Ung till ”gammal” på nolltid /erviluca

Jag är så Förundrad.

Kroniskt.

Över Tiden.

Tiden, som är så Föränderlig – över Tid.

När jag var barn var Tiden såååååååååå lååååååååååång. Den var Evig. Jag var både 8 år och 12 år och 16 år för eeeeevigt. Ett år var ”En eeeevigheeeeet”! Barndomen räckte och blev över och blev Ett Helt Liv.

Det Viktiga Barndomen, som påverkar oss för hela livet, som finns kvar, inuti – alltid. 

Sen kom Ung-vuxen-åldern som också var lång och knepig och härlig och rolig och läskig, och så var den så MYCKET. Mycket av allt. Den fanns en Framtid, men ändå inte. Man levde i NU:et, för det mesta, och framtiden var ”i morgon”, men inte ”om 30 år”.

”Om 30 år” fanns inte alls.

Iallafall inte för mej.

Framtiden fanns, men ändå inte.

Inte skulle jag bli ”gammal”. Jag förstod ju att jag skulle bli det, men ändå inte. Det var svårt att föreställa sej, och jag skulle inte bli som ”dom”. Jag skulle inte bli som ”dom där gamla”. 50 år var GAMMALT.

När mina föräldrar fyllde 50 år, tyckte jag att dom skulle flytta till ett hus utan trappa, eftersom dom var så gamla, och jag tänkte att ”vilken dag som helst” kommer dom inte att kunna gå i trappan längre.

Hoppsan, så tokigt jag tänkte!

Nu är jag själv 50+. Och går i trappor hur lätt som helst. Fast inte lika lätt som när jag var 25! Faktiskt.

Jag tyckte det var skönt att fylla 30 år, för då var man liksom ”vuxen på riktigt” – iallafall i år sett. Jag såg rätt så ung ut, så det var skönt att säga att ”jag är faktiskt 30 år!”, när folk undrade varför det satt en ”16-årig socialsekreterare” där och pratade med dom.

Så gick åren, och när jag fyllde 40 år fick jag PANIK! Jepp. Gammal hederlig ålders-panik-nojja. Jag trodde jag skulle slippa sådan eftersom jag inte haft den tidigare, men OJ vad den dök upp. Med besked. Hej och hå!

”Jag är GAMMAL! Det är för sent! Nu är det kört!”. Eller nåt. Såna tankar och andra knäppa tankar fastnade i mej bara pga siffrorna  i år jag uppnått. Det gick inte att sudda ut eller få bort. Nojjan fanns där, och ville inte försvinna.

Jag hamnade i någon slags panik som det inte fanns något svar på eller någon lösning på. Jag ville vara ung, men ändå inte. Ville se ung ut, men ville inte bli ”tagen för” en 25-åring. Pust!

Kanske jag helt enkelt ville vara Viktig och Betydelsefull. Uppskattad. Kanske. Jag vet inte. Men ont gjorde det. Inuti. Och löjligt var det. Och är.

Det har inte riktigt gått över, men nu handlar det mer om en Förundran.

En Förundran över att jag plötsligt tillhör Den Äldre Generationen på en arbetsplats. Det kändes som om jag tillhörde ”Dom Unga” väldigt länge, och därefter ”lagom/mittemellan” vääääldigt länge…..

….och sen är det som om det/tiden tog Ett Stort Skutt och så PLÖTSLIGT sitter jag där och tillhör Dom Äldre.

”Men vänta nu! Jag hann inte med! Vad hände??!”

Typ.

Och så vill jag berätta för alla Unga att ”jag var UNG alldeles nyss!”, men förstår samtidigt hur PATETISKT det skulle vara att säga så, för så sa alla gamla till mej när jag var ung….och inuti mej skakade jag på huvudet och tänkte: ”Näe, det var du inte! Det var för typ HUNDRA år sen!”.

När jag pratar med kollegor och inser att dom FÖDDES efter det att jag gick ut Socialhögskolan….så blir jag så….paff! Och när det visar sej att mina kollegor är lika gamla som mina barn!

Det jag egentligen ville säga var:

Vad hände?!

Och:

Fifaan vad fort det gick!

….allafall Vissa Delar av livet.