Kan man inte få känna lite vanliga känslor? /erviluca

http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141028_se_stockholm/9?e=0

Det är som om man nuförtiden hela tiden måste vara Stark och Glad och Duktig och Effektiv och Tänka Positivt och….och….och….

Jag tittar på Cancergalan och alla fantastiska cancersjuka människor är såååå duktiga och starka och ihärdiga och….och….och…. Dom tränar och dom äter rätt och dom lever NU och kämpar och tycks vara så….DUKTIGA!  Tänker positivt gör dom också. Dom flesta. Och jag tycker Cancergalan var jättefin och man blev både rörd och påverkad och ville ge en massa pengar för att cancergåtan ska lösas osv, men det är som om det fastnar en stor klump i halsen….på något vis.

Och när jag åker buss idag på morgonen läser jag Cissi Wallins krönika i tidningen Metro där hon skriver om Psykisk ohälsa, och hon konstaterar – precis som jag gjort i tidigare inlägg här –  att det inte är lätt att få rätt hjälp när man mår psykiskt dåligt.

Så tänker jag att det är som om man inte FÅR må dåligt. Det finns inte plats för det i dagens samhälle. Man ska vara Duktig och Stark och Tänka Positivt och träna och äta rätt och ha massor av vänner och vara snygg och vältränad (igen – ja, för att det är ett himla tjat om detta), och så ska man tycka att man Duger (hur man än ser ut, fast man ska vara vältränad)….

….. och så ska man vara så Oerhört Positiv och se till att alla Svårigheter som Livet ”serverar” bemöts med hurtiga rop såsom: ”Jahaaaa! Nu ska jag lära mej hantera svåra sjukdomar och död! Så NU ska jag tänka Positivt! VAD kan detta dödsfall i min närhet ge mej för Positivt?” och så ska alla stötta och säga: ”Ååååh, vad du tar det här DUKTIGT!” , och man ska gråta lite grann och i rätt mängd, men sedan ska man gå vidare och ha Lärt Sej Något Viktigt.

Att vara superledsen, snora och inte orka träna, eller inte orka gå ut eller inte klara av att Tänka Positivt finns inte. Bort bort!

Att vara Ensam och känna sej Övergiven finns inte. Att vilja ge upp. Att inte Se Ljuset.

Och Alla har Någon. Någon som finns där och kämpar Tillsammans med en. Ensamhet finns inte. Punkt.

Det är liksom bestämt så. Och man lär sej av alla svårigheter och man är så Duktig när man bemöter svåra tider med styrka och kraft och när man tar emot stöd och hjälp ifrån ”alla”.

Men vad händer med dom som lägger sej på golvet och grinar, vägrar träna sej igenom svårigheterna, ser inget positivt med det som dom utsätts för och hatar allt och alla och tycker BARA det är Orättvist att just dom drabbades av cancer eller någon annan sjukdom?

Och dom som dog – kämpade inte dom tillräckligt?

För att inte tala om alla dom som faktiskt  mår skitdåligt idag, just nu, och vågar inte dela det med någon eftersom allt går ut på att vara Duktig och att kunna SE träden i skogen (istället för ”ser inte skogen för alla träd”) och Möta Faror med ett ”Ha-ha-ha! det här klarar jag!”

Och vad händer om man står där, mitt ibland alla, och med tårar i ögonen säger: ”Jag mår skitdåligt!”. Vad gör du då? Springer? Långt? För vem vill ha en person i sin närhet som ”mår skitdåligt” och som inte ”rycker upp sej”, FAST alla säger att ”det är bara att…..” osv?

Jag tycker det är på tiden att ”folk” FÅR må dåligt, får gråta och tycka att allt är skit. Att man FÅR vara avundsjuk och svartsjuk (iallafall lite grann) och att man FÅR gråta och tjuta, trots att man kanske inte ens har någon svår sjukdom.

Alla känslor borde få finnas. Och jag tycker inte man ska behöva tänka så jävla positivt jämt!