Häromveckan kom några små ”Ebola-rädda” barn till mej och grät och sa att dom var så rädda för att Ebola skulle komma till Sverige. Vi pratade en stund och jag försökte lugna dom och sa bl a att dom inte behövde vara rädda för ”Ebola kommer INTE att komma till Sverige”.
Men tji fick jag!
Barn vet. Barn kan. Barn är kloka.
Någon vecka senare klev en man, som ”kanske var smittad av Ebola” av ett plan på Arlanda, och genast kom rädslan krypande: ”Ebola KAN komma till Sverige”.
Sorry, barn! Mina ord var fel. Typ.
Och så hörde jag på TV idag att människor som åkt ner till dom drabbade områdena i Afrika och hjälpt till, drabbas av någon slags ”mobbning” när dom kommer hem till Sverige igen, och detta sprids också till deras familjer och barn.
Visst kan vi skaka på huvudena och tycka ”Oj, vad dom är DUMMA – dom som utsätter Hjälparna för denna mobbing!”, men så tänker jag ett varv till: Hur skulle JAG reagera om en lärare här på skolan kom tillbaka från att ha jobbat med Ebola-smittade människor och hur skulle jag reagera om det kom barn in till mej och berättade att deras föräldrar varit i Afrika och jobbat ideellt med dessa människor?
Jag vet inte. Jag skulle iallafall inte pussa på dom….
Och jag tror att min ”Ebola-rädsla” skulle vakna och börja Agera på olika konstiga sätt.
Ebola tycks ju hålla på att utrota ett helt land, och människor dör som flugor av denna fruktansvärda sjukdom. Och inget botemedel finns, än. Dom som överlever verkar mer ha haft tur, än att det skulle vara Något Speciellt som gör att dom överlever.
Barnen hade nog rätt i att bli lite oroliga – lite rädda – den där dagen.
Även jag börjar känna av lite oro.
Fast bara lite.
För det blir ju ändå som det blir, hur jag än gör och vad jag än känner.
Så att säga.
erviluca #mammatillfyrakillar 