Det kom ett brev…./erviluca

…och det gör det ju inte varje dag.

Jo, det kommer såna där med fönster, och med ”otrevliga avsändare” som Vill Haaaaa något – typ pengar – men vänliga handskrivna brev kommer…aldrig!

Förutom igår.

TACK ANN!

Ett jättetrevligt handskrivet brev från Ann (klasskompis+kompis från åk 1-9 + 2), samt en bunt brev som jag skrivit till henne från det att jag var 15 år tills jag var 19 år. Men fatta!? Jag fick ändra om hela min världsbild, när jag läst breven. Eller iallafall vrida lite på hjärnan, vad gäller mina Minnen.

Förstår ni hur vi ALLA ändrar om vår historia genom att fixa till och göra om våra minnen, så att dom ”passar bättre”, eller varför vi nu ändrar om minnen….

Min första fylla tex. Den var INTE på gymnasiet, när jag drack körsbärsvin med Ann, Lilian och Mia (och Lilians storasyster+kompis) hemma hos Lilians syster. Jag var helt övertygad om det. Men icke sa Nicke.

Näe, första fyllan var i Jugoslavien (nuvarande Kroatien) på en semester med familjen, då jag och storasyster tydligen festade med ett gäng tyskar på en strand. I minnet var jag helnykter. Jämt. I Jugoslavien. Jag var sååå skötsam och duktig. I minnet. Drack bara läsk. Hm. Minnet hade fel, fel, fel!

I Verkligheten drack jag både vin och öl, redan när jag var 15 år (!), åkte bil med en ”halvfull” tysk till ett disco, festade och dansade och hade ”skitkul” och blev sedan skjutsad vidare till ett annat disco där ”Stevan” sjöng (!) och där vi festade och dansade och drack vidare. Sedan kom mamma och pappa och hämtade oss och dom skjutsade oss till stranden igen, men då hade alla gått hem, så vi fick ta oss tillbaka till rummet vi bodde i med familjen, mitt i natten, i mörkret, gåendes….Fulla, blonda, unga.

HerreGud!

Men jag var inte rädd. Det var bara jobbigt att vingla och att inte se något, när det var så mörkt.

Och HerreGud vad jag höll igång ”förr-i-tiden”! Inte konstigt att jag är så trött ”nu-för-tiden”.

Jag bestämde mej Tidigt i livet för att jag skulle leva livet fullt ut, hoppa på alla tåg som gick, våga allt jag bara kunde och inte ångra dom beslut jag tagit.

När jag skriver till Ann ifrån Sigtuna, där jag gick på Folkhögskola, och är 18 år, berättar jag bland annat om mina aktiviteter efter skolan….Oj oj oj! Jag sjöng i kör, gick på ”Textil fantasi”, dansade både jazzdans och folkdans, gick på gymnastik, simmade och sprang spåret (det hette så ”förr-i-tiden” – det hette inte jogga och såna engelska ord, när man gjorde saker…) varje morgon.

När jag skriver ett brev ifrån Stockholm något år senare, är jag ute och festar både fredagar och lördagar (verkar det som) och jag dejtar killar hit och dit (fast det hette inte dejta då) och tycks vara igång varje sekund och minut.

Jag blir trött bara av att LÄSA om allt jag hann med, och gjorde, då.

Det är också kul att läsa om människor jag träffat som jag skrivit namnen på, och som jag hade glömt bort….

Tack, snälla Ann!

Om några år kanske jag orkar mej ner i källaren och rota fram alla brev jag fått genom åren. Det är säkert minst 7 fulla plastkassar med brev som ligger där nere UNDER allt kraffs. Jag har sparat ALLA brev jag fått! Så alla jag brevväxlat med (35 stycken har jag för mej att det var när det var som flest) kan se fram emot att få tillbaka sina minnen då, bl a Ann.

🙂