, stod vi plötsligt nos mot nos med ett gäng kvigor (?) /ungtjurar. Jag blev först lite rädd men sedan började jag prata med dom som jag brukar prata med hundar, och dom blev nyfikna och kom försiktigt fram och jag fick en puss på handen av en utav dom. Jättegulliga, var dom! Nåja. Tillbaka till häromdagens promenad.

Vi följde ett spår som efter en stund gick nedför en jättebrant backe, vidare ner mot en bäck och över en lite spång, följde bäcken en stund, och sedan över ytterligare en hage, över en liten ”bro”, typ, och sedan…slut! Landsväg. Vilse. Fast ändå inte, för jag tog upp min Nya Tjuuusiga Mobil och skrev in ”hemadressen”. Mobilen trodde att jag körde bil så den började prata: ”Kör mot Trastvägen 500 meter….”. Men det gjorde ju inget. Man kan ju GÅ fast Rösten tror att man kör. Eller hur? Så vi gick. Och gick. Mobil-tanten tyckte nog att vi ”körde” vääääldigt långsamt, men det kunde hon väl få tycka då! Vi ”kör” väl hur fort ”vi” vill!

Efter en stund upptäckte jag att jag kände igen mej: ”Här gick vi ju häromdagen!” sa jag till Fiona, som tittade sej omkring och undrade vem jag pratade med. ”DEJ!” svarade jag på hennes tysta fråga. Så jag stoppade mobilen i min lilla ”promenadväska” och började gå på en stig igenom en skog (typ).

När vi hade gått en stund hörde jag hur det knakade i snåren och plaskade. Det går en liten bäck bakom allt buskage där och det hade jag konstaterat förut, men så hörde jag en röst där inne i buskagen. Jag hörde inte riktigt vad den sa, men det var en kvinna som sa något om någon väg. Jag tänkte att det var en kvinna som åkte i en kanot el dyl i bäcken bakom buskagen och att hon frågade någon om vägen. ”Hon kan väl inte fråga mej??” tänkte jag, för det är svårt att svara någon som man inte ser…. ”Hon kanske frågar någon som också sitter i kanoten…”, funderade jag vidare. Jag visste ju ändå inte svaret på frågan.

Vi fortsatte gå på stigen, och det plaskade ifrån bäcken och knakade ifrån kanoten (?). Jag tänkte att det var väl en ”jävla idiot” som trasslade in sej i alla buskar och träd i den lilla bäcken med sin kanot…och funderade vidare på hur hon skulle ta sej över den lilla bryggan som låg längre fram, men ”å andra sidan brukar väl folk med kanoter ibland gå upp på land och bära sina kanoter har jag förstått”, tänkte jag.

Men så frågade ”tanten i kanoten” återigen genom buskarna om någon väg….Jag hörde ”mummel mummel…..Gräsrotsvägen” (typ!). Det kändes fånigt att prata genom buskagen och jag visste fortfarande inte om hon pratade med mej, så jag svarade inte. Gick bara vidare. Kände mej både lite fånig och taskig att jag inte svarade. Jag kunde ju faktiskt säga att jag inte visste var den vägen låg!

Sedan kom vi ut på en öppen äng, med jättehögt gräs på sidorna av gången, och hundarna skuttade runt och var lyckliga. Då hörde jag rösten igen! Hon frågade efter vägen IGEN!

”Men var faan är människan?!?” tänkte jag och tittade mej omkring. Förföljer hon mej genom både buskar och snår, tjatandes om vägen??

DÅ kom jag på det!

Eeeeeeh, vaddå?!?

”Tanten i Kanoten” satt i mobilen i min väska! Det var ju GPS:en, som jag inte stängt av!

Men Herregud!

Har jag inga bestick i lådan alls!?!

 

😛

 

 

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Hahahahahaaaaaaa 😀 😀

    Svara
  2. Nej det har du inte.Förmodligen är du helt galen. Men någon ska ju vara det och jag är också lite galen har jag fått höra fast på ett annat sätt, mitt-eget-galen sätt :)). Men det finns bot, nu när du tjänar så mycket kan du ju gå gå i terapi hos mig och bli helt ”normal”, vad säger du? Fast risken finns ju förstås att du skulle bli ännu mer galen moahaha…..och jag också men kul skulle vi nog ha. Alldeles för roligt misstänker jag, /vlip

    Svara
    • Eget galet sätt är bra. Jag vill inte bli ”Normal” och jag kan troligen inte bli ”normal”. Hellre ”mer galen”, även om det tar energi och ork ibland…. 😛

      Svara
  3. men jag skojade bara när jag skrev att du skulle gå i terapi och bli ”normal”. Du ger intryck av att vara ytterst normal och det är väl positivt det, Att vara lite smågalen och ge uttryck för sin personlighet är ju något helt annat än att i något avseende betraktas som abnormal.

    Svara
    • Jag förstod faktiskt att du skojade, och jag är rätt nöjd med att vara som jag är. Vad skulle jag annars skriva i min blogg?? Om jag var helt normal, liksom….

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: