HUUUUUR många gånger har jag skrivit om att jag gått, eller åkt, eller cyklat, vilse hittills?! Måste kolla…..:
https://erviluca.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1736666&action=edit
https://erviluca.com/2013/08/12/vilse-igen-erviluca/
https://erviluca.com/2013/04/14/bara-liiiiite-vilse-erviluca/
https://erviluca.com/2013/04/14/bara-liiiiite-vilse-erviluca/
https://erviluca.com/2008/08/24/925757/
….och några till!
Näe, jag kan inte få ihop länken till ett snyggt litet ord – vet inte hur man gör. Jag skulle vilja skriva ”här” och ”här” och ”här”, och så klickar man på ”här” och får fram länkarna, men icke sa Nicke. Jag kan inte. Är lite data-handikappad. Eller internet-funktionshindrad. När JAG var ung lärde jag mej skriva maskin, och det är väl gott nog. Not! Jag skriver snabbt iallafall, men finesserna med internet/datorer fastnar inte i min hjärna, eller så är det det totala ointresset som gör det. Jag vill bara skriva och att det ska FUNKA. Nog om det.
Att gå vilse är jag skitbra på! Jag borde starta ett professur i vilsekunskap. Det kan vara en bra kunskap. Om inte annat blir jag sällan orolig när jag går vilse, för jag är så VAN. Jag blir dock fortfarande förvånad (!) – iallafall lite grann – för jag tror varje gång att ”DEN HÄR GÅNGEN blir det rätt, för NU har jag tittat på solen, vädret (!?), träden, stigarna och hela fadderullan, så det KAN INTE blir fel!”
Igår märkte jag: Det kan det.
Jag SKULLE gå en ”ca 2-3-timmarspromenad” så DET blev iallafall rätt. Drygt 3 timmar blev det. Vi var rätt möra efteråt, hundarna och jag. Tur att vi skulle gå ”runt en sjö” (var min plan) eftersom vi nästan hela tiden hade tillgång till vatten. Nåja, inte jag kanske, men hundarna.
Nu har jag försökt gå den där rundan…..5 ggr, tror jag, och misslyckats varje gång. Den här gången gick jag i en cirkel och hamnade inte i Margeretelund (!), och DET ser jag som en förbättring. Jag hamnade på ruta 1 kan man säga. Jag startade vid Dom Nybyggda Bänkarna vid Trastsjön, och upptäckte efter en timmes promenad att jag var tillbaka vid Dom Nybyggda Bänkarna vid Trastsjön. MYCKET underligt eftersom jag ”höll till höger” hela tiden och borde därmed ha gått runt sjön och hamnat på ett Helt Annat Ställe, först.
Jag kom alltså tillbaka till Dom Nybyggda Bänkarna från samma håll! OM jag gått RUNT sjön hade jag ju kommit från Andra Hållet! Men inte ens det.
När jag vandrade där i skogen med hundarna, upp för berg och nedför berg, och insåg att benen inte alls är som ”förr-i-tiden”, och då var ”förr-i-tiden” typ alldeles nyss (!). Typ. Det kändes som om gångjärnen i lederna hade rostat, och det kändes osäkert att både kliva upp och kliva ner för höga stup och kanter. Musklerna kändes ”lite sisådär”, men ändå bättre än gångjärnen.
Sen funderade jag på vad som skulle hända om jag plötsligt hamnade på en klippkant och varken kunde ta mej upp eller ner – vad skulle jag göra då, liksom? Ringa 112 och säga ”Jag är i skogen och kan inte ta mej upp eller ner….jag är inte skadad men benen fungerar inte riktigt som dom ska….”.
”Inte skadad??” skulle 112-människan säga, och sen skulle hen lägga på. Tror jag.
Så då skulle jag bli tvungen att ramla ner från berget först, och BLI skadad, men då är det ju inte säkert att jag skulle kunna ringa, för jag kanske skulle slå i huvudet. Det vet man ju inte i förväg….vilken del av kroppen man ska skada, liksom….
Oj oj oj!
Jag får helt enkelt sluta gå på vilse-promenader och hålla mej till ”Dom gamla vanliga” stigarna.
Eller så får jag börja gå i skogen med hjälm på.
😉
erviluca #mammatillfyrakillar 
Ha ha, skulle vara intressant att skicka ut dig och min syster på promenad i terrängen. Vi skulle ut med hundarna i vintras och hon ville tvunget gå en väg genom skogen som hon redan hade gått vilse på ensam tidigare på hösten medan mörkret föll, mobilen laddade ur och min dotter väntade vid stallet och undrade var moster hade blivit av, för nu visste hon minsann var hon hade gått fel och ville gå RÄTT den här gången (den gången hade hon turen att komma ut på en mycket glest trafikerad liten väg och få lift till sin bil med en snäll tant som råkade passera). Mina protester var lönlösa och vi traskade iväg och min syster pekade ut att HÄR gick jag ditåt fast jag borde gått hitåt istället så nu vet jag hur vi ska gå. Jag tyckte att det liksom KÄNDES som om vi gick åt fel håll men nähää då – hon hade koll! INTE koll visade det sig så det blev en extra lång promenad men i alla fall två lyckliga jyckar som sov gott resten av dagen när dom väl kom hem. Och jag lärde mig att min strukturerade och effektiva syster inte alltid har bättre koll än jag.
GillaGilla
Det var jag som skrev kommentaren om min syster, skickade visst för fort.
GillaGilla
Jag TRODDE att jag hade bra lokalsinne när jag var ung….Varför, vet jag inte, men jag minns när jag blev osams med min lillasyster när vi var utomlands någonstans, och till slut gick vi åt varsitt håll…..Jag minns inte hur det blev i slutänden, för jag var envis också….men troligen hittade hon, och inte jag. Och ingen bad om ursäkt. Tror jag.
GillaGilla