Hur barn tänker, ibland…/erviluca

//

Det kommer några flickor in till mej. Dom går i 3:an och är tårögda och upprörda. Jag stänger dörren bakom dom, och så ska dom få berätta vad som hänt. Döm om min förvåning när den första tjejen säger:

-”Vet du vad Ebola är?”

-”Ja…..?” säger jag och undrar vad som komma skall.

-”Ja, Ebolan har ju kommit….typ” säger en annan tjej vidare.

-”Ja, jag hörde på TV att en man som varit i Liberia, hade blivit smittad och åkt till USA….” säger jag.

-”Ja, och nu är vi jätterädda!!” gråter den tredje flickan.

Alla tre brister ut i gråt.

– ”Och då kom jag att tänka på min hamster, för när mamma skulle ta hand om den, smet den ut ur buren, och sen råkade hon klämma den i dörren så att den dog….Det var när jag gick i ettan”….snyftar en av tjejerna.

– ”Och min mormor bor i Tyskland och jag längtar efter henne!” gråter den andra tjejen vidare.

– ”Min lillebror har epilepsi”, snyftar en

– ”Och min storasyster har ADHD”, gråter den tredje.

Kära nån, vad ledsna dom är över allt och inget. Jag tröstar alla lite grann och sedan säger jag att jag tror att nästan alla människor har något som är jobbigt och svårt i sitt liv, och det gäller att lära sej att klara av sitt liv ändå….att gå i skolan och sånt….

Och så lägger jag till att dom inte behöver bekymra sej om Ebola, eftersom USA är så otroligt långt ifrån Sverige, och dessutom har dom så bra sjukvård där. Och här.

”Jag kan lova att ni inte kommer att bli smittade av Ebola”, säger jag till och med.

Och om jag lovat något som jag inte kan hålla, så får dom väl bli arga då,  Ebola-smittade och allt….

Jag minns när jag lovade mina söner att Michael Jackson inte skulle komma till Åkersberga. Dom var rädda för honom eftersom han ”sexade sej” med småpojkar. Det hade dom hört. Och den ”lovningen” förblev sann. Som tur var. Puh, liksom….