Månadsarkiv: november 2014

Jag kom att tänka på när jag bjöd hem Anders, Janne, Karin och några till….eller ”bjöd hem” och ”bjöd hem”….Jag sa väl sådär lite med en axelryckning att dom väl kunde komma, om dom ville….liksom. Och hjärtat slog säkert i 180 och jag var livrädd att verka löjlig eller töntig och att dom skulle säga nej….

….och jag tror inte dom sa ”ja”, men dom sa iallafall inte nej.

Säkert var dom lika nervösa och oroliga och tyckte att det var lika läskigt som jag….men så tänkte jag inte då. Då var det mest bara fjärilar och kolsyrepirr i hela mej.

Jag var kär i Anders, kanske var jag ihop med honom – jag minns faktiskt inte – men i vilket fall som helst så sa jag till mamma att några av mina kompisar skulle komma över. Jag sa att vi skulle äta lite chips och dricka lite läsk innan vi gick vidare till….Parken? Minns inte. Någonstans skulle vi. Troligen Parken (Folkets Park). Vi hade alkohol. Någon hade fixat det. Kan det ha varit jag? Kan jag ha fått mamma att fixa alkohol? Näe, jag minns inte, men vi skulle iallafall dricka. Hos mej.

Fast det sa jag inte till mamma, förstås. Jag kanske sa att vi skulle dricka läsk. Troligen gjorde jag det.

Mamma tyckte nog det var lite spännande och roligt att vi skulle samlas hemma hos oss. Mamma och pappa skulle iväg, på fest.

Mamma ställde sej och gjorde såna där små små ”smörgåsar” med en tandpetare nedstucken i. Massor av såna! Av olika sorter. Det var ju superjättesnällt av henne, men jag förstod inte hur jag skulle kunna bjuda på det. Det var ju pinsamt.

Janne och Anders och Karin och ett par till kom, och vi satt i mitt rum, drack någon slags alkohol (minns inte om det var sprit eller vin eller vad), snackade och lyssnade på musik. Jag tog inte fram dom där små snittarna som mamma gjort. Jag vågade inte. Jag tyckte det var såååå pinsamt!

Jag minns känslan, men jag kan inte riktigt förstå varför och hur det var pinsamt – minns bara att det var det. Of course, liksom.

Vi blev rätt fulla och vinglade iväg till Parken såsmåningom, men innan vi vinglade iväg tog jag alla små snittar och stoppade i en stor plastpåse och knöt till. Sen slängde jag alltihop i  en papperskorg på vägen till Parken. Jag hade superdåligt samvete när jag gjorde det, minns jag, men hellre det än att ta fram dom och uppleva Pinsamheten i att bjuda på snittar, som mamma gjort.

Dagen efter frågade mamma om vi haft kul och om alla snittar gått åt. Jag ljög och sa att killarna hade tryckt i sej allihop och att dom älskat dom!

Förlåt mamma ( 40 år senare) !

Allt är så dubbelt hela tiden. Dubbla budskap:

Älska dej själv som du är – träna och var smal.

Njut av livet och laga god mat – träna och var smal. Ät inte dålig mat (= nästan allt).

Planera för Framtiden – Lev idag. Carpe Diem. Fånga Dagen.

Var ekonomisk, budgetera och planera – Fånga Dagen, lev i nuet

Lev idag – i morgon kan det vara för sent!

Drick och var glad! Njut av livet! – Ta ansvar, drick ingenting (bara vatten), lev nyktert. Varje dag kan inte vara njutning. Bliv vid din läst.

Älska dig själv – annars kan du inte älska någon annan. Eeeeeh, va?! Så alla som har en partner och är älskade, älskar sej själva mer än vad alla singlar, som inte hittat någon, gör? Eeeeh, va!?!

Det gööör inget om du har lite stökigt, det är bara charmigt – Ha det städat runtomkring dig, plocka upp efter dig direkt! Organisera mera!

Slappna aaaaaav! – Se till att barnen kommer till dagis och skolan, jobba 100%, fixa i hemmet, ta hand om dina barn och lyssna på dem, och älska din partner och glöm inte bort hen, och älska dina föräldrar för det var de som skapade dig, och bry dig om dina grannar och släktingar och res på sol-resor och spara pengar och kolla dina kontoutdrag och ägna dig inte åt datorn för mycket och håll koll på alla på Facebook. Lägg ifrån dig mobilen och svara alltid när det ringer och glöm inte bort att träna, varje dag, men lite lagom….

Puh!

Internationella dagen mot våld mot kvinnor, den 25 november, instiftades av FN:s generalförsamlings tredje kommitté år 1999 som en påminnelse om Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor efter syster Mirabal emot diktatur och mördades av Rafael Trujillo. I resolutionen slog man fast att våld mot kvinnor är ett hinder för jämställdhet i samhället i juridisk, social, politisk och ekonomisk mening. Våld mot kvinnor är enligt resolutionen handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada, både om det sker i det offentliga eller i privata sammanhang (från Wikipedia).

Igår var det Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det skrevs lite grann om det på Facebook och jag kunde läsa några kommentarer om detta. Några utav dessa kommentarer gjorde mej så irriterad och arg att jag inte kunde läsa vidare. Jag blev rädd att bete mej som en idiot och skriva jättelöjliga och ogenomtänkta kommentarer.

Det var några tjejer som tyckte att det är skitfånigt att hålla på och skriva om sådana här saker för ”vi är ju redan jämlika”. Och dom tyckte synd om ”alla män” som blev anklagade.

Dessa otroligt naiva och korkade (!) kommentarer fick mej att googla som en galning idag, för att hitta information om hur tjejer och kvinnor har det IDAG runtom i världen i vår ”jämlika” värld.

Våldtäkter och annat könsrelaterat våld

Brå uppskattar att minst 36 000 våldtäkter sker varje år i Sverige, det vill säga 100 stycken varje dag.

Rätten att inte utsättas för könsrelaterat våld är i allra högsta grad en fråga om demokrati, jämställdhet och grundläggande mänskliga rättigheter.

Ändå utsätts minst en tredjedel av världens alla kvinnor för allvarligt våld under sin levnad. De flesta övergreppen sker i hemmet och förövaren är en närstående man.

Könsrelaterat våld drabbar också många flickor och kvinnor i väpnade konflikter där våldtäkt ofta utgör en del av krigföringen. Men övergreppen tar inte slut när striderna upphör. Det är vanligt att våldet mot kvinnor i hemmet trappas upp när soldaterna kommer hem.

Trafficking

 Människohandeln med kvinnor och flickor syftar oftast till att tvinga in dem i prostitution, under mer eller mindre slavliknande förhållanden och deras rättigheter kränks av såväl förövare och kidnappare som stater och nationella rättsystem.

Fattigdom

FN uppskattar att över 70 procent av de människor som lever i fattigdom är kvinnor. Hur kommer det sig att över två tredjedelar av världens fattiga är kvinnor när de bara utgör halva befolkningen? 

Fattigdom slår särskilt hårt mot kvinnor hänger samman med deras roll och låga status i samhället och i familjen. I en del länder är diskriminering mot kvinnor inskriven i landets lagar. I andra länder fortgår könsdiskrimineringen trots lagar som förbjuder det.

Varje år mördas tusentals flickor och kvinnor i hederns namn. Enligt FN:s särskilda rapportör om utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar handlar det om upp till 5000 kvinnor årligen, som mördas av sina närstående för att återupprätta familjens heder. 

Varje dag blir tusentals flickor stympade. Liksom tortyr innebär kvinnlig könsstympning avsiktligt vållande av svår smärta och lidande.

Utöver att 56 kvinnor i Pakistan dödats för att de mot makens vilja fött en flicka, har från januari till september i år 90 kvinnor utsatts för syraattacker, 72 för andra former av brännskador och det har förekommit 344 fall av gruppvåldtäkter, enligt den kände människorättsaktivisten I A Rehman.
– Ett land där mödrar dödades för att de föder flickor kan inte kallas ett etiskt samhälle, sade Rehman, skriver The Express Tribune

Våld, fattigdom och avsaknad av sjukvård gör att det krigshärjade Afghanistan bedöms som det farligaste landet i världen för kvinnor. Näst farligast är Kongo, på grund av det extrema antalet våldtäkter.

SVERIGE

Löner

Kvinnors löner, omräknade till heltidslöner, är i genomsnitt ca 17 procent lägre än männens. Skillnaden har varit ungefär densamma den senaste 20 åren, trots en total politisk enighet om det önskvärda i ökad jämställdhet på löneområdet. De omfattande insatserna i form av lagstiftning och propaganda tycks inte ha satt nämnvärda spår i lönerelationerna mellan könen.

Föräldraledighet och vab-dagar

 Sammantaget tog kvinnorna ut 76,3 procent av det totala antalet utbetalda dagar och männen 23,7 procent. Det visar Försäkringskassans statistik för 2011 i en rapport som lämnats till regeringen.

Föräldraledigheten och den tillfälliga föräldrapenningen för vård av sjukt barn (vab) infördes 1974. Sedan dess har pappors andel av de cirka fem miljoner vabbdagar som tas ut av båda föräldrarna årligen minskat eller i bästa fall stått still, beroende på hur man räknar.

Från 1989 kan Försäkringskassan räkna vabbdagarna för sig, och enligt den statistiken har papporna ökat sitt vabbande med 1,7 procentenheter på nästan ett kvartssekel. Ökningstakten i pappornas föräldraledighet har däremot varit tio gånger större under samma period.

Tjejers kontra killars betyg i Sverige

I dag publicerade Skolverket niondeklassarnas betygsresultat från i våras, nedbrutet på kommun- och skolnivå. I våras var tjejernas genomsnittliga meritvärde 223,8. Killarnas var 199,5.

I vårt ”jämlika” land, där både killar och tjejer går i skolan, är det alltså så att tjejerna är i snitt duktigare och får bättre betyg. Vad händer sedan? Vad är det som gör att det finns fler manliga chefer, företagsledare och dessutom får männen högre löner och är mindre hemma med sina barn och vab:ar mycket mer sällan.

Jämlika – bah!

Dessutom tycker jag att MÄN som INTE slår och våldtar ska ge sej in i kampen emot detta precis som vi kvinnor gör (som INTE blivit våldtagna eller slagna). ALLA som är emot våld och våldtäkter, trafficking, ojämlikhet, könsstympning etc borde BRY SEJ och AGERA i kampen emot detta – oavsett kön!

Vi är ute och går – jag och hundarna – då vi möter ett par barn som har en liten hund, som ser glad och pigg ut.

”Får dom hälsa?” frågar jag flickorna, och dom  nickar.

Deras lilla vita, glada hund viftar på svansen och hälsar för fullt på Fiona, men hon står blickstilla och rör sej inte ur fläcken. Jag undrar vad hon sysslar med. Hon brukar hälsa ”ordentligt” på andra hundar, men icke! Fiona stirrar på den ena flickan.

”Du kanske luktar gott?” säger jag. Hon ser bara generad ut. Hon känner sej nog uttittad.

När deras lilla hund har hälsat färdigt, säger vi hejdå och går. Jag funderar på vad som hände och varför Fiona inte hälsade utan bara stod blickstilla…..

Vi går och går…..

…och DÅ kommer jag på det!

Lilla, stora ljuvliga Fiona: Hon trodde flickorna skulle hälsa, förstås! Så fort vi träffar barn så brukar dom vilja klappa och gosa med Fiona och då ställer hon sej alldeles blickstilla och rör sej inte ur fläcken och låter barnen klappa och gosa hur mycket som helst. Det var DET hon ställde in sej på! Det var ju två BARN som hade den lilla hunden. Hon var Barn-inställd.

Ha ha ha!

Underbara hund!

Jag är rädd för mörker. Jag får panik om jag är ensam och det är mörkt. Så svart så att jag inte ser något, är skitläskigt!

MEN!

När jag är med mina hundar är jag inte rädd.

Det är skitkonstigt, för dom är ju inte Värsta Bestarna precis. Och OM någon skulle dyka upp och kasta sej över mej/oss, så vette-faan vad dom skulle göra…. Slicka skurken kanske? Slicka ihjäl honom?

Näe, dom skulle nog skälla och ”beté sej”. Tror jag.

När jag går min långpromenad på hösten, är det beckmörkt. Och det är inte så kul att gå på asfaltsvägarna hela tiden, även om det finns många jättefina gångvägar häromkring….

….så jag går in i fårhagarna eller i skogen. Där är det MÖRKT! Man ser Ingenting! Och ändå skuttar hundarna runt som om dom såg. Jag tror att dom helt förlitar sej på hörsel och lukt. Själv har jag ficklampa.

Men att jag vågar! Jag är så imponerad av mej själv.

Igår tog jag en snabb funderare innan jag klaffsade in i skogen med hundarna: ”Är det farligt att gå i mörkret? Kan någon Farlig Typ hoppa på mej? Finns det vargar eller andra farliga djur i skogen?” Jag svarade mej själv: ”Nej. Nej. Nej”. Sen klättrade jag över stängslet (nåja – klättra och klättra….man kliver upp på en stege på ena sidan och ner på den andra) och släppte hundarna FRIA på andra sidan! ”Tjohooooooo, free at last!” tjöt dom (inte).

Sen gick vi och gick. Och ovanstående foton togs. Jag gjorde en liten film också, som jag försökte göra till en skräckis….men jag har inte riktigt den rätta touchen, märkte jag efteråt, när jag tittade på den: Sååååååå inte läskig!

…………………………………………………………..

PS. Försökte få över den från mobilen och hit. Misslyckades. DS

När det Händer Något Hemskt i Sverige för ett, eller flera barn, sätts det igång en massa System för att hjälpa barnet/barnen att förstå och reagera och leva ut sina känslor och tankar kring Händelsen.

Det kan vara ett par barn som dött i en bilolycka i en klass tex. Det sätts in en massa experter som ska prata med klasskamraterna, och med alla andra som kände barnen som dog. Kyrkan öppnar upp och prästen blir tillgänglig (även om hen var det innan också) och alla vuxna värnar otroligt mycket om att Dom Svenska Barnen ska få agera och reagera på ett sätt som gör att dom inte blir skadade eller psykiskt störda för livet.

Men vi (näe, jag skriver ”man” istället, för jag känner mej inte delaktig i dom här besluten) tänker Helt Annorlunda kring våra Flyktingbarn. Det är som om dom är Annorlunda inuti, på något sätt…eller så förstår jag inte hur man tänker kring vilken hjälp och vilket stöd dom behöver.

Våra svenska flyktingbarn kommer flyende från krig och elände. Kanske har dom gått genom land efter land, med eller utan sina föräldrar. Kanske har deras flykt präglats av svält och torka, bråk och utsatthet. Kanske har dom bevittnat dödandet av släktingar och vänner, kanske har dom varit skräckslagna, livrädda och otroligt ledsna. Kanske har dom blivit våldtagna och slagna och hotade till livet själva.

Kanske har dom i flera år bott i något tält i ett flyktingläger, där varje dag varit en kamp för överlevnad. Kanske har dom gått i flera år genom land efter land, ensamma och livrädda, utan att kunna språken i dom länder dom passerat – helt utlämnade till Den Okända Världen. Vi kan bara gissa vad vuxna gör med rädda och utsatta barn som inte har någon i världen att luta sej emot eller fråga.

Dom barnen tycker vi inte behöver någon hjälp alls. Kanske för att man inte vet vad dom gått igenom, eller så är det för att man tror att dom är Annorlunda, inuti….

Det jag vet är att barnen sätts i skolan så fort dom fått en kommunplacering och sen ska dom funka. Punkt. Dom ska lära sej svenska fort som tusan och ta igen alla dom år dom inte pluggat fort, fort. Svenska och matte och no och so och allehanda ämnen ska dom lära sej, på svenska. Och så ska dom fungera.

Någon hjälp för att få ur sej minnena, frustrationen, sorgen, ilskan, rädslan och skräcken, dom går och bär på finns inte. ”Dom får väl söka sej till BUP om dom behöver….”, blir svaret när jag har frågat.

Då kan man ju alltså undra: Är flyktingbarn på något sätt Annorlunda mot våra svenskfödda barn?

För våra svenska barn blir ju överösta med hjälp vid ”kriser”….och flyktingbarnen behöver ingenting.