Fantastiskt! /erviluca

ALLA är så fina och snälla här på mitt nya jobb i Dalarna.

Dom är som jag.

Det låter kanske lite skrytigt, men det är det inte. Min grundinställning är att Jag vill väl. Jag vill behandla andra som jag önskar att dom behandlade mej. Det funkar inte alltid, för även jag har fläckar, och ”svarta hål”, men viljan räknas. Faktiskt. Viljan att vilja väl.

Människorna på det här jobbet är Hjärtesnälla. Dom tänker med hjärtat. Vill väl. Som jag. Och så är dom öppna.

Det är modigt att vara Öppen och berätta om sej själv och sina tankar och åsikter utan en massa förbehåll och trassel. Utan murar och väggar och stängsel. Bara berätta: ”Sån här är jag och så här lever jag!”. Rakt och ärligt. Det är härligt. Det blir så….öppet, och högt i tak. Liksom. Rent. Lätt att andas. Ingen står bakom knuten och smyglyssnar och tänker använda ens ”sår och ärr” att sätta dit en med.

Jo, det finns såna. Jag ska inte berätta var, men jag har träffat dom, på tidigare arbetsplatser. Och det gör ont att upptäcka, och inse, att en del är ute efter att skada en och förgöra en. Fast man inte gjort något. Bara för att….vaddå?? Ingen aning. Kanske dom har en inställning: ”Slå innan du blir slagen!”. Eller något.

I denna, ibland lite för hårda och kalla värld, blir jag lite tilltufsad ibland, eftersom jag envetet och energiskt ENVISAS med att utgå ifrån att Människor Vill Väl och har Goda Avsikter. Jag kan inte, och vill inte, tro annat. Detta är min världsbild och tro. Möjligen löjlig och naiv och blåögd och hela fadderullan, men jag kan inte tänka på annat sätt. Jo, förresten det kan jag – korta stunder när människor överbevisar mej på olika sätt – och då mår jag skit.

Den stunden när jag inser att ”den människan är ute efter att….*elaka tankar och saker*….” så gör det ont, inuti, för jag vill inte att det ska vara så. Jag klarar inte av att tänka pessimistiskt och negativt. Det är inte jag! Jag vill inte att människor ska vara missunnsamma, elaka, luriga, dumma, manipulativa osv. Jag VILL INTE det! Men så är det i alla fall. Och så är det här i livet. Många människor är opålitliga och luriga och vill roffa åt sej hela kakan och allt omkring, alldeles själva. Dom går över lik och armbågar sej fram, kör över och vältrar sej, sitter på sina höga hästar och ser ner på ”alla andra”.

Men jag är inte sådan, och jag vill inte ens tänka på att dom finns (!) och det finns fler som är som jag! Och dom vill jag vara med. Dom andra vill jag glömma bort. Helt. Helst. Det är så skönt att vara med, och träffa, såna som tänker som jag, som känner som jag och är som jag. Här på mitt nya jobb finns ett helt gäng. När jag pratar ”med hjärtat”, får jag ”sanna hjärtesvar” tillbaka.

Jag tror jag hamnat rätt.

Äntligen!