Jag är av normal-längd, tycker jag, och en utav medelpunkterna i gänget. Jag är den som visar kärlek på olika sätt – jag bär kärleksbevis på mej. Jag är liten och nätt och håller alltid ihop med dom andra. Mej lämnar man aldrig ensam och jag lämnar heller aldrig dom andra. Jag tycker om att vara nära mina närmaste och vill egentligen aldrig lämna dom. Om dom böjer sej, följer jag med. Om dom står upp så är jag också med. Jag är kärlek, och tycker om närhet.

När dom andra rockar, gömmer jag mej. Jag gillar inte rock.

Vem är jag?

Ringfingret

Jag tänker mej att emigrera. Jag vet dock inte vart, så jag Googlar världskartan. ”Hm, nu ska vi se här….jag vill ha ett land, eller en ö, där man helst pratar engelska….så att jag kan kommunicera med mina grannar, om jag har några, för jag kanske bosätter mig i en liten hydda….långt bort från alla ära och redlighet.

Det får inte vara ett för modernt land, för då är det nog väldigt dyrt och då krävs samma saker av mig där som det gör här, och det måste vara billigt. ALLT måste vara billigt. Och så vill jag inte bli ansedd som ”den vita kvinnan” som ingen respekterar, bara för att jag är kvinna.” Det måste vara ”någorlunda jämlikt”, eller så kan jag kanske få stå utanför ”den lagen” för att jag kommer från Norden, och är svensk medborgare. Typ. Pust. Det är lite jobbigt att leta efter ett bra land. Det är liksom svårt när man bara tittar på kartan. Det är….för rörigt och för mycket.

Jag börjar titta på små öar och tänker att jag kanske hittar någon liten ”söt ö” som är lite lagom ”öde”. Näe, även det är knepigt.

Efter ett tag, när land-letandet blir för svårt, tänker jag att jag istället kanske ska kolla var det finns jobb. Jag vill jobba på ett barnhem, eller starta ett barnhem, eller något liknande. Jag vill hjälpa människorna som bor där, för de är fattiga. Framförallt vill jag hjälpa barnen. Kanske jag ska bosätta mig i Thailand, men pratar de engelska där? Barnen alltså? Jag måste ju kunna prata med barnen, för om jag flyttar dit hinner ju barnen på barnhemmet bli vuxna innan jag lärt mig deras språk! De thailändska barnen alltså….så det kan nog inte bli Thailand då.

Jag letar jobb. Hittar kanske…näe! Man ska skriva vilken lön man önskar när man söker jobb, på jobbsökardofsm. Inte faan vet jag! Jag vet inte vad som är ”normalt” att tjäna i deras land. Vilket land? Tja, typ….något asiatiskt land (där jag anmäler mig på någon slags jobbsökarlista)….Jag slår till med 300 euro (eller skrev jag 3000?) i månaden. Är det för mycket eller för lite´, eller vad? Just nu kan jag tänka mig att jobba för mat och husrum, bara jag får jobba i ett annat land, och hjälpa till med något viktigt.

Jag känner i själ och hjärta att jag är ”felplacerad”. Jag gör inte det som jag kan göra. Jag har mer kunskaper och kan mer än jag får utöva. Slöseri med människa, liksom.Jag borde kunna göra mer – hjälpa mer! Och jag mår så bra själv också när jag gör bra och nyttiga saker.

Näe, jag vill inte ägna mina kvällar åt att baka bullar för caféer som gynnar fattiga barn i Chile, eller var det kan vara. Det är inte min grej. I så fall vill jag åka till Chile och hjälpa dem där! Jag vill inte leva i mörkret i Sverige och jobba hela dagarna, stressa hem och laga mat och städa och gå ut med hundarna och sen vara dödstrött för att sen börja om nästa dag….Jag vill LEVA! Fast hur lever man? På Riktigt.

Men saken är den att jag är så otroligt naiv och blåögd, och hoppar på tåg som jag inte vet destinationen på. Nästan. När ”alla andra” planerar, tänker, funderar, organiserar, planerar igen, tänker, funderar, skriver listor, tar reda på viktiga saker, ekonomiserar, hälsar på, låter åren gå och planerar ännu mer, och sen kanske de HYR ett pyttelitet hus, tillsammans med tre släktingar, i 10 år innan de bestämmer sig för att KANSKE våga köpa ett litet hus alldeles intill det hus de hyrt i 10 år….men bara kanske, och så är de jättenervösa och oroliga för att det inte ska vara ”rätt läge”, både i praktiken och ekonomiskt och hela fadderullan. Medan jag är en sån som känner att jag vill något och sen genomför jag det – ibland innan jag ens hunnit tänka tanken helt ut.

Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra. Jo, förresten, det säger jag: Att vara genomtänkt och planerande och organiserad ÄR bättre, men grejen är att jag är inte sån, och kommer inte att bli sån….

…..men kanske jag kan FÅ en ”sån” att hålla i handen…..

…..men INNAN han dyker upp, kommer jag att fortsätta vilja komma Vidare till  Någonstans  (som jag inte vet var det ligger).

Vissa dagar.

Jag är längst av alla. Jag är medelpunkten, och är alltid tillsammans med dom andra. Mina bästa vänner håller jag alltid nära mej. När jag duckar, duckar dom andra. Nja, inte den där enstöringen i hörnet, förstås, men dom andra. Jag kan bli riktigt arg – då säger jag åt dom andra att ducka och så står jag upp själv och fräser, eller skriker:

FU…..!!

Jag skiter i vad dom andra tycker då, men för det mesta måste ”enstöringen i hörnet” hjälpa mej hålla ner dom andra, så att dom inte är i vägen när jag blir förbannad.

Vem är jag?

Långfingret!

Jag är den som kan visa vägen. Tydligt. Jag kan gräva ur småsaker ur små hål och pilla på saker. Jag är alltid tillsammans med dom andra, men samarbetar bäst med en.

Jag hänger med på rock-konserter och kan visa att allt är okey. Jag tycker om tystnad också, så därför visar jag tydligt när jag vill att det ska vara tyst.

Ibland kan jag bli lite irriterad och arg och då visar jag också det tydligt.

Jag är viktigt, och utan mej skulle dom andra ha det svårt.

Vem är jag?

Pekfingret!

Jag hör inte ihop, som dom andra, men jag är ändå en del av alla. Jag är lite utanför, och när det är kallt blir det kallare för mej, än för dom andra. Dom andra värmer varandra, men jag sitter alltid lite utanför.

Det enda sättet jag kan vara med dom andra, är om jag själv tar det klivet in. 

Jag är en utav dom viktigaste ändå, trots att jag alltid står lite utanför.

Jag kan vara med alla, och alla kan vara med mej. Men det är jag som bestämmer när.

Jag hänger ibland med på rock-konserter…..

….. och jag hjälper till att visa att allt är okey.

Utan mej skulle dom andra ha det svårt.

Vem är jag?

Tummen!

Fler och fler diagnoser blir det. Och därefter ska dom behandlas med KBT. Eller möjligen medicin, beroende på vad det är för diagnos.

Det är skrämmande. Var och varannat barn får diagnoser, och nu börjar vuxna diagnosticeras också.  Stämpel i pannan: ”ADHD” eller ”Självskadebeteende” eller ”Självhatebeteende” eller ”Viljaskadaandrabeteende” eller vad man nu kan få för diagnos.

Men jag får en känsla av att man diagnosticerar fler och fler beteenden. För att sedan behandla dem med KBT. Det är dagens allena saliggörande metod, precis som vi haft en massa andra metoder som varit ”bäst” bakåt i tiden. Tror inte du, som jag, att vi om 50 år skrattar åt alla diagnoser och att allt skulle behandlas med KBT. ”Titta inte bakåt” eller ”Älta inte” och ”Gör annorlunda”. Eller ”Gör om – gör rätt”.

Jag, som är utbildad familjeterapeut, tror ju inte riktigt på vare sej det ena eller det andra. Jag tror på ”gott och blandat”. Och jag tror absolut att man ibland måste ”backa bandet” och kolla vad det var som gjorde att man ”fastnade” i sorgen, eller vad det var som gjorde att man till slut fick ångest. Jag tror inte på ”ältande”, men jag tror på att minnas, prata om det, reda ut det och vad som hände, förstå det och därefter gå vidare.

Jag tror inte på ”Stäng dörren, lås den och gå därifrån”. Det funkar säkert på vissa beteenden och vissa människor, men absolut inte på alla.

Ofta är det så att när människor ska ”trösta” någon som är ledsen, så känner den ledsne att den inte riktigt ”får/kan” gråta färdigt, eftersom den som vill trösta, vill få den som gråter att må bra igen, och den som gråter vill då ”hjälpa till” att göra sej själv glad igen, och kämpar då emot gråten (som ofta behövs). Om du förstår? Att trösta (”såååja, sååååja”) kan alltså vara motverkande. Ibland kan det faktiskt vara bättre att ”otrösta”, dvs säga saker som: ”Ja, usch och fy vad du borde vara ledsen. Gråååt du! Om någon gjort så mot mej hade jag också gråtit – mängder! Fyfaan vad hen var dum!” eller ”Vad ont det där måste göra”…. osv. För då får man sörja färdigt.

Gepasa?

Nåja.

Jag ville bara framföra min högst frustrerade åsikt om alla diagnoser som sätts på allt och alla.

OM man tex haft en mamma som varit oerhört självkritiskt och tyckt att hon själv varit så fuuuul och uttryckt det år ut och år in – är det inte konstigt då om dottern också blir väldigt självkritisk? Jag menar, det gamla uttrycket: ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”, stämmer ju. Barn gör som föräldrarna gör. Dom tar efter. Härmar. Gör likadant. Dessutom; Om man har en mamma som säger att hon är så missnöjd med sej själv för att hon tycker att hon är så fuuuul, och i nästa mening säger att man, som dotter, är så liiik henne – hur blir det?

Ja, jag såg ett sådant exempel på TV i morse – och blev irriterad över att både mamman och dotter fick någon diagnos som hade med självkritik att göra. Jag tänkte att ”Ja, det här beteendet har väl antagligen gått i generationer och det går att bryta genom att prata om det, se att det gått i generationer, förstå det och därefter ändra det.” Och visst kan man göra det med KBT. Men risken med KBT kan vara att ”all skit” ligger kvar och skaver inuti även i framtiden. Så för att få ur sej skiten, tycker jag att man först ska ösa ur sej den. Och sen förstå varför och därefter ”rätta till” och ”göra om och göra rätt”.

Men det är ju bara jag.

Och om 50 år kommer jag att flina och säga ”Vad var det jag saaaaa!”.

Om jag lever då.

Annars kommer jag att flina från Andra Sidan.

Här har vi inte haft några krig på 200 år. Här har vi lugn och ro, och vi bråkar knappt med varandra. Vi lever i värsta freden, alla har mat för dagen (nästan alla iallafall) och dom flesta har tak över huvudet än så länge. Ja, jag vet att det finns många hemlösa, men nu skriver jag om landet i stort.

Vi har det rätt bra.

Ända skapar vi ”Livsfaror” omkring oss hela tiden. Farlighetsgrejer, som inte ÄR farliga. Vi ser faror ”överallt”. Allt som är Annorlunda och Nytt är Farligt. Många maträtter är Farliga. Många ingredienser är Farliga. Att träna på olika fel sätt är farligt. Att inte träna är farligt. Att dricka alkohol är farligt. Att skjuta med raketer på nyår är farligt (iallafall för hundarna). Att leva är farligt.

Och ändå bor vi i ett av dom mest OFARLIGA länderna i hela världen!

Jisses!

Kanske behöver människor faror. För annars blir vi uttråkade och deprimerade.

Vi måste reta oss på att grannens gräs inte blivit klippt, eller på att grannen inte skottat bort snön från sin uppfart ordentligt, eller att grannen släpper sin hund lös på sin tomt, eller att grannens katt ligger på min veranda ibland, eller att grannen kommer och frågar om man vill ha en kopp kaffe fast man bestämt sej för att inte umgås med grannarna, eller att grannarnas barn dunkar i väggen/golvet/elementen varje morgon klockan sju, eller på att vissa på gymmet inte torkar av träningsredskapen efter sej, eller att vissa människor kissar i duschen på badhuset (eller t o m i badvattnet!?)…..Det finns mycket att reta sej på, och bli arg på, om man tänker efter…

…eller när någon lägger ut en bild på Facebook på en kille som alla skriver är en TJUV och då ska människor både hänga och slakta och döda den jäveln ”fittan” (skrev faktiskt någon), fast människor också upprör sej över hur folk i andra länder reagerar när någon betett sej illa på något sätt.

För vi i Sverige är ju så himla bra och HUMANA. Och kloka. Och bra. Och vettiga.

Men det är som om att vissa inte har annat att göra än att reta sej på, och uppröra sej över, yttepytte saker.

Men sen tänker jag att någon måste väl göra det också – bry sej om dom små sakerna alltså.

Och jag borde sluta reta mej på det.

Snacka om att kasta sten i glashus.

Men jag tycker faktiskt att man får göra det ibland.

Speciellt på lördagar. 😉

Two gone – two to go.

Idag åkte han. Till Kina. Min andre son, Storing. Otroligt och fantastiskt. Han föddes ju ”igår”, typ. I världens värsta förlossning. Fifaan!

Min lilla stora Storing har blivit så stor att han ger sej ut Alldeles Fälv i Stora Världen – nästan så långt bort som han bara kan komma. Han är modig, självständig och stark. Som jag. Han ger sig iväg utan att fråga vad ”alla andra” tycker, och han ber inte någon följa med. Han är som jag. Han vågar. Och går sin egen väg.

Jag är stolt.

Och jag hoppas att allt kommer att ”gå vägen” och att han kommer att lära sej Masssor!

Han ska läsa kinesiska, men det är inte det jag menar med att ”lära sej” – jag  menar lära sej om Livet, om Människor, om Sociala samspel och mänskliga regler – om Världen.

Han ska bo på ett elevhem i Peking och plugga kinesiska, och man kan följa honom via hans blogg:

http://www.paandrasidanjordenn.blogspot.se/

Det är sååååååååååå spännande!

Fatta hur spännande det är att ha haft denna unika människa i sin mage, fött honom och därefter fått följa honom från första andetaget, genom hela uppväxten, skoltiden och tills nu då ger sej iväg ut i Livet- modig och stark.

Fram med popcornen: Här ska upplevas!